everything in transit

Efter många om och men så har jag nu börjat skriva igen. Numera här.

Om man bortser från vissa saker så måste jag ändå säga att jag har ett ganska fint liv just nu. Jag har arbetat upp den där aktiva fritiden som jag planerat så länge, ibland spontanbjuder jag folk på middag och ibland spontanbjuder de mig, jag är aktiv ideellt och min kropp får sig iallafall en omgång någon gång i veckan, jag googlar kulturella events samt försöker gå på dem. Jag är inte riktigt den där flitiga studenten som jag vill vara och jag är i konstant ofas, men det är smällar man får ta när allt annat börjar gå bättre. Jag tror det har med att dygnet blir ljusare att göra. Det, och att min granne är så sjukt duktig på piano och spelar soundtracket ur Amelie en vanlig onsdag och jag lägger ner kursboken i knät och bara sitter och ler för mig själv en våning ner för att jag blir så glad i själen. Bara en sån sak.

Jag tycker om att skriva upp saker i min nya kalander. Det skapar en illusion av kontroll över vardagen. Det är fint att se den fyllas, som att man har en massa tider att passa, ställen man måste vara på, möten.

Jag skriver upp allt. Gör listor i huvudet. Skriver ner dem på papper ibland. Tänker att jag inte vill bli galen men vaknar klockan 03:22 med gråten i halsen efter den sedvanliga mardrömmen. Tänker att jag måste somna om, måste glömma. Jag somnar om, men glömmer inte.

Det är såhär det är, tänker jag. Det är såhär det känns att överleva sin livs längsta vinter.

Igår kväll satt jag och filade på en ny pepp-lista på spotify.

Idag är det nattsvart. Kul det här med livet.

Mornar som den här vaknar jag och önskar att jag kunde börja dagen helt förutsättningslöst, liksom tom. Istället anfaller det som har varit men aldrig mer kommer bli med full kraft och det känns som att jag inte kommer orka en dag till. Jag tittar på nyheterna men orkar inte resa mig ur soffan när de är slut utan stannar kvar och ser en omgång till av det jag precis sett. I mitt huvud upprepas vädjandet "make it go away" om och om igen. Om det bara inte hade varit så jävla svårt. Om jag bara kunde bli fri från det som tynger ner hela insidan och hela mig. Make it go away, en uppmaning till högre makter jag inte tror på, en uppmaning till ingen alls.

Snart dags för flytt tänker jag. Inte i verkliga livet såklart, utan här i låtsasvärlden. Tänker att det är ett av vårens projekt. Andra projekt är att göra saker. Ta mig ur det passiva liv som jag så bekvämt vant mig vid. Man kanske inte ska motverka sin natur så mycket men någonstans vill jag inte riktigt förlika mig med att det här skulle vara jag. Jag tycker om att göra saker. Att allting snabbt känns som det blir för mycket för mig att tackla är kanske en del av mig, men jag tror bestämt att den biten går att arbeta med lite hela tiden, varje dag.

Nu ska jag äta middag till exempel. Klockan tio. Det fina med att få planera sitt eget liv.

Jag kan lyssna på musik igen.

Det är bra.

... är hon tillbaka, vassare än någonsin. Eller?

Alltså, vi får se hur det här går. Det är ju värt ett försök att fortsätta försöka utveckla skrivförmågan såhär in public, igen. Idag blir det inte mer än såhär dock. Ny kurs imorgon och shopping med mor. Inte dumt.

Om två dagar vid den här tiden är jag i Grekland och jag är sjukt värd det efter den här helvetesterminen. Nya lägenheten kommer vara målad när jag kommer hem igen och jag kommer ha massor av krafter att sätta igång flyttningen på allvar. Idag ska det sista inför resan packas och sedan är jag game för Kristinas födelsedagsfest ikväll. Det var ovanligt lätt att släppa allt vad skola hette ganska så direkt efter tentan i tisdags och det är svårt att beskriva frihetskänslan faktiskt. En lagbok har lyfts från min axlar. Bara den som har kånkat på den dag ut och dag in under ett års tid vet vad jag pratar om.

Sista dagen innan tentan och allt jag kan koncentrera mig på är hur arg, frustrerad och ledsen jag är över vilket brutalt israelsikt "bemötande" den humanitära Frihetsflottan fick på sin väg mot Gaza, på internationellt vatten dessutom. Ikväll ska jag förbi demonstrationen på Gustav Adolfs torg och försöka hantera den känsla av maktlöshet som blir så överväldigande när sånt här händer.

Jag har ingen rätt att klaga. Jag vet det. Jag har valt den (studie)situation jag befinner mig i själv och jag kan inte skylla på någon annan. Därmed har rätten att spy galla över min skolgång och mitt plugg gått mig förlorad. Jag gjorde ett val och det är på grund av min egen vilja jag gör det jag gör och att jag mår som jag mår. En logisk och obarmhärtig dominoeffekt som jag själv kunde valt bort mot en något mindre obarmhärtig sådan. Det var jag och bara jag som accepterade min plats på juristlinjen som jag själv valt att söka till två år i rad (även om jag tackade nej till min plats första året) och det är inte så att någon sagt till mig att det skulle bli lätt. Jag gick in med vetskapen om vad som skulle krävas av mig, även om jag nu förstår att jag kanske inte hade en fullt så klar bild av stressen som skulle gripa tag om mig som jag kanske först trott. Det är jag som har fått kämpa emot mina hjärnspöken, jag som har försökt lära mig att nöja mig med mindre, jag som har sett mina resultat rasa fastän jag också är den som försöker acceptera och intala mig själv att jag är världsbäst om jag ens klarar tentorna och tar mig igenom utbildningen. Jag har ingen rätt att klaga. Den försvann den dagen jag var tvungen att börja stå för mina egna val här i livet. Ändå är det jag, som svarade ja på frågan från studera.se om jag ville acceptera min plats hösten 2009 och försökte gå in med en inställning om att jag nu skulle köra mitt eget race, som nu har dragits med i en ström av betygshets som jag själv skapar, ett evigt jämförande med alla andra (som är mycket bättre) och en ständig nedbrytningsprocess av självförtroende och självrespekt. Jag kan inte acceptera att jag inte förstår det jag läser, eller att jag klarar tentorna med bara knappt ett halvt poängs marginal. Jag kan inte förlåta mig själv för att jag under lektionstillfällena sitter och knappt förstår hälften av vad som gås igenom på tavlan samtidigt som jag har räknat ut att den enda chansen jag har till ett BA på terminen är att sätta full pott på sista tentan vilket inte är realistiskt någonstans. Det är jag som sitter och förbannar att jag inte försökte lite mer tidigare under terminen, som inte kan vara nöjd med ett enda jävla resultat samtidigt som jag förtränger hur mycket tid jag faktiskt har lagt ner, även om det nu som det visar sig inte på långa vägar har varit tillräckligt. Inte tillräckligt för AB iallafall, och vad är det värt då? Mina försök att intala mig själv om att det är okej med godkänt, det är till och med bra, går inte alls vägen och istället sjunker jag ihop i en cirkel av negativitet, besvikelse och en gnutta självhat. Prestationsoket hänger tungt på mina axlar och plötsligt kan jag ingenting längre. Nu är jag bara en i mängden av medelmåttor och knappt det och mitt värde inför mig själv har rasat i botten. Det känns ofta som om jag inte orkar mer, som om orken har tagit slut men jag skyller på lathet, för utarbetad är jag ju knappast. Jag förbannar mig själv och min oförmåga i allting; att få tiden att räcka till, att plugga tillräckligt, att prestera, att hinna träffa vänner, att vilja göra saker, att ta tag i saker, att prioritera rätt, att vara en engagerad samhällsmedborgare, att hinna jobba, att ta saker som de är, att sluta klaga när det finns så många som har det så mycket värre. Och efter ett sådant peptalk till mig själv känns det ändå som att jag får spy galla. Jag får spy till den milda grad att hela jag är helt tom och den där känslan som gör att tårarna nästan väller upp i ögonen och gör dem helt glansiga under föreläsningarna där hela min dumhet blir så uppenbar försvinner och kan ersättas med något annat. Men hur fan det ska gå till är för mig ännu en gåta.

Imorgon kväll går sista föreställningen av The last five years på Göteborgsoperans lilla scen, och för er som inte hunnit gå och se den kan jag bara visa mitt största medlidande. Ni har nämligen missat årets (ja, jag tar mig friheten att säga det) musikal. Föreställningen slog an en sträng långt inne i mig som har vilat länge nu, och utan att ens försöka ge mig in på att vidare beskriva hur det känns och vad det är som gör att en berättelse framförd i utmärkta monologsolon kan beröra så djupt så kan jag säga att det var så sjukt jävla bra. Den här gick in på min topp fem av musikaler jag har varit på och det är utan tvekan. För att säga som så så har jag varit på bra många fler musikaler än fem, och många av dem i toppklass, så det är inget dåligt betyg. Dessutom är jag en nörd vad gäller musikal och med tanke på hur mycket bra jag har sett har mina krav höjts sakta men säkert. Men åh så fin den var. Jag är helt tagen. Sådant skådespeleri, så fina låtar med förvånansvärt få löjliga översättningar som det så lätt blir när man översätter engelska texter till svenska - och så fin sång. Så fin idé, manus, gestaltning och historia. Hanna Hedlund i den kvinnliga huvudrollen fångade mig från första ton och släppte mig inte. Vilken utstrålning. Hur gör man sånt?

Någon dag skulle jag vilja sätta ord på vad det är jag känner när jag sitter där på fjärde bänk och nästan gråter och känslorna knappt får plats inuti, men inte nu.

Jag har ätit tårta och fin smörgås idag hos mormor samt sjungit norska nationalsången för full hals. Nu sitter jag i min röda fåtölj som alla vill ha men som jag aldrig tänker lämna ifrån mig och är allmänt förkyld. Dessutom är jag trött på att bodela samboegendom och egendom mellan makar i fiktiva uppgifter som aldrig tycks ta slut. Jag ligger iallafall inte så mycket efter i boken den här gången, tummen upp för det (därmed inte sagt att jag fattar det jag läser - jag har aldrig känt mig så dum som under året på juristlinjen). Imorgon ska jag vara i skolan omänskligt tidigt och sen jobba. Nu funderar jag på att sova som den tant jag är. Det får nästan bli så faktiskt. Sova är bra.

P.S. En extra tanke till mina kära norrmän därute i världen. Jag saknar dem oerhört.

Jag gjorde precis misstaget att överskatta min egen kondition. Efter en ordentlig powerwalk runt alla fotbollsplaner här ute i Kviberg tyckte jag att det var en bra idé att "intervallträna" lite för att bli riktigt trött alldels innan jag kom hem. Trappan på regementet tyckte jag var en bra idé att göra det i, lagom lång och brant och jag hade ju krafter kvar. Tio gånger var det tänkt att jag skulle springa upp och ner i den där trappan. Hälften blev det, och efter det snurrade min värld och halsen hade eld i sig och benen vek sig lite smått, plus att jag andades som en jävla älg som sprungit fem varv runt jorden. Visade sig att min kondition är under all kritik med andra ord. Till mitt försvar (eller som ett litet försök att rädda en liten gnutta av den värdighet jag kanske ändå har kvar) måste jag ändå säga att jag inte har intervallat på år och dagar, om jag nu någonsin har gjort det alls. Springer i trappor är inte heller något jag gör till vardags. Och de första två rundorna upp och ner där hade jag riktig power i steget. Nästa gång kanske jag ska stanna på just två? Huh.

DD-redovisning på Vinge i förmiddags som gick helt smärtfritt såvitt jag förstod det och dessutom fick jag bytt en t-shirt på Åhlens som jag till min stora förskräckelse hade upptäckt ett hål i. När jag ändå var ddär suktade jag en stund över en söt kjol samt norpade åt mig två linnen som jag betalade med min check som jag hade fått. På tal om kläder så är jag så sjukt shoppingsugen hela tiden nu. Det finns ingen hejd på mitt surfande i nätbutiker och jag vill ha allt. Just nu är det mycket klänningar som lockar. Det och kjolar och shorts. Jag gör ju inte läget bättre av att surfa runt på diverse inredningbutikers hemsidor för att kolla sängar, soffor, förvaringsboxar och belysning. Jag vill ju ha allt. När ska jag bli sådär lagom rik?

Ikväll ska jag iallafall bli bjuden på både middag och operabesök av mina föräldrar. Vi ska se Bohème, och det blir min första operett någonsin tror jag och jag har avrit sugen på att se den ända sedan jag satt och förfördes av musikalen RENT på samma plats (alltså på Operan). Rent bygger nämligen på samma story som Bohème och det är nog bra att jag är förberedd på att det inte är någon lycklig historia vi kommer ta del av idag. Iallafall. Jag tror det blir grymt. Bara att vara där och insupa atmosfären är en känsla i sig. Jag älskar att gå på Operan. Allt är lite finare, lite mer högtidligt, och det förväntansfulla sorlet i foajén är mycket behagligt att lyssna till. Dessutom är det något frigörande för min hjärna med att vara på en teater eller liknande. Det är som den öppnar upp för intryck igen, som den lever lite. För att inte tala om hur överstimulerat mitt känslocentra blir. Jag känner allt, och helst på samma gång, men det är en fantastisk känsla. Man kan säga att jag är mycket laddad inför kvällen. Det kommer bli mycket bra.