Ronald & Philipe
I min hjärna försöker jag vänja mig vid tanken på många timmars flygresa, sommar mitt i vintern och gator jag inte vet namnen på. Jag försöker få ordning på något slags schema för vaccinsprutor, bankuppgifter, överflödiga kilon och förhoppningar jag inte vill ska slaktas brutalt den här gången.
Grammatiktentan är avklarad och jag tar nya tag inför de kommande examinationerna. Sula läste jag ut idag men böckerna som pockar mest på min uppmärksamhet är de från bokmässan, och så de av Murakami som jag äger. Jag intresserar mig för allt annat än det jag borde, utom möjligtvis när vi har Ron som föreläsare för då lyssnar jag uppmärksamt till varje ord och njuter av den musik hans språk blir till i mina öron. Annars tycker jag mycket om när spansklärarna går förbi i korridorerna uppe i Humanisten, och jag spetsar mina öron till max och koncentrerar mig som jag aldrig annars gör för att urskilja åtminstone vad deras samtal handlar om. Idag kunde jag höra det här utdraget ur deras samtal till exempel (och nej, det är inte så att jag försöker skryta. Alla som kan lite spanska vet att det vore lite som att nedvärdera sig själv att skryta om en sådan här sak. Vad jag ville säga med det egentligen var mest att det krävs mucho koncentration för bara en sådan här liten sak när det gäller ett språk som pratas i tusen kilometer i timmen. Och så gillade jag namnet, det är lite därför det är värt att ens skriva ner) :
-No, Philipe! Philipe, vamos por acá!
Grammatiktentan är avklarad och jag tar nya tag inför de kommande examinationerna. Sula läste jag ut idag men böckerna som pockar mest på min uppmärksamhet är de från bokmässan, och så de av Murakami som jag äger. Jag intresserar mig för allt annat än det jag borde, utom möjligtvis när vi har Ron som föreläsare för då lyssnar jag uppmärksamt till varje ord och njuter av den musik hans språk blir till i mina öron. Annars tycker jag mycket om när spansklärarna går förbi i korridorerna uppe i Humanisten, och jag spetsar mina öron till max och koncentrerar mig som jag aldrig annars gör för att urskilja åtminstone vad deras samtal handlar om. Idag kunde jag höra det här utdraget ur deras samtal till exempel (och nej, det är inte så att jag försöker skryta. Alla som kan lite spanska vet att det vore lite som att nedvärdera sig själv att skryta om en sådan här sak. Vad jag ville säga med det egentligen var mest att det krävs mucho koncentration för bara en sådan här liten sak när det gäller ett språk som pratas i tusen kilometer i timmen. Och så gillade jag namnet, det är lite därför det är värt att ens skriva ner) :
-No, Philipe! Philipe, vamos por acá!
lost!
Jag är mycket bitter över att jag trodde att jag skulle vara utomlands när Coldplay spelade i Stockholm för ungefär en månad sedan. Jag är även bitter över att jag varken såg Springsteen i somras eller U2 förra (?) året. Man kan sammanfatta det med att jag har missat det mesta jag velat se de senaste åren. Den här låten är iallafall sjukt bra. Den känns, precis så som en bra låt ska göra. Jag hyser största respekt för mr Chris Martin och hans gäng. Jag råkar veta att de spelar i London fram i början av december, och det är nästan så att jag har lust att åka dit bara därför. Det var även där tanken var att se dem från början. Jag skulle ju ändå bo i närheten liksom. Så blev det uppenbarligen inte. Men, enjoy anyway.
this isn't leading anywhere
Den senaste tiden har jag längtat till England, eller Skottland för den delen, så mycket att det i vissa stunder tagit över helt. Jag antar att det är tiden på året. En instabil tid med höststormar och fladdrande gardiner, en himla massa löv och paraplyer som vänder sig ut och in. Jag längtar efter fyllemackor på Subway på Royal Mile i Edinburgh, rökiga pubar vid Paddington station, promenader i Hyde Park, musikal i West End, tunnelbanor och sotet i näsan, Pret's avocadwraps och Eden i en av alla backar som utgjorde Edinburgh.
Mycket handlar om det, om vad jag saknar. Varje dag, hela tiden. Som om det undgått någon förresten, det är väl själva essensen med det jag skriver. När jag åkte hem häromnatten skrev jag. Jag har ännu inte velat läsa orden jag fick ner på papper i det tillstånd jag var då, men jag vet att jag tillintetgjorde hela mitt väsen, jag skrev om mig själv med ren förakt och besvikelse, sådär ärligt och förvirrat som man har en tendens att bara kunna när man antingen är berusad, väldigt trött eller nedgrävd i ett svart hål. Om man är lite av en blandning så blir resultatet ganska knäckande. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag laddar med järntabletter och andra tabletter, utrustar mig med penna och papper och hoppas att jag åtminstone kan få ut något kreativt av min blödande ungdom.
Mycket handlar om det, om vad jag saknar. Varje dag, hela tiden. Som om det undgått någon förresten, det är väl själva essensen med det jag skriver. När jag åkte hem häromnatten skrev jag. Jag har ännu inte velat läsa orden jag fick ner på papper i det tillstånd jag var då, men jag vet att jag tillintetgjorde hela mitt väsen, jag skrev om mig själv med ren förakt och besvikelse, sådär ärligt och förvirrat som man har en tendens att bara kunna när man antingen är berusad, väldigt trött eller nedgrävd i ett svart hål. Om man är lite av en blandning så blir resultatet ganska knäckande. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag laddar med järntabletter och andra tabletter, utrustar mig med penna och papper och hoppas att jag åtminstone kan få ut något kreativt av min blödande ungdom.
Favourite things
Den ack så fruktade tentan närmar sig. Den närmar sig jättemycket och jag drabbas som vanligt av absolut handlingsförlamning och andra underliga åkommor. Den här senaste veckan har jag bland annat drabbats av shoppingmani, vilket lyckligtvis inte resulterade i mer än några nya par strumpbyxor och en väst, men hade jag inte varit så snål vet man aldrig var det hade slutat. Annars har jag inte lust på mycket nu. Jag knarkar U2, Coldplay och sjunger själv Dallas, men lär mig inte alla sjuttio olika definitioner av subclauses eller hur man förklarar full inversion. Istället för den kurslitteratur jag måste läsa känns alla andra böcker som ligger olästa här hemma mycket mer intressanta, vilket också är ett typiskt innan-tentasyndrom.
Yeah yeah. Jag ser fram emot en sak idag, nämligen sista avsnittet av Ashes to Ashes. Jag måste medge att jag föll för denna serie också, även om jag från början protesterade högt här hemma. Jag menar, en fortsättning på Life on Mars, fast UTAN Sam Tyler och Annie. 1981 istället för 1973. London istället för Manchester. En översnygg brud i huvudrollen istället för Sam... Upplagt för fiasko. Tyckte jag. Dessvärre kunde jag inte klaga så mycket när det väl kom till kritan. Den gamla staben är fortfarande helt fantastisk, Keeley Hawes (den översnygga bruden) som Alex Drake är otrolig , serien är fortfarande lika snygg och jag följer det lika slaviskt som föregående säsonger. De blir till att köpa ytterligare en svindyr dvd-box nästa gång jag kommer till Englandet.
You've got to get yourself together
Den här låten är en livlina, en uppmaning, ett sätt att orka med. Något som känns på ett sätt som jag varken kan eller vill förklara ikväll.
Ett skratt som inte fastnar i halsen
Det är inte ofta jag skrattar åt någonting som står i en bok, eller som jag ser på TV, eller ens på en teater. Jag drar på smilbanden, på sin höjd. Ett hjärtligt skratt kommer inte naturligt alltså. Den senaste veckan har dock varit annorlunda. En av anledningarna till det är Carl-Einar Häckners föreställning Pusseldrömmar som jag och Sofia var och såg i tisdags. Det var så fint! En perfekt mix av lite trolleri, sång, musik, dans, poesi och Carl-Einars fantastiska personlighet och underbara humor. Varitén var över all min förväntan, och jag skrattade så jag nästan grät. Högt skrattade jag, vilket var ganska befriande.
Det andra som inträffade den här veckan var att jag skrattade när jag läste en bok, vilket är så ovanligt att det i princip aldrig händer. Boken i fråga var Priset på vatten i Finistère av min favorit genom alla tider, Bodil Malmsten, och jag hade hunnit fram till ett kapitel vid namn Sniglar & språk. Det här är franska när den är som bäst. Det är helt fantastiskt:
Till målarens telefonsvarare:
"Goddag vara madame, jag är glömma på sak när ni sakerna jag be. Sänget på foten passerad.
Jag är inte hinner av den."
Bandet slut, ny uppringning:
"Ja! Det madame igen. Igen. Det vägget, den ny inte bra kan jag det på franskan god kväll."
Till målaren när han kommer:
"Goddag herr M, jag frågar mig om ni har ett mycket stark strumpbyxa. Jag är själv bara vanligen klistrig.
Inte alls, inte alls, men jag rädd att han ska ramla totalt. Tack så mycket tack så mycket, det är mycket snällt, tack tack.
Merci beaucoup."
och:
Otaliga är de gånger jag kallar den gode, efter vad jag så småningom förstår djupt religiöse, monsieur H för herr Homofil.
Varje gång det händer ser jag hans springpojke blekna, ännu en av alla dessa unga män som grips av namnlös fasa inför mitt språk, och jag hör för mitt inre öra hans ordlösa bön: Gode gud gör så att hon inte kallar chefen för herr Homofil igen.
Bönen blir inte besvarad.
- Ur Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten
Det andra som inträffade den här veckan var att jag skrattade när jag läste en bok, vilket är så ovanligt att det i princip aldrig händer. Boken i fråga var Priset på vatten i Finistère av min favorit genom alla tider, Bodil Malmsten, och jag hade hunnit fram till ett kapitel vid namn Sniglar & språk. Det här är franska när den är som bäst. Det är helt fantastiskt:
Till målarens telefonsvarare:
"Goddag vara madame, jag är glömma på sak när ni sakerna jag be. Sänget på foten passerad.
Jag är inte hinner av den."
Bandet slut, ny uppringning:
"Ja! Det madame igen. Igen. Det vägget, den ny inte bra kan jag det på franskan god kväll."
Till målaren när han kommer:
"Goddag herr M, jag frågar mig om ni har ett mycket stark strumpbyxa. Jag är själv bara vanligen klistrig.
Inte alls, inte alls, men jag rädd att han ska ramla totalt. Tack så mycket tack så mycket, det är mycket snällt, tack tack.
Merci beaucoup."
och:
Otaliga är de gånger jag kallar den gode, efter vad jag så småningom förstår djupt religiöse, monsieur H för herr Homofil.
Varje gång det händer ser jag hans springpojke blekna, ännu en av alla dessa unga män som grips av namnlös fasa inför mitt språk, och jag hör för mitt inre öra hans ordlösa bön: Gode gud gör så att hon inte kallar chefen för herr Homofil igen.
Bönen blir inte besvarad.
- Ur Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten
Här har du ditt liv (varken mer eller mindre)
Herregud. Det här är tredje gången gillt som jag börjar om på det här inlägget. Jag har försökt skriva om mormors bästa citat, veckans citat, men insåg att jag inte kunde göra det rättvisa. Jag försökte skriva om mina monsternaglar men fann inte det minsta allmänintresse i det. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag skulle kunna skriva som ligger i någon annans intresse, men vad vet jag om det, egentligen.
Det händer inte mycket nu. Min kurs var inte riktigt vad jag hade hoppats på, och hade jag varit typen som inte avslutade saker jag gett mig in på hade jag hoppat av andra veckan. Men här sitter jag fortfarande, med grammatiktenta hägrande några veckor fram i tiden, och ett slutdatum 10:e december om allt går enligt planerna. Fattas bara att en engelsktenta blir mitt första failande någonsin. Det hade inte varit värt det. Universitetsvärlden är ungefär som förra året, fast sämre. Jag känner mig lite tröttare och lider fortfarande av min enorma svacka i slutet av sommaren, även om det planat ut till ett slags gråtstadie nu, vilket kanske inte egentligen är att föredra. Jag vägrar fortfarande att acceptera att detta skulle vara mitt liv, att det inte blir mer än vad man gör det till och att jag inte har energin att göra det till mer. Mitt liv har blivit ganska fattigt om man jämför men jag vet inte riktigt vilken tid av mitt förflutna som jag jämför med. Kanske är det ett permanent tillstånd och ingen orkar med en sådan människa i det långa loppet, så jag klandrar ingen. Eller jo. Det gör jag. Jag klandrar varenda människa som ger upp, som har dåliga sidor, som slutar bry sig. Jag klandrar alla i vilka jag kan se mina egna fel och brister, alla som har delar av det som jag avskyr så hos mig själv. Det är hårfina gränser och det är svårt när man ser sina medmänniskor som övermänskliga varelser som aldrig kan leva upp till det jag väntar mig. Jag gör det inte för att vara elak. Jag har det i mig, det är som att be om att det ska sluta i besvikelse; en seg, utdragen död.
