everything in transit

Hösten i Buenos Aires gjorde helt om och bestämde sig för att bjuda på sommarvärme några sista dagar. Tiden som inte spenderats framför datorskärmar med det sista av grupparbete nummer två har jag försökt njuta av värmen och solskenet. Mest står jag på balkongen och bara iakttar folket på gatan nedanför, 29:an som dundrar förbi, det lilla jag kan se av stadens skyline. Jag inser värdet av balkong mer än någonsin och när jag sedan på riktigt ska börja leta lägenhet hemma så kanske det faktiskt är så att balkong, åtminstone en fransk, får bli någon form av krav. Eller önskemål kanske, det låter mer ödmjukt. Nu är iallafall de sista raderna skrivna på grupparabetet, och det har i vanlig ordning varit ett slit när jag ett par gånger suttit med gråten i halsen. Nu däremot väntar en hel kväll och en hel dag innan the last research question släpps på fredag och jag ska bara fokusera på min ledighet.

Jag vill egentligen berätta om allt som händer här, alla fantastiska människor och platser här. Energin som utgör staden, hur den pulserar, hur inte en enda bild jag tar kan göra den rättvisa. Jag måste erkänna att jag är oerhört glad över att ha lite övergångstid mellan kursens slut och hemresa. Inte på något sätt för att jag kommer känna mig färdig med staden här om lite drygt två veckor, utan för att jag inbillar mig att övergången åtminstone kan mildra chocken lite. Tre månader av mitt liv här. En evighet och ingenting. Min nya stad som bjuder på sommarsol långt in på hösten och som jag älskar innerligt.

Det är morgon i Buneos Aires och jag sitter och äter min standardfrukost: tostadas. Helgen är över och ingen utegång á la förra veckans galna Amerika-besök blev det, men däremot en sen kväll på Plaza Dorrego med en flaska vin, vilket inte heller är fy skam. Amerika ja, det har jag inte skrivit om. Men låt oss säga att kvällen innehöll allt från spänning och dramatik till sorg och till glädje. Amerika är en stor klubb i Palermo med plats för 2000 människor i vanliga fall, men kvällen vi var där var det ganska glest med folk. Det hade sina för- och nackdelar, kan man säga. Till fördelarna hörde att eftersom det var fri bar behövde man inte ödsla någon tid på köande efter en ny drink och det fanns även plenty med plats på dansgolvet. Till nackdelarna hörde att det var fri bar, inga köer, yeah, ni fattar poängen. Det är en sak med den här staden, deras drinkar är så förbannat starka. Hemma kan man ju se bartendern först hälla upp en massa is, sedan en liten skvätt alkohol på botten och sedan spä ut resten med blanddricka. Här kan man se bartendera hälla upp massa is, fylla på alkohol till lite över hälften av glaset och sedan en skvätt blanddricka (för färgens skull?). Men argentinarne har en helt annan drickkultur än skandinaver, så jag antar att detta koncept fungerar bättre här än det skulle ha gjort hemma. Tänk dig en klubb där du betalar inträde i Sverige och sedan är baren fri resten av kvällen, med drinkar starka som jag vet inte vad. det hade slutat i total katastrof. Folk hade däckat innan klockan ett och sedan fått bäras ut en efter en. Eller vad vet jag, det där konceptet kanske finns även i Sverige? Det hade onekligen varit intressant att se hur det fungerar. Hursomhelst, det var mycket dans till långt in på morgonen då vi av flera olika anledningar var tvungna att bege oss hemåt. Det var fömodligen den längsta taxiresa jag varit med om från Palermo, men jag kommer alltid minnas den med ett ganska brett leende av interna skäl. En oslagbar kväll helt enkelt.

Men för att återkomma till helgen. Igår var sista dagen med marknaden nedanför balkongen, för vi ska vara ute ur lägenheten på lördag. Det gör lite ont att behöva tänka på att lämna Defensa. Jag älskar verkligen att bo här, i hjärtat av San Telmo, med allt bråk och stök utanför. Det som är bra är att jag vet att jag har boende de sista två veckorna i en lägenhet som jag också tycker om, och med människor som jag tycker om inte minst. Piedras blir mitt sista stopp i Argentina för den här gången och jag är väldigt tacksam för att jag slipper flytta runt på hostels i två veckors tid. Det hade varit ovärt minst sagt. Annars är det slutspurt med vår sista gruppuppsats i skolan och redan på fredag ska uppgifterna till vår sista uppsats släppas. Till helgen åker många av mina nära hem och sedan kommer tiden bara gå så himla fort. Jag hade tänkt hinna med lite museum, lite fotorundor och annat smått och gott då. Och så skola då, som sagt. När jag kommer hem hade jag tänkt mig få god mat, bli ompysslad och sova i min säng (hurra!) några nätter innan vi ska iväg till landet. Jag kan inte beskriva hur mycket jag ser fram emot att sitta nere på Bohusläns gråstensklippor och andas havsluft ett par dagar. Det kommer förhoppningsvis göra gott för mitt förvirrade sinne. Eller ja,  jag vågar helt enkelt anta att jag kommer befinna mig i extrem emotionell förvirring vid det laget, så en bättre plats att andas kan jag för tillfället inte komma på.

Det går dåligt med skrivandet nu. Inget nytt dock, så fort man kommer ur fas med skrivandet så är vägen ner mot ordtappandet kort. Ja, ni ser vilken nivå det är på. Klockan är halv ett och det är väl runt den här tiden som jag vanligtvis brukar gå och lägga mig. Få gånger har jag varit tvungen att gå upp tidigt i den här staden. Istället börjar man plugga sisådär elva på kvällen och håller på några timmar in på natten. Om man nu pluggar överhuvudtaget vill säga. Nu pluggar jag inte. Punkt. Imorgon är det dags för vår sista field trip, till ett universitet den här gången. Jag är inte sjukt pepp men tänker som så att det är lika bra att vara med på den sista trippen ändå. Annars är det grupparbete i görningen och sedan första helgen i maj så börjar många av mina nära åka hem, och vissa av dem kommer jag troligtvis inte se särskilt många gånger till. Inte för att jag inte skulle vilja, utan mer för att man har varit med om tillräcklig många liknande situationer i livet vid det här laget att man vet att det inte fungerar att hålla kontakten med alla de människor som man delat någon speciell tid av sitt liv med. Hur fina de än må vara och hur mycket man än må sakna dem så är det faktiskt så att vissa saker har sin tid och sedan tar den tiden slut. Det är plågsamt, men sant. Det händer fortfarande då och då att jag stöter på gamla klasskamrater som jag verkligen, verkligen tycker mycket om, men när man väl står där två år senare så har man ingenting att prata om längre. Det gör lika ont varje gång, men jag accepterar det på en helt annan nivå nu än för två år sedan. Får jag hålla kontakten med iallafall några härifrån så kommer jag vara nöjd faktiskt. Det är inte så långt till Norge heller, för den delen.

Till Buenos Aires däremot, hit är det långt. Jag blir alldeles darrig inombords när jag tänker på att jag inte har en returbiljett hit när jag väl lämnat staden. Var tog all tiden vägen? Jag har fortfarande ett par veckor kvar, men nu räknar jag liksom ner åt "fel" håll. När kom vi till mitten av tiden? Vad har jag gjort här egentligen? Tänk så länge jag planerade för det här, och snart är det slut. Jag måste ändå erkänna att jag ser fler och fler fördelar med att komma hem. Det är inte lika hotfullt som hemkomstdagen tittar på mig från kalendersidorna, men ändå. Det är inte att komma hem jag sörjer, tvärtom gläder jag mig till det. Sörjandet handlar om att lämna det här. Människorna här. Alla gatorna. Allt liv. Alla delar av mig själv som kommer bli kvar här. Shit. Jag vet inte vad jag skriver eller vem jag skriver för, men jag behöver uppenbarligen diskutera det här ämnet over and over. Att lämna. Det är lika psykiskt påfrestande varje gång. Det är samma process fast ändå totalt olika för varje nytt avsked jag måste ställas inför. Att säga hejdå till Buenos Aires kommer inte vara svårare än något annat, men på samma gång kommer det vara något av det värsta jag har gjort. Precis så som det alltid är. Kanske lättare, fast ändå hundra gånger värre.

Tiden går så fruktansvärt fort och jag hinner inte på långa vägar blogga om allt det jag skulle vilja. På ett sätt är det bra, för jag njuter av tiden här så mycket jag kan genom att umgås med människor omkring mig och åtminstone försöka ta lite del av den argentinska kulturen som den här staden erbjuder. I allt detta brottas jag med dels saknaden efter allt som kan inkluderas under kategorin hemma och dels vetskapen om att jag inte får vara kvar här. Att jag är splittrad är inget nytt, men det betyder inte att själva splittringsprocessen tar mindre tid bara för att den är ständigt återkommande i mitt liv.

Jag var bortrest under påsk. Det blev en resa upp till Iguazú, de stora vattenfallen på gränsen mellan Argentina och Brasilien, och jag må säga att det var en sjukt vacker naturupplevelse. En och en halv dag blev det vid fallen, både från den argentinska och brasilianska sidan, samt en halvdag över gränsen till Paraguay också. Att det dessutom var varmt i Iguazú, som ligger ganska så nära ekvatorn om jag har förstått det rätt, var ju inte heller någon nackdel och det blev inte sämre av att vi hade pool på vårt hotell. Totalt sett var resan helt fantastisk och jag hade gärna stannat några dagar extra bara för att slappa och ta det lugnt, njuta av stjärnhimlen och den goda maten på en restaurang vi hittade första kvällen men som var stängd resten av dagarna. Inte ens resan dit och tillbaka var jobbig (en nätt liten tur på ca 17 timmar i buss) eftersom bussarna var utrustade med både mat och semisängar, så jag sov bättre där än jag ibland gör i min säng här på Defensa, måste jag erkänna. Nackdelen att åka över påsk var den sinnessjuka trafiken. Retiro, den stora bussterminalen i Buenos Aires var så packad att man knappt kunde ta sig fram. Ingenting för folk med cellskräck. Flera klasskamrater berättade om hur deras bussar till olika destinationer hade tagit två, tre timmar bara för att komma ut ur Buenos Aires. Helt galen trafik, med andra ord.

Men åh, jag nämnde min säng här på Defensa, vilket fick mig att tänka på min riktiga säng hemma på good old Renvägen. Och mitt rum. Och min stereo med tillhörande fjärrkontroll. Min dator med all musik. Alla mina kläder (jag börjar bli så trött på mina nu, trots att jag egentligen tycker om dem mycket). Att ha ett eget space, kunna gå in och stänga dörren och få vara i fred en stund. Att få vräka ut sig i soffan. Mammas gamla 70-talsfåtölj som jag numera har adopterat och som jag förmodligen lämnade överöst med kläder men som är så himla go att sitta i. Att sova med mer än en (platt) kudde. Mina egna sängkläder. Att få spola ner toalettpappret i avloppsrör som inte är 100 år gamla och riskerar att täppas igen hela tiden. Min cykel! Åh jag saknar min cykel. Jag saknar skogsstigar som ett avbrott mot all asfalt och alla stenplattor. Jag saknar min mamma och pappa väldigt mycket, och en annan svag punkt i mig är självklart maten hemma. Den saknar jag. Cred till mig dock för att jag överraskat mig själv med att faktiskt laga fin mat här många gånger, hur tråkigt det än må vara. Och gasspisen och jag är numera som ett gammalt par som för det mesta kommer ganska fint överens.

Okej, dags för uppdatering. Everything in transit goes reseblogg, eller så kanske den gjorde det för längesedan. Jag måste säga att jag har lite svårt att säga vilken kategori min kära vän bloggen tillhör, och det blir svårare och svårare hela tiden. Den svävar åt alla håll och även om det är lite påfrestande då och då att hela tiden känna avsaknaden av den röda tråden så är det sådan jag är. Det är alltså med en viss stolthet jag slår fast att det här är en blogg som inte är bunden till något visst ämne. Den dagen det sker så kan jag lika gärna sluta skriva, för då är det ingen mening längre. Då finns det bara en platt ytlighet kvar och det skulle vara som att gå emot allt det jag tror på. Och det menar jag faktiskt på allvar.

Så med det sagt och konstaterat kan jag med gott samvete gå vidare till mina resebetraktelser. Helgen spenderades i Uruguay, alltså. Jag fick dock en skakig start då det på min biljett stod att jag var av norsk nationalitet, och tanten i passkontrollen vägrade släppa igenom mig och sa att jag antingen inte skulle komma ut ur landet eller in i Uruguay om jag inte ändrade min biljett. Jag blev så stressad att jag ville gråta, med femton minuter kvar till avresa och ett misstag som så lätt hade kunnat vara ogjort om killen i biljettkassan inte hade utgått från att jag också var norsk bara för att mina resekamrater var det. Hursom, jag fick springa ner till biljettkassan igen, med galen blick vifta med min biljett och pass och så ordnade det sig ganska snabbt och smidigt, trots allt. Vi stannade en natt i Colonia, ett litet ställe vars äldre delar  är på UNESCOs världsarvslista. Kontrasten från Buenos Aires var total. Lugnet var överväldigande på ett bra sätt och bilarna stannade när man gick över gatan. Dessutom var vårt hostel också jättefint, så jag var sjukt nöjd med att vara där. Därefter gick resan mot Montevideo, huvudstaden. Vi hamnade efter mycket om och men på ett väldigt underligt hotell. Tapeterna var från en annan tidsepok, förmodligen smutsen också, men det var charmigt och sunkigt och det kändes helt fint. Montevideo däremot hade inte den småstadscharm som Colonia och definitivt inte den storstadscharm som Buenos Aires. Inte ens gamla stan var något att hänga i julgranen, men det var kul att ha sett det. Staden var så... jag vet inte, ful? Grå? Men strandpromenaden var fin, det måste Montevideo ändå få lite cred för. Hursom var det härligt att komma ut ur BA lite, se annat och umgås med folket. Dessutom var mina resekamrater så söta på lördagskvällen efter födelsedagsbowlingen (jag och Tora fyllde båda år på söndagen), för då hade Ingrid, Snorre, kaisa och Chiara fixat med födelsedagstårta på ett av våra sunkiga hotellrum som vi satt och åt på servetter med röda plastknivar. Stort tack för det. Och när vi sedan kom hem på söndagskvällen, efter världens skönaste färd i första klass på färjan, möttes vi av våra flatmates Linnea och Anna-Sarah som sjöng och hade laddat upp med tårta och tända ljus. Fin helg, med andra ord. Too bad att den slutade i feber och förkylning för min del, men det är sådant som är mindre viktigt i det stora hela.

Underbara death cab.

So one last time and then you'll go,
And we'll pretend that it meant something so much more.
But it was vile,
And it was cheap,
And you are beautiful but you don't mean a thing to me.
Yeah, you are beautiful but you don't mean a thing to me.