everything in transit

Motvilligt får jag inse att jag är fast. Igen. Samma gamla oförmögenhetsträsk som nu är så bekant, denna fullständiga förlamning inför att aktivera mig om dagarna när jag inte har en ordentlig plan. Istället ett tillstånd av lathetsapati när jag sitter framför datorn i timtal utan att egentligen göra någonting. Tusen gånger skriver jag in mitt lösenord på olika communities bara för att logga ut en minut senare, stänga ner, öppna ett nytt fönster och logga in på nästa. Jag hatar att jag lägger ner så mycket tid på ingenting, när det finns så mycket någonting som man skulle kunna spendera sin tid på. Dessutom är jag redigt trött på (icke)layouten på den här bloggen, och vore det inte för att jag tycker så mycket om namnet hade jag flyttat och gjort en storstädning för längesedan. Innehållet ska vi inte tala om. Jag känner verkligen att jag har förlorat fokus helt och hållet med det jag skriver, och jag har levt med mig själv tillräckligt länge nu för att veta att ett fokus inte direkt är något som kommer ordna sig själv eller dyka upp ur tomma intet. Det är såklart en av anledningarna till att det kommer dröja länge innan den här bloggen kommer präglas av ett nytt fokus, eftersom det innebär så mycket ansträngning från min sida.

Två smarta saker som jag ville skriva om dök upp i mitt huvud igår på väg hem från tåget, och båda tankarna är borta nu; förlorade i någon krök i mina ibland oerhört avancerade tankebanor. Min sinnesstämning kommer jag dock ihåg, för den var något så ovanligt som näst intill harmonsik. Allt kändes ganska fint. Visst är det essentiella delar av mitt liv där pusselbitarna inte riktgt faller på plats och visst lyser vissa pusselbitar rentav med sin frånvaro, men sedan är det ju också allt. Jag gör inte så mycket nu. Mitt liv innehåller arbete, socialt umgänge i största möjliga mån och lite framtidsplanering. Ett tillstånd som kommer få det att krypa under skinnet på mig en vacker dag, ett litet liv som jag inte kommer kunna acceptera i all sin simpelhet för all framtid eftersom jag alltid kommer fråga mig om det här är allt, om det inte finns mer? Just nu behöver jag inte mer. Den här sommaren kommer snart vara försvunnen och jag kanske kommer undra var den tog vägen. Förhoppningsvis kommer jag komma på att det jag gjorde den här sommaren var att leva ett ganska stillsamt, kanske lite tråkigt, liv och periodvis kunde känna att det var mer än okej. Min dag igår var fin. Jag hade fullt upp med jobb under dagen, ett bra mormors-besök och filmkväll hos en av mina bästa vänner till sist. När jag kom hem låg dessutom ett vykort från Kina och väntade på mig. Bara en sådan sak.

Efter en helg i en av mina bästa vänners sällskap är jag numera ensam igen. Det där med att vinka av folk vid tåget  tycks bli lättare då och då, men ibland faller jag tillbaka i känslan av att det är det värsta som finns. Det blir något som är ohanterbart och jag sitter och håller tillbaka tårarna bakom ratten innan jag lyckas samla mig en bit utanför stadsgränsen. Det är ett slit för mitt stackars hjärta att skiljas från människor och ibland undrar jag om det är värt det. Och självklart är det det. Kristallklart är svaret, det kommer snabbt och naturligt och det är det som är livet på många sätt. Jag ser tydligare nu att ett av de personlighetsdrag som jag sliter mest med är det som är starkast genomgående i mig och mitt liv, och också det som gör det möjligt för mig att verkligen i vissa stunder faktiskt klara av att ta vara på det fina, att se det.

Helgen var värd att se fram emot och jag önskar att den varat längre. Nu har hon åkt och det är inte helt okej, men det är något jag måste finna mig. Jag kan inte inte förklara hur tacksam jag är över tiden i Argentina och allt den förde med sig, både i positiv och negativ bemärkelse. Jag hade inte velat byta den mot någonting.

"Älskling, jag har aldrig kunnat lära dig nånting,
i bästa fall så kan jag bidra med en känsla"

Först och främst, Jocke Berg är ett geni när det gäller lyrik och musik. Min beundran för människor med sådan begåvning är minst sagt stor. Alltid.
Så, med det sagt.

Idag avklarades mitt tredje tandläkarbesök den här veckan. Det känns nästan lite som att vara 14 igen och gå på tandreglering stup i kvarten, med undantag av att tandställningar har bytts ut mot visdomständer som gör sitt absolut bästa att bryta sig igenom tandköttet på ett extremt smärtsamt sätt. Sedan tisdag har jag haft medicin dock, så nu fungerar jag ganska så normalt igen. I övrigt är det här första morgonen på min tre dagar långa helg, och det är svårt att beskriva vilken lättnad jag känner över lite ledighet. Jag älskar sommaren mycket, oftast, men att jobba på schema ger inte samma känsla som jag minns från min barndoms somrar när antalet lediga dagar bredde ut sig framför mig i en underbar oändlighet. Kort sagt; att vara i tjänst under sommarens finaste och varmaste dagar gör det omöjligt att njuta på samma sätt som skulle ha varit möjligt under de där sommarloven. Dock är jag införstådd med att det är såhär resten av livet kommer se ut. Jobb, jobb, jobb och förhoppningsvis några veckors semester. En liten del av att acceptera vuxenlivet. Och sen känner jag mig tvungen att tillägga att jag är tacksam över att ens ha ett jobb. Jag menar, i dessa tider av skyhög arbetslöshet, framförallt bland ungdomar, så borde jag inte klaga. Nej, klagar gör jag inte. Jag önskar mig bara tillbaka till de där tiderna då man var helt fri från ansvar, när absolut ledighet var en självklarhet och inte en lyx, och de negativa konsekvenserna av den där lyxen inte var så uppenbart påtagliga (= inga pengar, ingen möjlighet att göra något av sina planer som nuförtiden dessvärre alltid innefattar en (stor) ekonomisk aspekt).

Hursomhelst, ikväll kommer Ina på besök från Norge. Ina som jag har så många minnen med från tiden i Argentina och som är en stor bidragande faktor till att tiden där blev så himla bra. Ikväll vi halv elva är det jag som kommer stå och hoppa på stället i ren glädje på Nisse-terminalen. Seriously, I can't wait.