This is because i can spell konfusion with a 'k'
(and i can like it)
Nu har jag skrivit om inledningsmeningen här femhundra gånger. Men sedan tar det stopp. Det vill sig liksom inte. Vet inte vad som är värt att berätta, vet inte vad syftet är. Så jag tänkte att det fick bli något osammanhängande om... allting, det som kommer.
Batterierna på min mp3 tog slut tre minuter innan jag var hemma, mitt i 'Dunkla rum'. Jag var på tillräckligt gott humör för att inte bli arg över detta, och med undantag för en tilltagande värk i magen mådde jag fint. Man kan lätt göra det om man fått prata om himlens alla ämnen en halv natt, fått göra tjejiga listor á la mellanstadiet, stalkat folk på internet, motta samtal från mer eller mindre nyktra före detta klasskamrater mitt i natten samt uppmuntrat till galna sms. Jag drömmer om att få vandra på Buenos Aires gator nu mer än förut. Spanskan ligger mig varmt om hjärtat och jag vet att jag måste ta tag i det snart igen. Och franska, herregud, jag vill lära mig franska! Som tolvåring hade jag nog aldrig trott att jag skulle säga det, men tiderna förändras. Och drömmen runt hörnet, i kröken mellan februari och mars, jag nyper mig i armen men vet att det inte kommer bli verklighet förrän passkontrollen är passerad.
Jag ser klipp med Andrew, världens finaste live-inspelning av Konstantine och jag vet att jag sitter fast i det gamla mer än vad som är hälsosamt, men det är en del av mig. Jag har börjat skriva nu, ett jätteprojekt som kanske aldrig blir färdigt, men det behöver skrivas ner, alla tankarna ner på papper. Det är som en jätteinspirationskälla att ösa ur, varje dag, det finns alltid en ny sida av det. Alla sidor måste skrivas bara. Andrew förresten, Andrew McMahon, som höll mig ovanför vattenytan, som grät tillsammans med mig ur mina högtalare, tonernerna jag lutade mig tillbaka mot varje dag för att orka. Trösten, förståelsen, det finns inte ord för att beskriva kärleken till denna man och hans musik. Den blev en del av mig, förevigt sammanflätad med mina artärer och vener. Att få se honom spela en dag, live, det är en av mina högsta drömmar. Någon gång i mitt liv ska jag vara där. I mars kommer det nya albumet har jag hört. Jag ska besöka varje HMV och leta tills jag hittat det, och le lika mycket som när jag hittade everything in transit i april. Jag skrek nästan, hoppade lite på stället. Lycka, kallas det.
Nu har jag skrivit om inledningsmeningen här femhundra gånger. Men sedan tar det stopp. Det vill sig liksom inte. Vet inte vad som är värt att berätta, vet inte vad syftet är. Så jag tänkte att det fick bli något osammanhängande om... allting, det som kommer.
Batterierna på min mp3 tog slut tre minuter innan jag var hemma, mitt i 'Dunkla rum'. Jag var på tillräckligt gott humör för att inte bli arg över detta, och med undantag för en tilltagande värk i magen mådde jag fint. Man kan lätt göra det om man fått prata om himlens alla ämnen en halv natt, fått göra tjejiga listor á la mellanstadiet, stalkat folk på internet, motta samtal från mer eller mindre nyktra före detta klasskamrater mitt i natten samt uppmuntrat till galna sms. Jag drömmer om att få vandra på Buenos Aires gator nu mer än förut. Spanskan ligger mig varmt om hjärtat och jag vet att jag måste ta tag i det snart igen. Och franska, herregud, jag vill lära mig franska! Som tolvåring hade jag nog aldrig trott att jag skulle säga det, men tiderna förändras. Och drömmen runt hörnet, i kröken mellan februari och mars, jag nyper mig i armen men vet att det inte kommer bli verklighet förrän passkontrollen är passerad.
Jag ser klipp med Andrew, världens finaste live-inspelning av Konstantine och jag vet att jag sitter fast i det gamla mer än vad som är hälsosamt, men det är en del av mig. Jag har börjat skriva nu, ett jätteprojekt som kanske aldrig blir färdigt, men det behöver skrivas ner, alla tankarna ner på papper. Det är som en jätteinspirationskälla att ösa ur, varje dag, det finns alltid en ny sida av det. Alla sidor måste skrivas bara. Andrew förresten, Andrew McMahon, som höll mig ovanför vattenytan, som grät tillsammans med mig ur mina högtalare, tonernerna jag lutade mig tillbaka mot varje dag för att orka. Trösten, förståelsen, det finns inte ord för att beskriva kärleken till denna man och hans musik. Den blev en del av mig, förevigt sammanflätad med mina artärer och vener. Att få se honom spela en dag, live, det är en av mina högsta drömmar. Någon gång i mitt liv ska jag vara där. I mars kommer det nya albumet har jag hört. Jag ska besöka varje HMV och leta tills jag hittat det, och le lika mycket som när jag hittade everything in transit i april. Jag skrek nästan, hoppade lite på stället. Lycka, kallas det.
Kommentarer
Postat av: Cristina
kärlek till dig, till oss och till det Universum som ibland vill en väl och har små överraskningar som man glädjas åt i stunder
Trackback
