and i am finally seeing why i was the one worth leaving
Först och främst; jag har en ursäkt att utfärda till alla jag lovat höra av mig till som jag inte har hört av mig till. Jag vet att det är världens sämsta ursäkt, men jag har verkligen fullt upp och försöker hinna med så gott jag kan, men tiden vill liksom inte räcka till. Jag har inte glömt någon av er, och jag förstår om ni tycker jag är en bitch som inte är värdig er tid med tanke på hur dålig jag är på att höra av mig. Så, verkligen förlåt. Jag hoppas på bättre tider helt enkelt.
Sedan: Efter att vintertiden är återinförd blir allt så mycket mörkare, det känns som natt dygnet runt och det är underligt att man aldrig vänjer sig. Jag gör det iallafall inte. Inatt var det stjärnklart åtminstone, det var vackert och jag hann tänka på två miljoner grejer på vägen hem, som på flertalet låtar och deras texter, att det snart är dags att börja köpa julklappar, pianohänder, hur ensam jag känner mig, hur mycket jag har att vara glad över och hur jag ändå aldrig är glad. Jag hann känna tentaångesten komma över mig, prestationsångesten, hann totalt såga hela mig och allt jag någonsin åstadkommit, hann börja hata mig och min tillvaro. Det är inte klokt hur effektiv jag är ibland.
Sist: Sista uppförsbacken hem känns som om man går rakt upp mot stjärnhimlen, som om man blir en del av någonting större. Det känns bra, och vemodigt. Jag minns att det gav mig tröst, att vi åtminstone tittade upp mot samma stjärnor trots att vi aldrig mer skulle se varandra, som en connection. Det är inte det jag tänker på i första hand längre; det är helheten, det är flygplanen som blinkar till ibland bland alla andra ljus och alla deras destinationer. Det är hur liten jag känner mig, att jag alltid har varit minst så långt tillbaka jag kan minnas. Och härifrån är det lätt att gå in på hur gärna jag vill att någon tar hand om mig just när ångesten griper tag i mig igen, att jag mest av allt i hela världen önskar mig något som jag vet inte är till för mig. Men jag tänker inte gå in på det, inte nu. Jag ska lära mig bli sten.
Det känns som det blöder i min mage. Jag hoppas att jag har fel. Jag måste härifrån.
