everything in transit

Det sägs att det sista som lämnar en människa är hoppet. En förrädisk gnista som får folk att pusta vidare. Människor utan varken mening eller mål fortsätter att befolka gatorna i ren trots mot döden, men i samförstånd med hoppet. Man måste hoppas, tänker jag bittert, men undrar om det är värt det. Ja, viskar en liten röst långt inuti. Nej, i helvete heller skriker den dominerande delen av min bröstkorg och huvudet känns som jag precis vaknat upp efter att ha storgråtit i tusen dagar. Hoppet är nere i fotknölarna och likaså mitt humör, vattennivån i tårkanalerna hotar med att forcera fördämningarna. Halsduken smakar lipsyl och saltvatten mot läpparna. Axlarna hänger. Min insida består av 90% bitterhet, 8%trötthet, 1% ilska och 1% hopp. Som om jag trampar vidare som ett uppror. Blir inte min vardag bättre kan jag åtminstone få dra med er ner i fallet, passa på att sprida lite likgiltighet där jag går. Jag ville aldrig bli sån här, det bara kom, naturligt. Summan av alla misslyckanden, alla besvikelser, alla svek. Summan av att gapa efter för mycket.

Tentapluggshelgen är förbi liksom tentan, och någonstans djup inom mig är jag lättad. Nästa kurs är redan påbörjad och min böcker är på väg, hoppas jag. Mig kan man i det närmsta beskriva som an emotional fuck-up som inte borde få vistas bland folk, men som gör det ändå av rädsla för att en dag bli alldeles ensam.

---

... jag skulle ge nästan vad som helst för att slippa sova ensam i natt.