everything in transit

1. Amanda

Mina skrivböcker, skolböcker och alla ritpapper hemma var under många år fyllda med teckningar av hästar, namnen på favorithästarna kladdade i varje marginal. Ett namn som var oftare förekommande än något annat var Amanda. Eller Flying Amanda, som hon egentligen hette, hur man nu kan döpa en häst till något sådant. Inget av namnen är snygga var för sig, och som kombination är det dubbel fulhet. Men det kunde ju inte hon hjälpa. Hon stod på ridskolan där jag red och var korsning welsh/halvblod/arab - en brun c-ponny med stor bläs och stor mule, så stor att mina föräldrar ganska elakt brukade kalla henne för Näsan rätt och slätt. Hon var min första lägerhäst, den första häst jag hoppade en bana på, min (i princip) första sköthäst och den första som jag verkligen tog in i mitt hjärta, och som jag lät stanna där. Många år där, jag litade fullkomligt på henne. Hur hon var håröm och hur hon åt precis allt. När alla andra hästar i stallet dissade överbliven oboy kunde man lita på att Amanda skulle slicka i sig den. När vi vann KM, alla dagar vi tog ut hästarna i vårsolen och ryktade dem, hur jag gick och betade henne när vi hade tid över, hennes mule i mitt knä vid något lyckligt tillfälle (hon var inte mycket för att visa känslor - men hon tyckte om mig, det vet jag). Dagen jag hittade hennes kli-ställe på manken, vid öronen, alla gånger jag satt intte hos henne, helt tyst och bara tittade på henne. Dagen jag fick ta beslutet att jag blivit för stor för att rida henne igen, hur stallonsdagarna byttes mot fredagar, ingen mer sköthäst men jag var inne hos henne varje vecka, kliade lite, älskade henne lite. Hon började bli gammal, gråa hår och pensionen närmade sig. Jag bad stallägarane att säga till mig innan hon skulle skickas iväg, så jag fick säga hejdå. Hon lovade mig det. När jag kom tillbaka efter sommaren stod en annan häst i Amandas box. Amanada var ivägskickad, pensionerad, och självklart hade ingen meddelat mig. Jag fick aldrig säga hejdå.