everything in transit

Helgen tillbringades i Skottland. Det var ungefär lika bra som jag väntat mig att det skulle bli, sjukt bra med andra ord. Jamen ni vet, när insidan bubblar till av glädje när man ser skottarna som står och hänger i flygplatsbaren, olika sorters skotska dialekter och en ny plats att upptäcka. Förutom att jag hela flygresan dit var övertygad om att jag skulle dö (och likadant var det på hemvägen, just for the record) samt att jag velade bort mig en liten stund i Glasgow gick resan smidigt och väl i Edinburgh stod Camilla och väntade på mig. Och självklart upptäckte hon inte mig förrän jag stått och viftat med liv och lust en bra stund. Precis som det ska vara alltså. Ni vet, när man kan börja precis där man slutade trots att det var månader sedan man sågs och allt känns som vanligt fast ändå nytt, på ett bra sätt. Nu är det drygt en månad tills vi ses igen, och det är ju inte alltför lång tid, och det känns mycket lugnande för min lilla själ som har väldigt lätt att längta ihjäl sig efter människor. Dock gick tiden alldeles för fort, helgen flög förbi och tiden spenderades till en liten del med den familj hon bor i och med barnen hon passar (jag erkänner: det finns barn jag tycker om, och då är jag ändå barnhatare nummer ett. Nu har jag dock blivit lite kär, och det är skrämmande), mycket promenader, pubvistelse, shopping, turistande, pratande och icke att förglömma; ätande. JAG HITTADE EN AVOCADOWRAP. Lyckan var gjord. Den har blivit awardwinning sen senast jag åt den, och det är den minsann värd! Hursom. Jag hade förmodligen stannat ytterligare en månad eller så om inte verkligheten kallat så fruktansvärt, men något som känns väldigt bra är övertygelsen om att UK verkligen är platsen jag vill åka till om ett tag för att pröva mina små vingar. Det kändes så rätt, bara. Jag ville inte åka hem, nej.