everything in transit

"Akta dig för drömmar, man dör av dem, det är som att möta sin blick, den där guden inne i pupillen, de små djävlarna av hopp som lurar inne i det blanka. Jag måste hålla mig borta från hoppet, bli som stenflickan längst in i parken, bli sten. Måste bli som träden, aldrig kräva mer näring än det finns."
- ur Nästa som rör mig av Bodil Malmsten.

Det är något som inte stämmer. Något inuti som inte står rätt till, som om min labila sida har tagit överhanden och är här för att stanna. Ena stunden tror jag att allt kommer ordna sig, jag ler med ögonen och odjuret i maggropen lyser med sin frånvaro. Nästa stund ligger jag med huvudet begravt i kudden, eller blicken envist fästad på andra sidan fönsterrutan för att försöka hålla tårarna borta och odjuret inuti river och sliter och styckar upp mitt hjärta med köttkniv och slänger ut slamsorna till vem som helst som har lust att roffa åt sig. Extra lågt kilopris idag, allt ska bort, butiken upphör. 

Jag upphör. Någonstans där, mittemellan rädslan för framtiden och skammen över att inte våga hoppa, står en förvirrad och arg och ensam människa utan riktig koll på någonting. Skräckslagen bara av tanken att ens hoppas på någonting igen, nästintill dödsrädd för att det aldrig blir mer än såhär. Skitförbannad över att jag inte klarar av att ta vara på allt det fina runtomkring mig på ett bra sätt. Jag har sådan lust att bara slå huvudet hårt i väggen, dra upp mig i nackskinnet och skrika att utanför skiner höstsolen, det finns ingen naturlig skönhet som slår det här, det här är livet, lev eller låt bli men sluta gnälla. Jag försöker, okej? Det gör jag verkligen.

Det är bara det att jag faktiskt inte tror att jag klarar av några fler heartaches. Det måste finnas en gräns för hur starkt ett tonårshjärta ska behöva vara, och den gränsen är många gånger forcerad i mitt fall. Det är åtminstone så det känns när varje dag blivit till en kamp mot tomrummet, längtan och hoppet. Hoppet dödar, och hoppet håller vid liv. Det är så ironiskt att det man mest förlitar sig på också är det mest förrädiska man kan stöta på. Jag vill bara bli självgående, stå lite rakryggad och tro på någonting igen, om det nu är möjligt. Herregud, jag får inte ens till formuleringarna, jag tappar bort språket, jag tappar bort mina vänner, jag tappar bort allting.

Imorgon åker jag till landet, numera tv-fritt, förhoppningsvis myggfritt och kanske ångestfritt (as if). Jag hoppas på klar himmel, gärna både natt och dag, lite effektivt plugg, lite lugn, lite klarare luft för att rensa tankarna. Och jag ska jobba hårt på min lista över allt jag har, jag lovar.