everything in transit

Sucker love is heaven sent
You pucker up, our passion's spent
My hearts a tart, your body's rent
My body's broken, yours is spent

Carve your name into my arm
Instead of stressed I lie here charmed
Cause there's nothing else to do
Every me and every you

Igår fick jag höra historien om ännu ett misshandlat hjärta tillhörande en vän till mig. Min första kärlek är förlorad skrev hon, och jag blir återigen påmind om hur ont en annan människa kan göra. Jag är medveten om att vi alla upplever saker från våra egna perspektiv, med våra egna unika erfarenheter och personligheter i bagaget, men någonstans förenas människor kring smärtan - den som slår till när man förlorar någon, den som ligger i bakhåll tillsammans med sveken.

När jag tänker på smärta tänker jag på vintern som gick. Inte för att det inte gör ont ännu, ibland, utan just för att den var så intensiv då att jag inte trodde att jag skulle resa mig upp igen. Han var överallt och ingenstans, och jag var bortraderad, minnena av honom det enda som uppfyllde hela min tankeverksamhet, min kropp, mitt liv. Jag på rygg i min säng, nedsläckt, hans musik i mina öron och pilarna genom kroppen. Saknaden gjorde fysiskt ont, hans toner högg i magen och jag kunde inte göra något för att värja mig, mer än att gråta. Det fanns inga försvar, inga skottsäkra västar att tillgå eller pansarvagnar att fly i. Tomrummet i mitt liv som jag fyllt med något vackert, något varmt några ynka timmar, bara för att sedan behöva lämna det ifrån mig igen, tommare nu än någonsin. Det är fortfarande där, det svarta hålet, den mest ömtåliga ärrvävnad man kan tänka sig, saknaden. Hans toner inte lika smärtframkallande, men jag byter fortfarande kanal på radion om chasing cars spelas, det händer att jag går ut ur affärer.

Hans namn inristat överallt, varje gång min puls slår hårdare i handlederna lyser de upp under huden. Sex bokstäver, symmetriskt sammanfogade vokaler och konsonanter. Inbränt på insidan av pannloben, så att jag liksom inte ska missa att se det varje dag. I alla minnen, uttryck, att vara ständigt påmind (men att ha det under kontroll, oftast, och tro sig veta att man aldrig skulle vilja gå tillbaka). Att lära sig leva med saknaden, att den är en del av livet, precis som sveket, och längtan. Att veta att det funnits andra, kanske finns det någon som delar hans nätter nu, men att jag aldrig skulle vilja veta mer än så. Jag är knappast bättre själv (vilken värdering man nu lägger i "bra"), men ingen satte sig så djupt, ingen annans namn jag bär omkring på inuti. Jag vet inte om det varit vi om allt hade varit annorlunda, om världsdelarna kastats om till vår fördel. Däremot vet jag att avsaknaden av honom i mitt liv gjorde att jag numera är en erfarenhet rikare - att känna hur hjärtats splittras upp i småskärvor i bröstet, och att en av dessa skärvor alltid kommer vara förlorad för mig, att den aldrig återvänder från andra sidan jorden.

Placebo - Every you every me