everything in transit

Jag har sagt det förut: jag är en hemsk människa. Jag kan vara totalt självupptagen och genomelak när den andan faller på, och den föll sannerligen på idag. Men det borde den dock inte ha gjort. Det slutade i en mindre katastrof.

Efter att ha frågat snällt några gånger (eller befallit snällt, snarare) om min bror kunde lämna datorn till förmån för mig och han fortfarande inte hade flyttat på sig, försvann plötsligt mitt tålamod. Som den väna syster jag är gick jag ner till arbetsrummet, ställde ett ultimatum (i stil med: gå, nu) och när brodern fortfarande inte gjorde någon ansats att flytta varken sig eller sin gitarr fick jag min bästa idé någonsin den här kvällen. Jag stängde av datorn. Ett snabbt tryck på strömbrytaren så var skärmen svart. Jag var så nöjd med mig själv (jag är en så jävla arrogant skitstövel att jag vill spy, det är faktiskt sant) och gick lite mindre hämndlysten upp till tv:n igen. Även min bror retirerade till detta rum, arg och befallde nu mig att gå till datorn som jag så snällt stängt av för honom med alla hans program öppna och säkert något osparat dokument (döda mig). Cool som jag är vägrade jag gå ner på hans begäran och satt heltufft kvar i tv-fåtöljen en stund innan jag kröp ner i min håla. Ja, det är sant att jag fyller 20 nästa gång.

Väl nere vid datorn var det dock min tur att bli förnedrad och lite sparkad på. Av datajäveln itself. IN YOUR FACE skrek den och resten av världen. Här gick inga program att öppnas och musen var som en förstelnad mumie i mitten av skärmen som vägrade röra på sig. Jag försökte allt. Jag tryckte på alla knappar, stängde av och på, on och off och drog i sladdar och med en växande panik blev jag allt mer övertygad om att jag förstört datorn. Nu kan man ju undra varför en dator inte skulle klara av att bli avstängd lite abrupt då och då, men när det gäller vår tvivlar jag inte en sekund på att den både är gammal och sur på livet i allmänhet, vilket såklart skulle kunna vara en bidragande orsak till att den skulle kunna kapitulera en gång för alla. Alla som känner mig vet också hur dåligt jag fungerar med teknik och följaktligen såg jag mig ganska snabbt besegrad av datorn och dennes crew. Så där satt jag, skitförbannad och storgråtande på golvet i arbetsrummet, ömson arg på mig och mitt jävla sätt och icke-exixterande intelligens, ömson på tekniken som gör mitt liv till ett helvete (ibland). Jag var övertygad om att allt jag någonsin sparat på datorn var förlorat och att jag skulle få betala alla reperationskostnader ur egen fick. Rätt åt mig.

Som tur kom Johannes efter någon timme och räddade situationen. Med lite fix och tricks med några sladdar så var datorn snart back on track igen. Jag kunde andas ut, och be om ursäkt. Jag är en hemskt dålig syster. Jag borde verkligen gå en kurs eller i terapi. På allvar.

... Och flera timmar senare är biljetterna faktiskt bokade. Under tiden datajävlen bestämde sig för att inte medverka hann flygbiljetterna gå upp med sisådär femhundra spänn. Som om kvällen inte kunde bli sämre liksom.