Back to the start.
Förändring som en röd tråd genom mitt liv. Lycka är inget permanent tillstånd, ingenting bör tas för givet. Jag vandrar samma stillsamma villakvarter och stjärnhimlen skymtar genom molnen på sina håll. Floda märker inte hur mitt liv håller på att ta en drastisk vändning, precis som "mitt" samhälle aldrig märkte att allting var förändrat när jag kom hem från London för nästan ett år sedan. Visst finns det dynamik även på min hemorts alla gator, i alla hus, visst ändras saker här med, men det tar aldrig hänsyn. Att ta avsked är det svåraste jag vet.
Camilla åker tidigt på lördag morgon. Idag blev vår sista ordentliga kvalitetstid tillsammans. Allting var precis som vanligt, om man bortser från den obehagliga närvaron av hennes stora resväskor och det faktum att i princip hela hennes garderob låg utspridd över golvet, redo att packas ner för ett nytt liv på andra sidan nordsjön. Vi lagade lasagne, hon gav instruktioner och jag rörde lite tafatt i någon sås här och var. Grey's Anatomy, Johan Glans-klipp på youtube, musik på hennes laptop, bilder från andra sidan havet. Jag och hon sittandes på hennes golv, noga övervägande vilka jeans som ska få åka med, vilka som ska stanna hemma. Jag som viker ihop hennes tröjor, byxor, toppar och prydligt lägger ner dem i hennes väska och jag kan inte fatta att det är på riktigt nu. Två sorters Ben and Jerry's framför Heroes och jag vill inte att det ska vara sant. Jag vet att hon kommer tillbaka, men det är ju just det att det är nu våra liv börjar levas i otakt. Att vi aldrig kommer tillbaka till våra tonår på samma sätt. Det här är bara början på ett avsked till en tid av våra liv som vi aldrig får tillbaka. Och jag funderar över det där med vänskap, hur mycket den ska hålla för. Och jag tänker tillbaka på alla våra år tillsammans, hur bra det började, åren då vi helst av allt ville slippa ifrån varandra, hur vi hittade tillbaka och att jag inser hur det här är en av de allra starkaste kärlekarna som finns.
I hennes kök och jag borde ha slagit in min present. Hon har presenter till mig säger hon, och jag säger att det inte är jag som ska åka någonstans. Men då säger hon att det ju inte är någon här när jag åker som kan säga hejdå till mig och ge mig presenter då, så hon har en nu istället. Jag börjar nästan gråta. En skiva och en Grubbelgubbe med texten:
Hej! Jag är din personliga Grubbelgubbe. Håll mig i din hand och viska dina bekymmer till mig så grubblar jag igenom dem åt dig och du blir bekymmersfri.
Jag håller den i handen nu och vet att den kommer vara med mig i höst och i vinter och till alla de dagarna då jag återigen får promenera på gråtunga gator tillsammans med Cam, the one and only. För det är så vänskapen ser ut.
