som en supernova.
Om vi försöker hålla kvar vid samma slutton som Gustav Svedung har när musiken till 'om jag ska dö' klingar ut, om vi kan hålla kvar vid den känslan en liten stund så ska jag försöka att inte snubbla på mina oknutna skosnören, försöka hålla mitt bultande fågelhjärta i styr. Om jag ska hitta en röd tråd i de senaste åren, något som knyter ihop säcken, om jag visste hur man skrev om glädje när den bubblar över. Navid läser en ny dikt och jag ser poetry slam-sm för min inre syn, en ensam poet i strålkastarljuset, partiska jurygrupper och dämpad belysning, Café Hängmattan fylld till bristninggränsen av estradpoeter och publik, Navid och några gudar på den lilla, lilla scenen. Det var i begynnelsen, men ändå inte första gången. Första gången var på Världskulturmuseet för närmare tre ( eller är det fyra?) år sedan, vi satt ner och jag minns att jag nästan grät när jag hörde 'snart dör bob dylan'. Det har blivit många gånger efter det. Vi var 17 år och desperata att följa favoritbandet varthän det bar oss. Vägarna ledde till Krokstrand, och på grund av åldersgräns fick vi arbeta som funtkionärer under tre dagar för att få se dem uppträda en av kvällarna. Kyla den kvällen, kyla över fjorden och på andra sidan låg Norge och min nästipp var alldeles kall den natten, men det var värt det. Musikens hus, Pustervik releasegig, Sticky när en salig publik stod kvar i minuter efter att bandet gått av, fortfarande sjungandes. Det var magiskt. Världskulturmuseet alla gånger vi stått i trappan, sist när vi var tusentals där inne, huvudvärk som höll på att spränga mitt huvud men fucking magic anyway. Det är också kärlek, på ett sätt.
Jag är hes nu och undrar dels hur det kommer gå på examinationen imorgon, dels hur man använder helljusen på rätt sätt. Dessutom har jag kommit fram till att det förmodligen är omöjligt att bli kär i mig och att jag är dömd till att känna så mycket kärlek att det gör ont, men aldrig riktigt få utlopp för den. Men en kväll som den här, men cristina och emilia, malin, tove och karl, navid och gudarna, då känns det bra. Iallafall för en stund.
Se: This is England. Huuur bra som helst. SE DEN BARA.
Lyssna på: Något höstigt + Navid och gänget, live helst.
Bild: Navid Modiri & Gudarna, Göteborg, längesedan.
JA! alltså Navid och company gav en massa positiva vibbar. men du ljuger i slutet, om att ingen kan bli kär i dig. det liksom existerar inte. jag har tänkt precis lika dant, har tänkt/tänker.. det spelar ingen roll... men det är inte sant. you are way too loveable. don´t forget. sådant där är skitsnack skulle min pappa säga. let´s bring in the jävlaranamma tycker jag, shouldn´t we? <3
tack för ikväll
uhu, nu blev jag nostalgisk. partiska jurygrupper! och världskulturmuséet! och vårt fula tält på krokstrand! det är fina minnen.
