everything in transit

Fredag kväll var en sådan kväll när allting släpper. Jag hade nyss kört hem från ridningen, Camillas CD på lagom volym och jag satt kvar i bilen utanför huset en stund innan jag skulle gå in i huset. Något sms senare låg jag med pannan mot ratten och grät så jag skakade, ovillig att ens försöka ta mig samman. Det där som får bägaren att rinna över, de där sista insikterna, det där med avsked. Det där med alla roller man måste spela, det där med att hålla god min, att alltid kuva undan vissa delar av ens personlighet som så desperat längtar efter att få leva ut. Livets orättvisor och all min längtan och saknad och alla frågor som är spridda över flera olika kontinenter, allt det där som aldrig kommer kunna lappas ihop.

Fredagskvällen och lördagen är förbi och hon har lyft från Säve och sovit sin första natt i Skottlands huvudstad. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vart jag ska ta vägen framåt våren, men jag vet att jag måste härifrån. Det är den här tiden av livet man har chansen. Nu och inte sen. Ikväll ska jag på bio med Nina och se This is England som jag vet att jag såg reklam för redan när jag var i London i våras och tänkte "wow", så det känns peppande. Inom en inte alltför lång framtid väntar dessutom min första universitetshemtenta och jag väntar mig faktiskt att för första gången i mitt liv bli underkänd, men jag hoppas att det ska gå ändå på något sätt. Det var allt för nu.