everything in transit

Jag är hemskt trött. Då menar jag verkligen trött. Allt det extrabränsle som man brukar sätta in vid sådana här tillfällen verkar vara slut, och ändå är det inte som att jag har mer att göra än jag brukar. Det finns de som klarar av att jobba dygnet runt kortare (och längre) perioder utan att falla ihop i små utmattade högar. Jag tillhör inte den kategorin, och jag jobbar inte ens dygnet runt. Psyket har fått ta en hel del stryk det senaste. Förutom mitt eget ständiga ältande har jobbet varit rätt krävande. Jag kan inte släppa det när dörren slår igen bakom mig och larmet piper till. Även om deras tårar sitter kvar i mina jobbkläder hör jag rösterna även när jag är hemma. Det går knappt en natt utan att jag drömmer något som har koppling till jobbet. Hade jag inte redan haft en fot över Sveriges gräns vet jag inte hur jag hade orkat. När helgen är över ska jag gå bredvid för ytterligare ett jobb, och sedan kommer dagarna gå fortare än jag trott att de kunde göra. Jag bekymrar mig inte för hur jag ska få tiden att gå, om man säger så. Jag har näsan i kartboken igen, och jag är på väg någonstans. Semester. Jag behöver det så mycket nu, en paus från allt för att få in nytt. Jag känner mig så gammal, mindre värd än på länge, och jag orkar inte ens ta tag i mig. Saker den här våren har tagit de konstigaste vändningar, och händelser har fört med sig mer än jag vågat tro. Hårda törnar mot en redan svag självkänsla hade jag kunnat slippa, om man säger så. Det hade inte gjort någonting om jag hade fått låtsas ett tag till. Dock har en beslutsam sida av mig själv klivit fram i ljuset. Hälften kanske är trotsighet, jag vet inte, men om det leder till att någonting händer måste det ju vara något bra.