det som på ytan syns
Om jag gör en snabb räkning kan jag se att jag har fem eller sex böcker igång nu, det beror lite på hur man räknar. Mitt senaste förvärv till min lilla bokhög är Bodil Malmstens Sista boken från Finistère, vilket betyder att alla andra böcker snällt får ta ett steg tillbaka för en tid framöver. Jag hade gärna läst hela dagarna men av någon underlig anledning hinner jag aldrig med det, timmarna bara rusar iväg och här sitter jag som ett annat fån och vet inte riktigt vad jag sysslar med. Förutom Bodil försöker jag även plöja igenom Daniel Sjölins Världens sista roman, Charles Dickens' Christmas Books, Jens Liljestrands Paris- Dakar och Isabel Allendes Andarnas hus. Jag påbörjade också för några veckor sedan Mot fyren av Virginia Wolf (som jag fick gratis en gång på bokmässan det året när hela min dåvarande klass hade fått biljetter till branschdagen och gratissaker följaktligen fanns kvar för oss att frossa i), men vad jag minns hann jag inte med mer än en sida innan jag av okänd anledning somnade av utmattning. Att jag har Mot fyren igång är därför lite av en tolkningsfråga.
Hursom. Snart kommer det vara tegelstenskursböcker som kommer vara prio ett (om nu adlibris behagar sluta meddela mig att de tre jag ännu inte fått skickat hem till mig är tillfälligt slut) och jag kommer då att börja hata läsning igen. Det är ett förutsägbart mönster som jag mer än gärna, eller möjligtvis av ren vana, utsätter mig för gång på gång. Och rätt som det är när jag skriver det här ser jag att klockan hunnit bli halv ett och jag som tyckte att den precis var åtta. Det verkar som de sista dagarna av det här året har beslutat sig för att speeda på i en rasande fart. Tur är väl det kanske. Jag vet inte riktigt hur mitt utlåtande om 2009 skulle vara. Jag gillar inte det där med att skriva årssammanfattningar vid nyår. Mitt liv är inte indelat i epoker utgjorda av år. Snarare före och efter, årstider och veckor. Ibland minuter, ibland bekantskaper, ibland ord. Det går inte att förklara 2008 som en sammanhållen enhet. Ett år råkar bara vara ett år för att datumen är satta just där och människor tycker om att binda upp sina liv på något som är stadigt och återkommande. Att säga att mitt 2008 har varit si och så och fått det att låta som någon slags tidsenhet karaktäriserad av sammanhängande händelser av sorten orsak, verkan och konsekvens vore inte särskilt lyckat i mitt fall. Det finns inget som håller samman mina år mer än den så kallade fasta punkten som skulle utgöras av mig, och hur stabil jag är kan ju diskuteras. Så. Jag kan ju iallafall komma överens om med mig själv nu att här kommer minsann inte tas någon vidare hänsyn till det stundande året som en symbol för något slags startskott för något nytt. Möjligtvis kan det få vara en högtidsdag. Vi får se vad det blir av det.
Rubriken är förövrigt namnet på det kapitel jag ska börja på alldeles strax i Sista boken från Finistère. Sidan 44.
