Wishing's just no good
När jag satt i den trånga vänthallen på Prestwick någon gång i november förra året fanns det en tv-skärm ovanför den lilla, men välbesökta baren. På tv-skärmen spelades musikvideor, och det mesta var väldigt dåligt med halvnakna tjejer som krälade på knä i vatten och jag hade huvudvärk och var flygrädd och hade säkerligen en tenta följande vecka. En video stack dock ut ur mängden. Det var Robyn med Be Mine! och sedan den stunden har jag burit med mig en stor beundran för denna kvinna. Synd att det skulle ta så lång tid att inse bara, hur grym hon är.
Och låten. Åh låten. Också en av de där sångerna som går rakt in i hjärtat och som man inte kan beskriva, för det är för nära, för djupt. Textremsorna ligger lindade runt den pumpande muskeln där inne och stöts ut i varje hjärtslag, in i varje ven. Med allt det för med sig.
