Finurlig rubrik önskas
Såhär i efterhand kan jag själv tycka att jag inte riktigt får sagt det jag vill säga. Det händer ganska ofta. Senast igår skrev jag ett par hundra ord om detta fenomen i min säng (inte i min säng, utan på datorn som jag hade i knät), precis innan jag skulle sova, men jag tror jag krånglade till det för mig även i det dokumentet. Min hjärna sprutar idéer, men så fort jag sitter med ett blankt papper framför mig tar det absolut stopp. Något som jag länge fasat börjar göra sig allt mer tydligt: jag har inte tillräckligt med självdiciplin för att någonsin kunna få färdigt något jag skriver.
En bildlärare jag hade på högstadiet sa att man skulle lägga ett tunt lager blyerts över det vita pappret innan man började göra sin "riktiga" teckning. Man skulle sedan sudda ut blyertsen, och resultatet skulle bli att pappret inte var helt rent och lysande vitt och det skulle då inte vara lika läskigt att dra den där första linjen. Läskigt eller skrämmande, jag vet inte vilket hennes ordval var, men det kändes inte helt rätt. Hursomhelst, det fungerade ju inte sådär jättebra, vågar jag inte påstå. Sedan har ju alltid bildlärare varit ett lite speciellt släkte.
Jag har fått en del jobb nu i veckan. Det var mycket ångest när jag skrev upp mig på lediga tider i vikariepärmen. Sedan var de där, LB - initialerna i bläck. Man kan inte säga nej, för man vet ju aldrig när någon får för sig att bli sjuk nästa gång. Jag mår apa när jag inte har något jobb, men det känns knappast bättre när det blir mycket tider heller. Speciellt kvällstiderna känns mycket svåra att se fram emot. Hela dagen försvinner. Dagarna försvinner i och för sig när jag bara går hemma också, men då kan jag iallafall släpa mig igenom dem i mina tofflor.
En bildlärare jag hade på högstadiet sa att man skulle lägga ett tunt lager blyerts över det vita pappret innan man började göra sin "riktiga" teckning. Man skulle sedan sudda ut blyertsen, och resultatet skulle bli att pappret inte var helt rent och lysande vitt och det skulle då inte vara lika läskigt att dra den där första linjen. Läskigt eller skrämmande, jag vet inte vilket hennes ordval var, men det kändes inte helt rätt. Hursomhelst, det fungerade ju inte sådär jättebra, vågar jag inte påstå. Sedan har ju alltid bildlärare varit ett lite speciellt släkte.
Jag har fått en del jobb nu i veckan. Det var mycket ångest när jag skrev upp mig på lediga tider i vikariepärmen. Sedan var de där, LB - initialerna i bläck. Man kan inte säga nej, för man vet ju aldrig när någon får för sig att bli sjuk nästa gång. Jag mår apa när jag inte har något jobb, men det känns knappast bättre när det blir mycket tider heller. Speciellt kvällstiderna känns mycket svåra att se fram emot. Hela dagen försvinner. Dagarna försvinner i och för sig när jag bara går hemma också, men då kan jag iallafall släpa mig igenom dem i mina tofflor.
Kommentarer
Trackback
