everything in transit

Jag borde skriva om Skottland, eller om den ypperligt trevliga dagen med Kristina, om solskenet det där innehåller, men det vore inte rättvist mot mig själv att försöka mig på det nu. Jag måste få skriva om det som känns och inte det jag borde, för då faller liksom hela poängen med everything in transit och allting runtomkring. Då faller allt.

Ibland tänker jag om nuet i imperfekt, och ibland pratar jag högt med mig själv. Jag brukar skälla på mig, eller ställa frågor som inte går att svara på. Som när jag lite plågat, men ändå klart och tydligt frågar mig själv varför jag utsätter mig för det här, där "det här" är något som inte bör förklaras mer i detalj. Det uppenbara, kommentarerna som etsar sig fast, välplacerade sparkar på smalbenen. Det spelar ingen roll om mina överarmar blir blå och ömma eller om några revben knäcks. Det gör ont då, och sedan går det över.  Det är ingenting mot det andra.

Fördelen med kyla är att det inte syns varför man blir alldeles snorig jämt.
Och med hörlurarna sönder har jag Dallas i huvudet istället.

På Musikens Hus känner jag mig gammal. De andra är 17, kanske 18. Jag känner mig som en dinosaurie utan hopp bland en massa ungdomar som fortfarande har en chans att göra något med sitt liv, som har en ljus morgondag framför sig. De är 17 och står självsäkert på scen, och äger den. Påminner mig om allt jag aldrig kan bli, min förmåga att falla inemellan kategorier. Med framföranden som skulle platsa på vilken annan stor spelning som helst förstår jag varför jag aldrig kommer bli något. Jag vill aldrig mer sjunga så någon hör, tänker jag och släcker ner även den delen av mig som längtade efter det där. Jag har aldrig brunnit för något som jag gjort något konstruktivt av. Det jag brinner för har snarare bränt sönder mig inifrån. Det är bara massa sot kvar som skymmer sikten. Askan av drömmarna som en gång höll mig stående lite rakare i ryggen.

Ibland tänker jag tillbaka för att minnas hur det känns. Det sprudlande, dagarna med framtidshoppet när allt är möjligt. Till och med det. Jag tänker tillbaka för att inte glömma. Man blir så van vid att ha fötterna på jorden annars.