in dreams begin responsibilities
När jag drog mina sista längder i simhallen spelades With or without you ur högtalarna, och det är om tankarna som följde på det som detta kommer handla om.
När tankarna gick till U2 kom Acrobat upp i huvudet, en låt som en vän citerade i någonting hon skrev en gång, någonting hon skrev till mig. Det är många år sedan, ja herregud, åren bara flyger förbi. Jag blev alltid så rörd när hon skrev till eller för mig. Ofta sades det inte rätt ut, men det fanns vissa kodord som bara kunde betyda att det handlade om mig, att budskapet i texten var riktat till mig. Hennes ord var de som betydde mest under en lång tid. Det vi hade lärde jag mig att värdera som den finaste form av vänskap man kan hitta. Jag gick in så mycket för det att det var dömt att sluta i besvikelse. Så vi tyckte om varandra så mycket att vi båda grät på varsitt håll när vi slet sönder allt vad vänskap heter. Vartenda försök till lappning och lagning slutade med att vi sårade varandra lite mer, och allting gick sönder. Det där året när vi rasat samman och ingen av oss kunde hitta någon väg tillbaka, jag lärde mig hur man står ut trots att man varje dag tror att man inte kommer orka en enda minut till. Det onda på insidan som med tiden mildras men aldrig försvinner. Jag lärde mig att man ibland för att hitta tillbaka måste börja någon annanstans, på en annan nivå. Bara en sådan sak som att inse att det inte finns någon annan som sitter inne på alla svaren, eller att det inte finns någon som kan hålla dig under armarna varje gång din värld går i bitar - att det är en övermänsklig uppgift. När man gör det, om så bara för en sekund, visar sig tillfällen som kan ta dig tillbaka till Hängmattan, men nu i en äldre upplaga av den wannabe-popparen du ville vara. Så kan man baka muffins och tala om livet igen, fast andra delar av det. Man måste se att allting ändras, men det behöver inte nödvändigtvis vara till det sämre. Jag skulle för allt i livet inte vilja vara femton igen, men en del av mig kommer alltid vara kvar där, se oss som de tonårsbarn vi var då. Jag kommer aldrig släppa den bilden helt. Så jag tänker på Acrobat, och meningen som dyker upp härnäst är : In dreams begin responsibilities.
Och det är egentligen här jag börjar tänka i presens. Mitt eget ansvar gentemot mig själv. Alla de drömmar jag gått och burit på. Alltid var jag den som drömde störst och högst, åtminstone i det jag skrev. Eller om kvällarna, innan jag skulle sova. Så många gånger jag har bestämt mig för något för att sedan nästa dag fördöma mina egna påhitt, innan jag ens försökt göra dem till verklighet. Mitt eget ansvar att förverkliga allt det där jag pratat om så länge, jag har aldrig tagit det ansvaret. Jag är plågsamt medveten om vad det är som många gånger hållit mig tillbaka; att jag oräkneliga gånger låtit mig styras av andra, att jag inbillat mig att jag aldrig skulle kunna lämna den och den och den. Det har aldrig varit mitt beslut var jag hamnat, utan vad x valt att göra, eller var y bor. Människor som inte ens förstår vilket oerhört inflytande de har över mitt liv. Det slutar aldrig bra, och så får man lära sig den hårda vägen att man visst klarade sig utan deras närvaro. Hjärtat fortsätter slå, lungorna glömmer inte av hur de fungerar. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor och så står man där, och andas sin egen luft, tar ett par steg. Man går där själv, och man dog inte. Möjligtvis föll man ihop på sängen någon gång, men man går vidare. Nya förutsättningar för hur man ska hanka sig vidare, och så anpassar man sig. Gillar inte läget, men lär sig.
Det känns lite som jag hamnat i en sådan där situation igen. Som att jag är beredd att lägga mitt liv i någon annans händer, men jag vet att jag väntar mig övermänskliga krafter och då slutar det bara på ett sätt. Detsamma som gör mig villig att kämpa vidare och fortsätta hoppas krossar också dessa förhoppningar, vilket gör förhållandet mycket svårbalanserat. För allt fint och hoppingivande man får, får man också en rejäl dos av det bittra, det som förgiftar. Jag tänker inte förklara det närmare i detalj, det som jag precis nu kommer skriva. Det där med att älska något eller någon så mycket att man själv försvinner. Man orkar inte med den egna existensen, och man kan bara finnas till genom någonting eller någon annan. Man tycker om så mycket att man börjar hata sig själv. Precis som i can't live with or without you. Det går varken med eller utan.
Det är då man glömmer av ansvaret. Det är då drömmarna läggs åt sidan.
Så nu när jag jämför kurser på internet ser jag bara mig själv där, mitt namn och mina egna blivande erfarenheter. Man måste börja någonstans. Jag skissar på den halvfärdiga flyktkartan, men tänker att det inte behöver vara flykt i negativ bemärkning. Människor som jag kanske måste fly för att överhuvudtaget komma iväg. Även om idealbilden i huvudet ser helt annorlunda ut, att man inte alls går igenom allt det där ensam, så kommer man till en punkt när man ger upp. Tänker om och inser att den enda jag med säkerhet kommer dras med hela livet är med mig själv. Uppenbart, men ack så svårt för mig att acceptera. Så när jag ser platserna jag vill besöka ser jag mig och ingen annan där - i främmande städer, på tåg, på flyg, i nya klassrum. När jag tänker så känner jag både ett stort lugn inuti, som att vänta på att få ro, och en stor ångest, för som säkert redan framgått - jag lämnar aldrig helt bakom mig. Lite splitter från varje krossad relation, varje bortglömd tid, lite sådant bär jag alltid med mig.
När tankarna gick till U2 kom Acrobat upp i huvudet, en låt som en vän citerade i någonting hon skrev en gång, någonting hon skrev till mig. Det är många år sedan, ja herregud, åren bara flyger förbi. Jag blev alltid så rörd när hon skrev till eller för mig. Ofta sades det inte rätt ut, men det fanns vissa kodord som bara kunde betyda att det handlade om mig, att budskapet i texten var riktat till mig. Hennes ord var de som betydde mest under en lång tid. Det vi hade lärde jag mig att värdera som den finaste form av vänskap man kan hitta. Jag gick in så mycket för det att det var dömt att sluta i besvikelse. Så vi tyckte om varandra så mycket att vi båda grät på varsitt håll när vi slet sönder allt vad vänskap heter. Vartenda försök till lappning och lagning slutade med att vi sårade varandra lite mer, och allting gick sönder. Det där året när vi rasat samman och ingen av oss kunde hitta någon väg tillbaka, jag lärde mig hur man står ut trots att man varje dag tror att man inte kommer orka en enda minut till. Det onda på insidan som med tiden mildras men aldrig försvinner. Jag lärde mig att man ibland för att hitta tillbaka måste börja någon annanstans, på en annan nivå. Bara en sådan sak som att inse att det inte finns någon annan som sitter inne på alla svaren, eller att det inte finns någon som kan hålla dig under armarna varje gång din värld går i bitar - att det är en övermänsklig uppgift. När man gör det, om så bara för en sekund, visar sig tillfällen som kan ta dig tillbaka till Hängmattan, men nu i en äldre upplaga av den wannabe-popparen du ville vara. Så kan man baka muffins och tala om livet igen, fast andra delar av det. Man måste se att allting ändras, men det behöver inte nödvändigtvis vara till det sämre. Jag skulle för allt i livet inte vilja vara femton igen, men en del av mig kommer alltid vara kvar där, se oss som de tonårsbarn vi var då. Jag kommer aldrig släppa den bilden helt. Så jag tänker på Acrobat, och meningen som dyker upp härnäst är : In dreams begin responsibilities.
Och det är egentligen här jag börjar tänka i presens. Mitt eget ansvar gentemot mig själv. Alla de drömmar jag gått och burit på. Alltid var jag den som drömde störst och högst, åtminstone i det jag skrev. Eller om kvällarna, innan jag skulle sova. Så många gånger jag har bestämt mig för något för att sedan nästa dag fördöma mina egna påhitt, innan jag ens försökt göra dem till verklighet. Mitt eget ansvar att förverkliga allt det där jag pratat om så länge, jag har aldrig tagit det ansvaret. Jag är plågsamt medveten om vad det är som många gånger hållit mig tillbaka; att jag oräkneliga gånger låtit mig styras av andra, att jag inbillat mig att jag aldrig skulle kunna lämna den och den och den. Det har aldrig varit mitt beslut var jag hamnat, utan vad x valt att göra, eller var y bor. Människor som inte ens förstår vilket oerhört inflytande de har över mitt liv. Det slutar aldrig bra, och så får man lära sig den hårda vägen att man visst klarade sig utan deras närvaro. Hjärtat fortsätter slå, lungorna glömmer inte av hur de fungerar. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor och så står man där, och andas sin egen luft, tar ett par steg. Man går där själv, och man dog inte. Möjligtvis föll man ihop på sängen någon gång, men man går vidare. Nya förutsättningar för hur man ska hanka sig vidare, och så anpassar man sig. Gillar inte läget, men lär sig.
Det känns lite som jag hamnat i en sådan där situation igen. Som att jag är beredd att lägga mitt liv i någon annans händer, men jag vet att jag väntar mig övermänskliga krafter och då slutar det bara på ett sätt. Detsamma som gör mig villig att kämpa vidare och fortsätta hoppas krossar också dessa förhoppningar, vilket gör förhållandet mycket svårbalanserat. För allt fint och hoppingivande man får, får man också en rejäl dos av det bittra, det som förgiftar. Jag tänker inte förklara det närmare i detalj, det som jag precis nu kommer skriva. Det där med att älska något eller någon så mycket att man själv försvinner. Man orkar inte med den egna existensen, och man kan bara finnas till genom någonting eller någon annan. Man tycker om så mycket att man börjar hata sig själv. Precis som i can't live with or without you. Det går varken med eller utan.
Det är då man glömmer av ansvaret. Det är då drömmarna läggs åt sidan.
Så nu när jag jämför kurser på internet ser jag bara mig själv där, mitt namn och mina egna blivande erfarenheter. Man måste börja någonstans. Jag skissar på den halvfärdiga flyktkartan, men tänker att det inte behöver vara flykt i negativ bemärkning. Människor som jag kanske måste fly för att överhuvudtaget komma iväg. Även om idealbilden i huvudet ser helt annorlunda ut, att man inte alls går igenom allt det där ensam, så kommer man till en punkt när man ger upp. Tänker om och inser att den enda jag med säkerhet kommer dras med hela livet är med mig själv. Uppenbart, men ack så svårt för mig att acceptera. Så när jag ser platserna jag vill besöka ser jag mig och ingen annan där - i främmande städer, på tåg, på flyg, i nya klassrum. När jag tänker så känner jag både ett stort lugn inuti, som att vänta på att få ro, och en stor ångest, för som säkert redan framgått - jag lämnar aldrig helt bakom mig. Lite splitter från varje krossad relation, varje bortglömd tid, lite sådant bär jag alltid med mig.
Men jag är skyldig mig själv det här. Jag är skyldig mig själv att bevisa att jag klarar det också, på egen hand. Jag måste härifrån. Ja, jag vet att jag sagt det förr, men jag känner att det är allvar nu. Det kommer gå att hanka sig fram under våren, oavsett om jag får något annat jobb eller inte. Camilla kommer hem för ett tag snart, och jag saknar henne. Det är det första jag ser fram emot, en första milstolpe. Milstolpar, det gäller att sätta upp sådana. Klara sig till en, och sedan till en annan, och så nästa. Efter Camilla blir det sommar, och jag tittar på Europakartor och skriver upp mig på vikarielistor. Det var inte direkt så att jag behövde böna och be för att få jobb. När allt det är färdigt är sommaren nästan slut och jag har riktat blicken mot polcirkeln, och efter det mot andra sidan Nordsjön. När julen kommer önskar jag att saker har fallit på plats, samt att ingenting håller mig tillbaka. Jag önskar att det känns som om även mitt liv börjat vid det laget. Att jag kan leva både med och utan. Hittat med eget värde, min egen plats i allt det där. I allt det här.
Kommentarer
Trackback
