everything in transit

I godan ro stod  jag och brdde smörgåsar till frukosten. Klockan var kvart i sju och jag ville inget hellre än att gå hem och sova igen. Istället stod jag i min Attendo-utstyrsel, blek som ett fån, håret ofixat och plågsamt osminkad. Bredde just smör på åttonde mackan när nattpersonalen kommer in och säger att X hade ringt sig sjuk inatt så nu får jag ringa in någon annan. X var den som skulle lära mig allt den här morgonen. Helvete. Klockan var kvart i sju och jag kände hur all ork plötsligt rann ur mig. Jag tror inte att det gick att dölja desperationen i min blick när jag sa att jag inte visste vem jag skulle ringa, att jag aldrig varit på den här avdelningen förut, jag visste inte vem som jobbade där och jag visste ingenting om morgonrutinerna för de boende. Åtta nya människor att plocka upp i ett litet nafs, duscha, klä på, smörja in, ge mediciner, laga frukost till. Var fan hittade jag gröten liksom? Där, eller i ett skåp i närheten, i köket? Paniken var inte långt borta när jag gick genom korridorerna till ett personalrum som jag aldrig tidigare varit inne i, rafsade till mig vikarielistan och kunde snabbt i mitt huvud stryka åtminstone hälften av de sex namnen som fanns där. Tårarna var inte långt borta när jag misslyackats med att få tag på två av dem. Klockan var knappt sju och dagen var redan åt helvete. Min nästa impuls var som följer: Jag skiter i det här och går hem. Flyr fältet och kommer aldrig mer tillbaka, oavsett hur mycket jag behöver pengarna. Jag pallar inte det här, jag gör det bara inte. Jag dör, jag får ett hysteriskt utbrott. Jag går in i soprummet och gömmer mig och gråter. Istället tog jag rapporten, led mig igenom nattpersonalens prat om olika boendes sömn, var totalt ointresserad av allt det där. Hur fan skulle jag fixa det här?

För en gångs skull i mitt liv hade jag dock tur. Med lite byten mellan avdelningarna kunde jag trampa in på säker mark, bland mina gamlingar, mina kontorsrum, mina mediciner, och gröten på plats i skåpet över spisen (mannagryn). Jag insåg att jag tycker hemskt mycket om mitt folk därinne, de flesta av dem underbara pensionärer. På senaste har många fallit ifrån dock, mina gubbar som lyst upp i ansiktet när jag kommit. Kramat mig och berättat hur go jag är. Och de som för längesedan tappat talet har ändå sagt sitt genom att pussa mig på kinden och hålla mig i handen. Leendena jag har fått har gått rakt in i hjärtat. Det är så konstigt när de försvinner.

Idag var en lugn dag, men jag lyckades väl aldrig riktigt skaka av mig panikkänslan som infunnit sig på morgonen, och på något underligt vänster fick jag inte rast förrän vid halv två. Ett himla ringande hit och dit om tider och anställningsbevis och om jag ville jobba över till fyra. Suck. När de väl får klona i en är man fast. Under rasten ringde jag mamma och beklagade mig för henne, och när jag slutat för dagen ringde hon upp och sa att hon skulle hämta mig, vilket var guld värt. Väl hemma har jag tyckt synd om mig själv resten av dagen. Tog fram pusslet jag fick i julklapp för att lugna mina nerver, men fick inte ens färdigt halva ramen innan jag höll på att somna med huvudet på bordet. Så jag gick in och sov. Till nu. Ikväll kommer jag inte kunna sova. Imorgon ska jag vara på Mölndals sjukhus klockan 8.10. Party.

Och så har jag tänkt en hel del på Brokeback Mountain. Jag har känt mig alldeles nedstämd sedan jag såg den. Kan inte skaka av mig känslan.