sensible heart
desperate times seem over now
but still i weaken somehow
and it tears me apart
Just nu är Dallas lite av en gud för mig. Han fick hjältestatus för lite mer än ett år sedan, då jag fick hans första soloalbum utbränd till mig - precis i rättan tid. Det finns något tröstande i den där rösten, och något förstående. Som hans egen beskrivning av musiken, att han låter som "being afraid of everything you create and constantly worrying". Hello soulmate. Det gör mig lite (läs: hemskans) ledsen att jag inte kan avvara några tusenlappar i april för att åka över nordsjön (igen) och se honom live. Någonstans får man väl tänka realistiskt dock. Någon dag tar finanserna slut när man inte har någon inkomst, och sparpengarna klarar inte hur många weekends som helst. Kommer Jack's Mannequin så är saken dock lite annorlunda. Då åker jag, vare sig jag har råd eller inte. Om jag så måste ta lån åker jag. Jag skulle aldrig förlåta mig själv annars. Andrew ÄR gud, och man missar inte en sådan bara sådär, det är ett som är säkert.
Det var egentligen inte gudarna jag behövde skriva om. Det är så mycket som pågår inne i mitt huvud att det känns som jag går och bär på en tornardo. Skulle någon be mig brainstorma om någonting så skulle de nog få just något sådant - en storm. Dock kanske inte i relevanta ämnen, utan snarare sådant som rör sig under huden på mig. det handlar om det där med att förklara hur saker känns utan att lyckas, för man inser att tiden då någon annan kunde förstå det komplexa känslovirrvarr och de malande tankarna, den ständiga oron, att den tiden är över. Vi är ju inte mer än människor, man glömmer hur det känns, skalar bort, för man kan inte gå och bära på hur mycket som helst i all evighet. Jag är likadan, och ändå känner jag hur frustrerad jag blir varje gång när orden liksom inte går in, när de bagatelliseras, när det blir så tydligt att det vore bättre om jag höll käften. Varje försök jag gör blir fel och mer än en gång dagligen önskar jag att jag fick uppslukas av jorden, eller åtminstone få leva om mitt liv tills det blir rätt. Jag är trött på att vara i samma jävla situation år efter år efter år, alltid det där vältajmande leendet bara för att det är så det ska vara. För att vara som folk vill. Så länge hon ler är det lugnt, tycks de tänka. Det kanske stämmer. Jag har alltid haft svårt att dölja hur jag mår, men le på rätt ställen kan jag. Det är så ofta så förljuget, men vi är ju bara människor. Jag glömmer det ibland. Om inte ens jag klarar av att hantera hela min stormiga insida, all den rädslan, all ångest, hur skulle någon annan då kunna göra det? Jag vet att det inte finns några svar, och jag vet att det bara är att vänta.
Plötsligt händer det.
Plötsligt går det över.
Går över ja, för det är det jag måste vänta på. Att det ska gå över. Det är liksom ingen idé att tro något annat. Happy endings finns som bekant inte. Inte här. Det gäller att sluta tätt och hålla inom sig. Det är olika spelregler för olika människor. Jag har lärt mig mina, i teorin. Att jag i praktiken inte klarar av att spela efter dem ännu är en anna sak. Jag håller på att lära mig. Det handlar om att skilja mellan saker. Göra utan att känna. Känna utan att göra. Se att det är helt separata saker, att det finns en helhet men att man inte är del av den. Man är en utkant, en halvhet. Man är jävligt bitter och frustrerad. Och ledsen. Mest ledsen kanske.
Nu väntar några timmars jobb imorgon, två par jeans hänger på torklinan redo att packas ner imorgon kväll och på fredag åker jag till Edinburgh igen där Camilla väntar. En egen Monkton-mugg ska inhandlas, det ska bli utekväll, fint väder förhoppningsvis, och långa strövtåg. Starbucks och Pret. Colton Hill. Det har börjat bli ljusare om kvällarna.
Jag lär mig.
but still i weaken somehow
and it tears me apart
Just nu är Dallas lite av en gud för mig. Han fick hjältestatus för lite mer än ett år sedan, då jag fick hans första soloalbum utbränd till mig - precis i rättan tid. Det finns något tröstande i den där rösten, och något förstående. Som hans egen beskrivning av musiken, att han låter som "being afraid of everything you create and constantly worrying". Hello soulmate. Det gör mig lite (läs: hemskans) ledsen att jag inte kan avvara några tusenlappar i april för att åka över nordsjön (igen) och se honom live. Någonstans får man väl tänka realistiskt dock. Någon dag tar finanserna slut när man inte har någon inkomst, och sparpengarna klarar inte hur många weekends som helst. Kommer Jack's Mannequin så är saken dock lite annorlunda. Då åker jag, vare sig jag har råd eller inte. Om jag så måste ta lån åker jag. Jag skulle aldrig förlåta mig själv annars. Andrew ÄR gud, och man missar inte en sådan bara sådär, det är ett som är säkert.
Det var egentligen inte gudarna jag behövde skriva om. Det är så mycket som pågår inne i mitt huvud att det känns som jag går och bär på en tornardo. Skulle någon be mig brainstorma om någonting så skulle de nog få just något sådant - en storm. Dock kanske inte i relevanta ämnen, utan snarare sådant som rör sig under huden på mig. det handlar om det där med att förklara hur saker känns utan att lyckas, för man inser att tiden då någon annan kunde förstå det komplexa känslovirrvarr och de malande tankarna, den ständiga oron, att den tiden är över. Vi är ju inte mer än människor, man glömmer hur det känns, skalar bort, för man kan inte gå och bära på hur mycket som helst i all evighet. Jag är likadan, och ändå känner jag hur frustrerad jag blir varje gång när orden liksom inte går in, när de bagatelliseras, när det blir så tydligt att det vore bättre om jag höll käften. Varje försök jag gör blir fel och mer än en gång dagligen önskar jag att jag fick uppslukas av jorden, eller åtminstone få leva om mitt liv tills det blir rätt. Jag är trött på att vara i samma jävla situation år efter år efter år, alltid det där vältajmande leendet bara för att det är så det ska vara. För att vara som folk vill. Så länge hon ler är det lugnt, tycks de tänka. Det kanske stämmer. Jag har alltid haft svårt att dölja hur jag mår, men le på rätt ställen kan jag. Det är så ofta så förljuget, men vi är ju bara människor. Jag glömmer det ibland. Om inte ens jag klarar av att hantera hela min stormiga insida, all den rädslan, all ångest, hur skulle någon annan då kunna göra det? Jag vet att det inte finns några svar, och jag vet att det bara är att vänta.
Plötsligt händer det.
Plötsligt går det över.
Går över ja, för det är det jag måste vänta på. Att det ska gå över. Det är liksom ingen idé att tro något annat. Happy endings finns som bekant inte. Inte här. Det gäller att sluta tätt och hålla inom sig. Det är olika spelregler för olika människor. Jag har lärt mig mina, i teorin. Att jag i praktiken inte klarar av att spela efter dem ännu är en anna sak. Jag håller på att lära mig. Det handlar om att skilja mellan saker. Göra utan att känna. Känna utan att göra. Se att det är helt separata saker, att det finns en helhet men att man inte är del av den. Man är en utkant, en halvhet. Man är jävligt bitter och frustrerad. Och ledsen. Mest ledsen kanske.
Nu väntar några timmars jobb imorgon, två par jeans hänger på torklinan redo att packas ner imorgon kväll och på fredag åker jag till Edinburgh igen där Camilla väntar. En egen Monkton-mugg ska inhandlas, det ska bli utekväll, fint väder förhoppningsvis, och långa strövtåg. Starbucks och Pret. Colton Hill. Det har börjat bli ljusare om kvällarna.
Jag lär mig.
Kommentarer
Trackback
