för här ligger ångest och prylar i drivor
Trots att jag aldrig innan fredagen ägnat mitt 1000-veckors-jubileum en tanke, var det ändå lite sorgligt att räkna ut att man missat det med sisådär sju, åtta månader. Det som är mer ledsamt är att när jag firar 2000 veckor i livet kommer jag närma mig fyrtio och förmodligen inte ha en tanke på några kalas av den anledningen.
Jag kände mig hyfsat lugn inför tentan tills jag fick se förra terminens tentafrågor och inser att jag förmodligen inte skulle kunna svara bra på hälften av dem. Men så tror jag ju alltid det värsta också, det måste jag erkänna. Det är bara det att jag inte känner för en omtenta nu, och framförallt inte att plöja mig igenom alla dessa böcker igen. Jag står och stampar och otåligheten i mig växer för varje dag. Jag kollar biljetter med jämna mellanrum och försöker rensa alternativen i huvudet, men behöver komma iväg. Det jag har pratat om så länge. Ju längre tiden går desto mer bekväm och rädd blir jag. Helgen i Kortedala skvallrade om att jag inte klarar mig så bra på egen hand som jag kanske velat tro, och när jag på lördagskvällen satt ensam i det lilla köket med min pasta och min fruktansvärt osmakliga ostsås jag improviserat fram förstod jag att någonting måste göras. Nu.
tänkte bara önska en fortsatt trevlig kväll :)
