hold on, dream away
England- och Skottlandsfolket som varit hemma över jul åker hem idag och imorgon, och Floda är återigen tomt på bra människor. Det var som vanligt att gå halvvägs till Tollered idag, tillsammans, om än lite kallare och lite mörkare än i september. Vi säger det igen med samma förvåning, att det här kanske är sista gången vi går den här vägen tillsammans, att vi kanske aldrig igen kommer bo på samma ställe. Det är livets gång, har jag förstått, men på hemvägen när vi preliminärbokat ett eventuellt besök igen i februari i Edinburgh för min del och sagt hejdå för den här gången, kommer jag ändå fram till att detta är en ytterst uppslitande period för mig som en person med världens största separationsångest. Men det var mer avdramatiserat den här gången, att säga hejdå. Kanske lär man sig även sådant, men jag har svårt att tro att man någonsin vänjer sig. Eller också gör man det - att släppa taget. Oh boy.
Det är sant när man frågar hur jag mår och jag svarar att jovars, det knallar. Det är precis det det gör. Det knallar på. Mången gång har jag skrivit blogginlägg här den senaste tiden, som om mitt huvud håller på att explodera av alla ämnen som finns att beta av, men vem som helst kan ju se att jag inte varit särskilt produktiv. Det blir så ibland. Det är så många tankar som behöver tänkas först, det finns så mycket att analysera. Jag hör alla varningsord, hör alla "du måste" och jag vet precis vad jag måste, vad jag borde göra. Allting är så logiskt och självklart över en kopp te eller på ett dansgolv i mörkret, men inte sen. Inte när det verkligen gäller, så att säga. Istället för att ta tag i vad jag ser som vårens största problem, ja, kanske årets - sånt vet man ju aldrig, istället för att göra det har jag börjat skissa på konturerna till min flyktplan. Något som ska ge mig perspektiv, se saker från en annan del av havet, från en östkust, en annan tidszon. Och sen, ja, sen får vi väl se vad som händer. Känner jag mig själv rätt ändras inte sådant här över ett par veckor eller ens månader, men ibland behöver man faktiskt inbilla sig det.
