Det där med tid
Så försvann juni och när jag tänker tillbaka och undrar vad jag gjorde så har jag svårt att minnas något konkret. Jag kan dela upp tiden i stora block, jag minns de stora händelserna som veckan på Hultsfred och att jag jobbade mycket, att mamma och pappa kom hem från Rom, mamma med armen i gips och minnen från St Giovanni-sjukhuset. Jag minns vad och vilka som tog mest tid i anspråk, jag minns att det är lika surt varje gång jag betalar för ett månadskort och vet att jag förmodligen inte kommer åka in det. Men ber någon mig att säga vad jag har gjort sen sist så kommer förmodligen inte ett enda minne upp i huvudet på mig.
Jag är inte lika stressad nu som förra sommaren. Jag kommer att bli när det närmar sig september och jag sitter i samma sits som förra året, fast utan möjligheten att läsa en strökurs på universitetet (thanks to studera), men än har den stressen inte infunnit sig. Jag är nyss hemkommen från några dagar på landet. Jag har tittat lite på havet, njutit av tystnaden, tvättat fönster och dragit upp tistlar. Det var välbehövligt att komma bort från mitt rum som sakta förfaller i högar av kläder, dammtussar och ett stort mått hopplöshet, om än så bara för några dagar. Det som gör mig lite förtvivlad är att resten av min sommar finns uppspaltad i ett schema, att jag fram till början av augusti vet precis vad jag ska göra. Den spontana sidan av mig är så gott som död, men jag försöker hålla liv i den så gott det går genom att boka konserter, dra ut på promenader i området, dricka vin en vardagskväll och försöka haka på erbjudanden från vänner när de dyker upp. Att träffa folk är annars ett pussel utan dess like, men jag antar att vi alla gör så gott vi kan med den tid vi har till förfogande.
Min relation till internet har, som man säger, legat lite på is det senaste, och jag hoppas att det förblir så ett tag framöver. Det är för mycket ansträngning, helt enkelt. Jag tappade lusten. Den är fortfarande lite tappad, det är mycket som är tappat, men jag läser mycket Bodil och det ger mig faktiskt någon slags inre frid. När jag miste hoppet om att ha någon att hålla i handen kom jag på att det är fan så mycket bättre att ha mina böcker, mina biblar. Orden. jag har förlitat mig mycket på dem, eller snarare det underliggande, den senaste tiden. Jag vet inte om det fungerar men det är värt ett försök. Och det är det jag gör; jag försöker. Hela tiden, på mitt eget sätt.
