La mejor
En gång när jag var kanske 14, 15 vann jag KM på min gamla ridskola. Det var ingen stor grej. Hindrena var kanske några pinnhål höga, det var någon gång i maj, solen sken.
Jag var nästan för stor för Amanda. Inte för att jag någonsin varit särskilt storväxt, men hon var bara en ponny. Är. Om hon lever. Om hon struttar runt som en glad pensionär någonstans hos någon, förhoppningsvis, snäll liten tjej som promenadrider henne i Småland. Troligtvis är det ingen snäll liten tjej, utan en bortskäms snorunge som får allt hon pekar på, med tanke på vilka som ingår i ridskoleägarnas (det vill säga, Amandas före detta ägares) bekantskapskrets. Men jag hoppas ändå på det första alternativet.
Jag var nog inte för stor, men jag kände att det var på gränsen. Banan gjorde vi iallafall på snabbast tid. En blå och gul rosett klädde min lilla hästs träns och vi gjorde ärevarv. Det var ingen stor vinst, men jag känner ändå en viss stolthet över den. Det var någonting jag gjorde alldeles på egen hand. Jag och Amanda. Jag saknar henne så mycket.
Jag var nästan för stor för Amanda. Inte för att jag någonsin varit särskilt storväxt, men hon var bara en ponny. Är. Om hon lever. Om hon struttar runt som en glad pensionär någonstans hos någon, förhoppningsvis, snäll liten tjej som promenadrider henne i Småland. Troligtvis är det ingen snäll liten tjej, utan en bortskäms snorunge som får allt hon pekar på, med tanke på vilka som ingår i ridskoleägarnas (det vill säga, Amandas före detta ägares) bekantskapskrets. Men jag hoppas ändå på det första alternativet.
Jag var nog inte för stor, men jag kände att det var på gränsen. Banan gjorde vi iallafall på snabbast tid. En blå och gul rosett klädde min lilla hästs träns och vi gjorde ärevarv. Det var ingen stor vinst, men jag känner ändå en viss stolthet över den. Det var någonting jag gjorde alldeles på egen hand. Jag och Amanda. Jag saknar henne så mycket.
Kommentarer
Trackback
