everything in transit

Dagar som den här får jag gjort mycket som jag i vanliga fall inte orkar med. Det beror delvis på att jag på allvar tror att jag kommer få dammallergi snart om jag inte städar mer regelbundet, dels på att det kryper under skinnet på mig och att jag inte klarar av att sitta ner och känna efter eller tänka för mycket. Det första som slog mig när jag öppnade ögonen imorse var att det var någonting som inte stämde, och det tog mig cirka fem sekunder att komma ikapp mig själv samt få mitt humör att sjunka ner i fotknölarna. Jag låg på mage med armarna mellan mina två kuddar, tittade ömson in i väggen, ömson ut genom fönstret. Försökte komma fram till vad som stör mig mest. Så långt kom jag iallafall att "vad som stör mig mest" inte riktigt är rätt frågeställning. Det handlar inte om att störa sig på någonting. Det går mycket djupare än så, i magtrakten känns det, en välriktad spark, spänningen innaför pannbenet, huvudvärken som kommer så sällan men som jag igår fick ta tablett emot. Så inga svar blev det, även om jag mången gång återkommit till frågorna under dagen.

Det var iallafall fint ute och jag tänkte att jag inte kan sova bort den här dagen också, så jag gick upp. Tog tag i saker. Dammade. Pusslade. Dammade lite till. På något underligt vis, trots den underliggande obehagskänslan, kände jag idag att det var dags för förändring. Jag släppte taget om all oro om hur det ska gå och bestämde mig för handling. Jag har känt mig så bunden till Floda, men nu är det dags att lämna stället, för ett tag åtminstone. Gick igenom de olika alternativen, om plan A går åt helvete tar jag till plan B eller plan C. Jag tror att jag måste flyta med i förändringen nu när det är dags, och jag tror det blir lättare att bestämma sig när man är lagom arg men ändå vid sina sinnens fulla bruk.

De ringde från jobbet, så imorgon rycker jag in. Jag är deras "säkra kort" har jag hört. Jag ogillar att vara någons säkra kort, att alla tar mig för det. Som att jag alltid skulle finnas till hands. Så fan heller. Allvarligt talat. Men det är fint att jag får jobb, och jag är glad att de tycker om att ha mig där, och jag är glad att jag får lite tider på "min" avdelning. Det ser ännu ganska tomt ut på jobbfronten i mars, men det ordnar sig förmodligen. Elva dagar fick jag ihop i februari. Det är ändå okej, måste jag medge. Och jag räknar dagarna till Camilla kommer hem. Hon behövs nu mer än någonsin.