Well ha ha ha.
"Skillnaden på en optimist och en pessimist är att pessimisten är bättre informerad" - Imre Kertész, hämtad från Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig av Bodil Malmsten.
Jag känner mig ungefär som Conor Oberst måste ha känt sig när han skrev Haligh, Haligh, A lie, Haligh. Det är inte första gången, så jag är fortfarande förvånad över att jag reagerar lika mycket varje gång sådana här saker inträffar. Jag menar, det borde ju vara så att ju mer van jag blir desto lättare att rycka på axlarna och be världen dra åt helvete och sedan fortsätta som vanligt. Men icke. Snarare tvärtom. Hade jag kunnat idag hade jag förmodligen gått hem och agerat ut den döende, miserabla sälen, och det hade jag gjort i min säng, under mitt täcke. Är man i tjänst gör (kan) man inte det. Då tar man sin rast, går in i tvättstugan och snorar för sig själv, börjar räkna timmarna tills man får ta av det där leendet som är absolut nödvändigt om man arbetar inom ett serviceyrke, och dessutom tar det på stort allvar.
Det är bara att det svider så jävligt, och det försvinner aldrig. Det suger att jag var så jävla nöjd med mina planer så sent som igår, strukturen, att bitarna fallit på plats för första gången på mycket länge. Och här står jag, igen, och det visar sig att det inte var så himla bra fixat ändå. Så jag undrar varför jag ens inbillat mig att det skulle vara annorlunda den här gången. Vad skulle ha ändrats? Jag blir så medveten om att jag nog får plåstra ihop mitt inte så stadiga förhållande med mig själv, för det är tydligt nu att den enda jag har är mig själv, som jag verkligen har.
Ikväll läser jag om Nästa som rör mig, igen. Det är jag och Johanna, vi vet hur det känns, när det känns.
Jag känner mig ungefär som Conor Oberst måste ha känt sig när han skrev Haligh, Haligh, A lie, Haligh. Det är inte första gången, så jag är fortfarande förvånad över att jag reagerar lika mycket varje gång sådana här saker inträffar. Jag menar, det borde ju vara så att ju mer van jag blir desto lättare att rycka på axlarna och be världen dra åt helvete och sedan fortsätta som vanligt. Men icke. Snarare tvärtom. Hade jag kunnat idag hade jag förmodligen gått hem och agerat ut den döende, miserabla sälen, och det hade jag gjort i min säng, under mitt täcke. Är man i tjänst gör (kan) man inte det. Då tar man sin rast, går in i tvättstugan och snorar för sig själv, börjar räkna timmarna tills man får ta av det där leendet som är absolut nödvändigt om man arbetar inom ett serviceyrke, och dessutom tar det på stort allvar.
Det är bara att det svider så jävligt, och det försvinner aldrig. Det suger att jag var så jävla nöjd med mina planer så sent som igår, strukturen, att bitarna fallit på plats för första gången på mycket länge. Och här står jag, igen, och det visar sig att det inte var så himla bra fixat ändå. Så jag undrar varför jag ens inbillat mig att det skulle vara annorlunda den här gången. Vad skulle ha ändrats? Jag blir så medveten om att jag nog får plåstra ihop mitt inte så stadiga förhållande med mig själv, för det är tydligt nu att den enda jag har är mig själv, som jag verkligen har.
Ikväll läser jag om Nästa som rör mig, igen. Det är jag och Johanna, vi vet hur det känns, när det känns.
Kommentarer
Trackback
