everything in transit

Skolångest gånger tusen. Inte nog med att jag verkligen inte längre är någon duktig student som ens läser i närheten av all kurslitteratur så har jag också börjat bli sjukt trött på mig själv i skolmiljön. Nästan varje lektion ska man gruppvis presentera någon slags diskussion framför resten av klassen, och jag har under dessa två veckor i skolan lyckats med bedriften att inte säga någonting. Allvarligt talat. Det blir tunghäfta direkt och sedan går det stadigt utför eftersom jag börjar hata mig själv lite mer för varje tyst sekund. Det slutar självklart med att jag har lyckats tillintetgöra minsta lilla tro på mig själv på bara några minuter. Jag vet inte vad det är som är så hemskt med det där att prata inför en grupp, men det finns några små saker som jag vet spelar in. För det första så är allt på engelska, och eftersom jag inte behärskar språket till den grad jag skulle önska är jag livrädd för att det ska bli fel. Och så är det innehållet i det man säger.  Man vill ju helst prata som om man vore professor i ämnet. Sedan är det mindervärdeskomplexen. På något underligt vänster får jag alltid för mig att alla andra är hemskt mycket smartare än mig och jag att egentligen inte har någonting bra alls att komma med. Istället får jag för mig att folk kommer se ner på mig om jag säger något. Fast å andra sidan tror jag redan att folk ser ner på mig när jag inte säger något, och då får jag en press på mig att prata, och så gör jag ändå inte det vilket leder till att jag blir så fruktansvärt besviken på mig själv. Det blir som en ond cirkel. En jätteond cirkel som gör mig jätteledsen och jättearg. Gah. Frustration. Jag tror jag ska gå och köpa mig lite frukt som uppmuntring. Och bröd. Jag har inte ätit bröd sedan jag flög hit. Hjälp?