everything in transit

Och vad jag bryr mig om nu
är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt
nästa gång du lovar någon allt
Vad jag bryr mig om nu
i dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

En sommarreflektion. Två gånger i somras såg jag Håkan live. En gång på Hultsfred, en gång som förband till Kent i Strömstad. I Strömstad var jag ensam. På Hultsfred var jag inte det utåt sett. Inuti var det dock raka motsatsen. Det finns en anledning till varför så lite blev skrivet om Hultsfred, vilket dock inte är anledningen till att jag skriver det här just nu. Det här handlar om Håkan och det skimmer som omger honom på en konsert. Hans sätt att röra till tårar och att han ibland skapar en abstinens som bara kommer över en helt oföreberett, som ikväll. Just för att hans rader finns kvar i huvudet och plötsligt kommer upp och förklarar precis hur man känner eller kände just vid det där tillfället. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger var förmodligen höjdpunkten i hela Håkans fina reportoar, jag stod i min egen ensamhet i tusenpersonerspublikerna och tog mig omedvetet för hjärtat och önskade att det fanns ett sätt att sådana här låtar aldrig skulle behöva skrivas, även om de är något av det allra finaste som finns i den här världen. Jag fick plötsligt slut på ord. Stum och gråtmild lämnar jag över till Håkan.