everything in transit

När jag sätter igång och skriver det här är jag ganska irriterad. Efter att ha skrivit ett mycket långt, fint inlägg om alla möjliga saker, innehållande allt från sentimentala formuleringar som kan få det hårdaste hjärta att mjukna till romantiserande funderingar till en riktigt dålig ordvits, efter allt det beslöt sig bloggen att döda alltihop och förkasta det till internets intet-värld. Ingenting gör att man får mindre motivation att ens försöka sig på att skapa något liknande igen. Så jag tänkte såhär: jag gör inte det.
Istället tänkte jag kort berätta vad allting gick ut på när det kom till kritan.
Varför det blev så bra.
Varför inlägget innehöll allt.
 Jo.
För när allting kom omkring så handlade det om min lilla mamma och min lilla pappa. Mamma och Pappa och hur fina de är och allt de gör och hur fucking jävla mycket jag kommer sakna dem. Så jag skriver det såhär istället. Bara för att de får alldeles för lite credit men att innerst inne så vet de nog lika väl som jag varför jag inte har ont av att sitta hemma och en fredagskväll utan minsta längtan att gå ut. Det hade liksom inte varit ett alternativ att vara hemma med föräldrarna om saker varit annorlunda. Nu är det som det är och det är jag fruktansvärt glad över. Heja dem.