Plans
Framtiden alltså. Jag slits mellan hysteriska utbrott av framtidsångest och den känsla av lugn som förmodligen bara injicerandet av någon drog kan ge. Ja, förutom droger så ger ju även mina komplicerade egna ekvationer samma effekt, men jag är nog enda undantaget. Puh. Jag blir alldeles matt. Full av tillförsikt inför sommaren är jag iallafall. Jag har tusen idéer om vad den skulle kunna innehålla, men förmodligen kommer det bli så att jag stannar hemma och jobbar trots allt. Kan nog behöva få lite inkomst till mitt snart mycket magra bankkonto. Hursomhelst har jag bestämt mig för att iallafall ha några veckor ledigt, helst i slutet av sommaren. Det kanske verkar som om jag har alldeles för mycket ledig tid, men jag har sällan en längre sammanhängande period av lediga dagar och det tror jag att jag behöver. Jag funderar på att köpa ett interrailpass för en lite kortare tid än en månad och åka runt lite i Europa igen. Spanien kanske, med tanke på hur grym jag kommer vara på spanska när våren är slut. Eller inte. Grym på spanska alltså. Åh, det är så typiskt mig dock, femhundra olika planer som jag verkligen vill genomföra utan närmare eftertanke på finanser och tid, och ända tills jag inte längre kan förbise dessa relativt viktiga aspekter lever jag i en drömsk bubbla där allt är möjligt.
Till hösten måste jag börja utbilda mig. Jag tror jag har valt vad det ska bli, men jag är lite orolig för att det är min hjärna som talar för mycket och att jag försöker förtränga mitt lilla hjärtas röst som skriker med sin lilla pipiga stämma att jag för en gångs skull måste sluta tänka taktiskt och göra det som jag faktiskt vill. Om jag nu visste vad jag ville. Det är nämligen så att det lilla hjärtat är en hel bunt olika personligheter, så man vet aldrig riktigt vem man pratar med, vilket försvårar saken avsevärt. Jag menar, visst, om hjärtat verkligen var säkert på sin sak så hade situationen varit annorlunda. Nu snackar vi istället om en gravt ambivalent inre kraft som försöker få ordning på sina egna tankar samtidigt som den hela tiden skickar ut signaler till mig att uppfatta och analysera, och som dessutom ändrar sig några gånger dagligen.
Så måste jag skriva lite om Death Cab. Den skiva som verkligen fick mig att börja älska bandet var Plans, med alla vackra pianoslingor och några av de sorgligaste låtarna jag vet. Det var inte kärlek vid första öron(?)kastet men den växte till sig. Nu är jag i en ny Death cab period och jag youtubar för fulla muggar. En gång för flera år sedan såg jag dem på Trädgårn, men jag minns inte att de riktigt levde upp till mina förväntingar då. Det kan ha att göra med att jag surade för att de missade flera av mina favoritlåtar. Om de skulle komma igen skulle jag hursomhelst gladeligen ge dem en ny chans att förföra mig.
