everything in transit

Jag blev färdig med the required reading redan en dag innan min egen deadline, nämligen i torsdags. Att jag då skulle börja lite tidigare på min mini-uppsats var dock för mycket begärt, och det enda jag åstadkommit i mitt ynkliga word-dokument är att stolpa upp introduction, main part och conclusion. Det är iallafall något försöker jag inbilla mig själv, eller kanske snarare trösta mig själv med. Imorgon tänkte jag ta tag i mig själv ordentligt, för nästa egensatta deadline är på fredag, några dagar innan avresa. I mitt huvud kan jag faktiskt se framför mig ungefär vad arbetet ska innehålla, men att väl göra det är ju en annan femma. Jag känner mig själv tillräckligt väl nu att jag vet att det som jag räknar med kanske ska ta max tio timmar att skriva ihop ofta tar mer än den dubbla tiden, främst på grund av min hopplösa oförmåga att arbete effektivt.

Nog om det.

Igår efter en sväng på stan stod jag och Sofia och hade en av våra djupa diskussioner, och det enda som hindrade oss från att hålla på hela natten var att vi frös som små bävrar om våra fötter. Det är intressant, för det har varit lite som en trend under hösten att när vi haft våra pluggsessioner ofta istället hamnat i djupa analyser om diverse livsfenomen. Vi pratar alltså tunga grejer, som livsfrågor. Jag måste nog säga att dessa pratstunder, hur långt de än varit ifrån engelska grammatiska regler och det fonetiska alfabetet, har givit mig bra mycket mer än något av det vi egentligen skulle diskuterat.

För övrigt bävar jag inför morgondagen. Då är det nämligen dags för den andra dosen dukoral. Ni vet, vaccinationsmedlet jag berättade om tidigare. Att jag inte ser fram emot det särskilt är en extrem underdrift.