everything in transit

Jag kommer precis hem från Operan där jag var och såg uppsättningen av Mary Poppins med mina föräldrar. Nu kommer det inte bli någon recension här, utan snarare en liten berättelse om hur det känns varje gång jag besöker teatern. Hur mycket jag vill att det ska vara jag som står där på scenen.

Det är många år sedan jag gav upp min drömmar om att bli professionell musikalartist. Jag hade två yrken jag kunde tänka mig. Den "seriösa" kandidaten var författare. Det som blev mer av en ouppnåelig dröm var artisteriet. Sjunga musikaler. Dansa i ensamblen. Det som blev min räddning, eller kanske mitt fall, var mitt förnuft och insikten om hur hård konkurrens det finns inom det yrket. Jag insåg även snabbt att jag inte hade det som krävdes i fråga om att brinna för någonting. Jag hade aldrig viljan att fullt ut offra allt annat för att satsa stenhårt från barndom och framåt för att få stå i rampljuset. Ändå är det samma känsla varje gång sorlet i salongen tystnar och ridån går upp. Samma sug i magen. Det är det där jag vill göra. Det är på teatrarna jag vill bo. En slags samhörighetskänsla som jag inte kan skaka av mig efter alla dessa år, en längtan efter något jag aldrig kommer få. Jag slås alltid av en viss vilja att strunta i alla mina andra planer och inte bry mig om det går åt helvete men ändå söka in till alla balettakademier och scenskolor som finns, och det är ju inte särskilt realistiskt. Men när man sitter där känns drömmen inom räckhåll. En liten stund är jag säker på vad jag vill, och sedan går jag hem. Kanske kommer den uteblivna satsningen för alltid vara något av det jag mest kommer ångra. Jag tror det, för en sådan längtan är inte det lättaste att råda bot på. Men medan jag inte sjunger solon i Miss Saigon gör jag förmodligen något annat bra, som att rädda världen till exempel.