Jag är inte här
Lika lite som det någonsin går att göra den verkliga känslan rättvisa i ord, hur mycket människor som jag än må jaga den där exakta formuleringen, lika lite är det jag som sitter och skriver det här. Istället för den Linnea som har avslutat sina tonår åtminstone på pappret, hon som förväntas vara den som är hjärnan, och hjärtat, bakom det här inlägget är det någon annan. Det är känslan av att tänka tankar om sina vänner som är helt främmande för en, men som för den sakens skull inte lämnar ens ett spår av samvetskval även om det sannolikt vore det mest rätta om saker och ting vore normala. Det här är lappteknik med detaljrikedom ingen människa kan föreställa sig, ett glädjerus i trädgårdsföreningen och ett brev på posten med hjärtat som en sten genom bröstkorgen, alla våningar neråt i en rasande fart. Det är delen som för många år sedan tröttnade och som nu skriker ut sin frustration över all världens mjäkighet, den missriktade självbekräftelsen, delen som äntligen slår ner näven i bordet utan att be om ursäkt efteråt.
Det här är inte jag. Det här är bitterheten och stoltheten, det är omöjligheten att hitta de där där perfekta jeansen, det är den handfallna attityden mot kriget i Gaza. Det är det ännu inte glömda pirret i magen åtföljt av tidsrymd och känslan av en förlorad match mot omständigheterna men att det går bra ändå varje gång den där låtens intro skriks ut över någon kaj eller på ett café. Det här är bara fragment av en kropp som somnar på vänster sida med puslen genljudande i hela madressen, det är att kunna somna bland främlingar och sova flera timmar i sträck. Det här är musiken och minnet av en villkorslös glädje, en kallsup och klor i ögonen. Det här är handstilen, stora runda bokstäver som knappt går att känna igen och de nuvarande striderna med pennan och bokstäverna som alltid blir en aning slarvigare än vad som var tänkt. Jag måste få säga, även om det inte är jag som skriver det här, att det här är ett steg in i framtiden och några lockar fortfarande fladdrande i imperfektum, likaså fotografierna och alla namnen som finns däri. Vetskapen att aldrig nöja sig med mindre.
Och så ibland den där frågan, det där kravet; beskriv dig själv med tre ord.
Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord?
Det här är inte jag. Det här är bitterheten och stoltheten, det är omöjligheten att hitta de där där perfekta jeansen, det är den handfallna attityden mot kriget i Gaza. Det är det ännu inte glömda pirret i magen åtföljt av tidsrymd och känslan av en förlorad match mot omständigheterna men att det går bra ändå varje gång den där låtens intro skriks ut över någon kaj eller på ett café. Det här är bara fragment av en kropp som somnar på vänster sida med puslen genljudande i hela madressen, det är att kunna somna bland främlingar och sova flera timmar i sträck. Det här är musiken och minnet av en villkorslös glädje, en kallsup och klor i ögonen. Det här är handstilen, stora runda bokstäver som knappt går att känna igen och de nuvarande striderna med pennan och bokstäverna som alltid blir en aning slarvigare än vad som var tänkt. Jag måste få säga, även om det inte är jag som skriver det här, att det här är ett steg in i framtiden och några lockar fortfarande fladdrande i imperfektum, likaså fotografierna och alla namnen som finns däri. Vetskapen att aldrig nöja sig med mindre.
Och så ibland den där frågan, det där kravet; beskriv dig själv med tre ord.
Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord?
Kommentarer
Trackback
