everything in transit

En vanlig onsdagsmorgon i Buenos Aires och så kände jag det bara plötsligt. Jag släppte taget. Missförstå mig inte, jag är inte typen av person som kan skära av alla band, sortera bort alla minnen för att aldrig låta dem påverka mig igen, men idag kände jag att saknaden, banden, inte fanns där längre. Okej, alla ord blir så fruktansvärt definitiva, jag menar ju inte så att jag aldrig mer kommer känna en viss sorts längtan efter det som varit eller det som skulle ha kunnat blivit, men på något sätt är det över nu. Egentligen hände det nog för längesedan på samma gång som det faktiskt skedde idag. En lång process som nått sin slutdestination, vilken visserligen är en stor känsloplattform den med, men resan tar liksom slut här nu.

Jag pratade med en person jag inte hört av på mycket länge, och med prata så menar jag förstås msn. Han satt på sin sida världshaven och jag på min, och jag märkte genast av en helt annan ton i språket, ett avstånd som inte gjorde ont. En viss likgiltighet på min insida som aldrig funnits där förr. Ett utspritt lugn och ingen seperationsångest när det var dags att stänga ner datorn, en bekräftelse på något som jag längtat efter och fruktat på samma gång under en lång tid. Den saknaden jag brottats med har inte funnits där jämt, det var längesedan den nådde sin kulmen. Efter att det värsta var gjort har det kommit tillbaka stötvis, visa stötar våldsammare än andra. Som en seglivad gråtattack som man inte riktigt kunnat få slut på. Ett långdraget virus man inte kunnat värja sig emot. Jag vet inte när det slutade, jag vet bara att det är borta nu. Det gör mig detsamma om jag någonsin hör från honom igen. Kapitlet är färdigskrivet och jag började parallellt på nästa för längesedan. Sången däremot kommer fortsätta att spela i mitt huvud, men förbannelsen över den är hävd nu. Det känns befriande faktiskt.