everything in transit

Årsinvigning av conversen idag samt på plats på friskis klockan elva imorse redo för lite träning. Igår disneyfilm för hela slanten och nu lite mango till efterrätt. pretty good i'd say.

Imorgon är det fem timmar tenta i civilrätt A. Idag laddar jag med att känna en enorm hopplöshet inför morgondagens skrivning samt ha ont i magen för andra dagen i rad. Jag vill inte tro att det är någon typ av matförgiftning samtidigt som jag inte kan låta bli att minnas ett inslag på rapport i höstas om att fler ungdomar drabbas av just sådana grejer eftersom de har det lite för grisigt hemma. De prioriterar annat än att städa i köket om man uttrycker det lite snällt. Till bacillernas stora förtjusning, bör tilläggas. I dagsläget är såväl spis som diskbänk och diskho och matbord översvämmat av disk hemma hos mig. Jag skyller på tentan och tittar åt ett annat håll (vilket inte är så lätt, lägenheten är inte så stor att man har alltför många möjligheter att undvika en viss vinkel).

Dagens positiva: mitt i genomgången av någon avtalsmojs insåg jag att, trots det emotionella lidande studierna innebär, så kommer det vara så grymt när jag är färdig. Som jurist! Fatta grejen ändå. Lite lidande är det värt, även om jag kommer tvivla emellanåt. En liten gnista motivation var dock välbehövligt. Inte för att jag för den sakens skull kommer sluta förbanna morgondagens tenta, men ändå.

Ett par dagar i rad nu har kvällsrutinen varit att gråta en skvätt eller två, samt sedan somna hårt kramandes min kära lilla råtta som på något sätt har blivit någon slags räddning mot den ensamhet som slår till med full kraft om kvällarna. Den hopplöshet jag känner inför varje ny kväll är svår att beskriva. Då, när jag sitter där med facit i hand, blir allt så svart på vitt; alla de sidor jag inte hann läsa, alla de frågor jag inte gjorde, maten jag inte handlade och träningen som inte blev av, besöket hos mormor som jag sköt upp ännu en dag och telefonsamtalen jag inte ringde. Det känns som att gå i en milslång uppförbacke och tiden räcker inte till. Hur jävla mycket jag än läser så tar böckerna aldrig slut och jag kan bara inte hitta motivationen i mig själv till att sitta tio timmar om dagen. Det är en vecka kvar till nästa tenta nu och sedan jag befinner mig lite på desperationens brant har jag betsämt mig för att blåsa av alla eventuella fikor (som jag förövrigt egentligen inte ens har råd med) och andra sociala aktiviteter. Jag funderar på att fly hem till mamma och pappa ett slag för att bli lite omändertagen, men jag tvivlar på att det skulle hjälpa mig i mitt pluggande. För det är just plugg allting handlar om just nu. Plugg och pengar som inte finns. Plötlsigt känns nästan ingenting roligt längre. Jag känner mig som en fånge i ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare och fastän jag sätter mig på tvären och vägrar springa mer så hjälper det mig inte. Inte alls faktiskt.

 

Jag älskar hur min hjärna är totalt dysfunktionell när jag då och då vaknar upp mitt i natten av att jag får ett sms och sedan i samma tillstånd ska försöka svara på eländet. I natt lyckades jag vara så kreativ att jag först skickade iväg ett tomt sms till exempel. Visserligen följdes detta av ett nytt, innehållande tre ord, men som knappast var till hjälp som svar för den person som skickat mig en fråga mitt i natten. Att det var ett okänt nummer gjorde väl minst sagt min hjärna ännu mer förvirrad. Jag kollade förresten vem det var ifrån nu på morgonen, och om jag bara hade tänkt lite (i.e. kunnat tänka) i natt så hade det ju inte varit så svårt att lista ut vem det var. Åh suck.

Nu sitter jag och äter fil med min hemmagjorda lyxmüsli och försöker vakna till liv efter en lyckad kväll igår. Jag ger mig själv en liten stund att försöka omvandla gröten i mitt huvud till en något mer effektiv tankeapparat. Borde inte ta så mycket mer än en timme, men det är å andra sidan lite svårt att avgöra i nuläget.

Imorgon är det jag som ställer klockan på sju för att gå upp och läsa mer om skuldebrev och kvittning, packa min träningsväska och laga lunchlåda. Det lär bli en heldag med andra ord, precis som idag. Dessutom kommer den efterlängtade lönen (fatta hur trött jag är på att ha snålat med mina 60 kvarvarande kronor den här månaden samt snyltat på andra) och jag ska med nöje fylla upp kylskåpet igen. Idag har, bortsett från förmiddagen då jag mest slumrade till gång på gång i min superintressanta bok om fordran och skuld, varit en bra dag. Jag var ute på Hising Island och åt paj hos Kristina, som förövrigt är en sjukt bra person, och det följdes av spansk konversation i Vasastan - en kurs helt utan krav och stress. De sista dagarna har faktiskt varit väldigt bra överlag om jag tänker efter. Inflyttningsfest i lördags hos en gammal gymnasiekompis och ganska många kära återseenden följde med den. Under söndagen blev jag bjuden på kinesisk restaurang av M, som dessutom överraskade mig i dörröppningen med en superfin orkidé som jag är livrädd för att ta död på men som jag redan ser som en självklar medlem i min blomsterfamilj. Förutom orkidén består blomsterfamiljen av en grön blomma som är så gott som odödlig och även den en present, dock inte från M utan från två av mina kära flickor. Måndagen minns jag inte så mycket ifrån, men i tisdags så var jag hos mormor och till min stora glädje har de senaste besöken där inte lett till psykiskt breakdown som de gjort nu så många månader. Varje liten förbättring, varje sak mormor gör på eget initiativ är guld värt och även om konversationen oss emellan består av en övervägande procent monolog från min sida så är det okej. Jag vet att hon tycker om att ha mig där. Så länge jag känner att det faktiskt finns något som spelar roll för min lilla mormor så är det värt att ta fasta på.

Min första omtenta någonsin närmar sig med stormsteg och utanför är det lite mild snöstorm. Jag har tröttnat på fordringar, pantsättare och panthavare och jag har tröttnat på kylan och att halka omkring på stadens isgator. Jag längtar till våren med längre, ljusare och mildare kvällar och nätter med doft av fuktig och upptinad jord. Kanske är det bara patetiska drömmar och förhoppningar, men jag inbillar mig att så fort det blir vår så kommer vardagen kännas lite mer spännande. Helgerna lovar utflykter mot havet och ut på öarna med korgar fulla av picknick, och sommaren sen lockar med engångsgrillar i slottskogen och vin och kanske en och annan utflykt runtomkring strömstad. I stridens hetta glömmer jag alldeles av mindre glädjedödare såsom jobb och ekonomiska bekymmer. Jag hoppas verkligen på en bra sommar. Om inte annat så hade det varit mycket uppskattat om våren åtminstone hunnit till skåne i mitten av mars, för då åker jag och päronen dit för lite turistande samt för att hälsa på den fjärde familjemedlemmen. Kanske får jag svar på om jag valde fel universitetsstad. Jag har hört att Lund ska ha ett väldigt fint bibliotek med murgröna klättrandes på väggarna till exempel, vilket nog måste slå till och med KTB, som trots sin ståtlighet saknar murgröna.

Det jag skriver nuförtiden känns förövrigt väldigt lösryckt och många gånger opersonligt, men det verkar inte som jag hittar tillbaka just nu. Jag skyller allt på layouten, för den är verkligen fruktansvärd.

Klockan ringde vid halv åtta i morse men jag gick inte upp förrän en timme senare och har inte lyckats ta mig mycket längre än hit sen dess. Den sista timmen av min sömn spenderade jag och mina drömda medresenärer med att irra runt på Charles de Gaulle för att hitta ett flyplan som den något sadistiska franska polisen hade sagt att vi skulle kunna få låna för att ta oss hem i sedan vår pilot hade stylat med att flyga för lågt över flygplatsen och på något sätt förstört vårt tidigare plan. Sadismen i det hela var att vi var tvungna att hitta det först. Kontentan var att besättningen och alla passagerare fick dela upp sig i grupper för att ge sig ut att söka efter det nya planet på en av världens största flygplatser, med inga fler ledtrådar än ett flygplansnummer som skulle finnas skrivet någonstans på fronten av planet. Det framgick av drömmen att planet var gömt på något sätt. Drömmen involverade även att Shirley Clamp hade tappat bort sin chihuahua och i mitt stilla sinne tänkte jag att den förmodligen klämts (till döds) bakom en resväska i lastutrymmet när vi landade, men det var ingenting jag sa högt vad jag minns. Vi hittade aldrig planet som den franska polisen gömt undan så länge jag fortfarande sov, men jag antar att mina drömda medresenärer letar ännu. Eftersom drömmer innan vi hamnat på Charles de Gaulle handlade om diverse luftgropar, skarpa svängar och motorljud tror jag att mitt undermedvetna började att försöka bota min flygrädsla men liksom tröttnade efter ett tag.

På tal om flygplan så är det bara lite över ett år sedan nu som jag flög ner till Buenos Aires för mina månader av äventyr. Jag pratar ofta om Buenos Aires. Det måste jag få göra, och de som varit där förstår varför. Man kan känna stor kärlek för en plats, och den sortens kärlek känner jag för staden jag anlände till för ett år sedan. Att kärleken blir lite omöjlig just för att staden finns så långt bort spär bara på känslan av saknad och längtan, precis som det alltid är. Jag sparar minnena av Buenos Aires varsamt inuti, som en skatt, till den dagen då jag återvänder och kan addera nya upplevelser till dem jag redan har.

En dag när jag kom tillbaka hem till lägenheten mötte mig en syn som var både oerhört rolig, tragisk och skrämmande på samma gång. I favoritfåtöljen, för tillfället helt obelamrad av diverse andra saker, satt lagboken. Den stirrade stint och uppfodrande på mig, som en maffiaboss från sin skinnfåtölj, lite hotfullt utsrålandes makt. Som om den verkligen ville visa, genom att ta min allra bästa viloplats i besittning, vem det är som bestämmer nu. Jag blev så fullständigt tagen på sängen att jag stod en stund och bara stirrade på lagom avstånd, tills jag började le lite inåtvänt för mig själv och till slut bestämde mig för att hämta kameran.

Hur lagboken överhuvudtaget hamnat i stolen är en helt annan fråga. Jag har då sannerligen inte satt den där, vilket på ett sätt känns lite obehagligt. Det skulle dock inte förvåna mig (det minsta) om den kravlat sig dit på alldeles eget bevåg, envist stretande bara för att ge mig det välkomnande som jag (uppenbarligen) förtjänar.

Det är svårt att få den här bloggen att handla om någonting annat än skola. Det är så mycket skola, hela tiden. Det är ett tempo utan dess like och jag hänger som vanligt inte med. Det är som det ska vara med andra ord. I sedvanlig ordning längtar jag efter helgerna som i sin tur går alldeles för fort, precis som de alltid har gjort. Den där verkliga motivationen är svår att hitta. Istället gäller det att tvinga sig själv. Det går ibland. Bokjävlarna läser ju sig inte sig själva dessvärre, vilket gör att det emellanåt faktiskt blir nödvändigt att ta itu med allt man har att göra.

Som nu. Alldeles strax.

Det är så jag tvekar på om jag ens ska publicera det här. Mer intetsägande text får man leta efter. Ge mig lite ord tillbaka! Ge mig sammanhang, lust. Och en pincett. Har stört mig på ett grovt litet irriterande strå som håller på att växa ut ifrån en av mina leverfläckar i säkert tre dagar nu. Än så länge har det inte blivit svart, strået, men det lär inte dröja länge. Dagen då det händer är katastrofen ett faktum. På tal om faktum - faktum är så bra och så snygg. Köp den. När det gäller faktum finns inga undanflykter. En fika mindre i månaden och du har fått loss 40 spänn. Jag köpte min på Avenyn häromdagen av en försäljare med kalla händer och som saknade ett par tänder i både över- och underkäken och som var väldigt trevlig. Dagens reklam alltså. Befogad sådan.

Ibland nuförtiden när jag säger att jag tycker om att skriva känner jag mig som världens största hycklare. Ta den här bloggen som ett exempel och låt det tala för sig själv. Det enda jag har författat den här hösten är PM och tentor och listor och jag är osäker på huruvida det faktiskt kan räknas som just författande. Iallafall. Den sista veckan på höstterminen avslutades i fredags och idag startade vi på ny kula med den mytomspunna civilrättsterminen. Som ett försök att slå hål på alla fördomar och myter om terminen fanns två äldre elever på plats som skulle berätta lite. De lugnade mig något. Dock vägdes deras lugnande ord upp av en nitisk lärare som propagerade för 40 timmars arbetsvecka (minst, som det lät på henne) samt genomläsning av all kurslitteratur tre gånger (as if), och genast var det nyfunna lugnet som bortblåst. Självförtroendet är inte på topp såhär efter jul då sista tentan avslutades med ett starkt U (jag fetar det mest för att understryka hur illa det faktiskt är). Å andra sidan kan man se det från en helt annan synvinkel: när jag klarat mig igenom den här terminen kommer jag vara så jävla grym. För klara mig igenom kommer jag ju, även om det kanske blir lite jobbigt på vägen. Och skittentan från i julas ska också övervinnas tids nog.

Kylan har förövrigt varit lite mindre påträngande de senaste dagarna. Idag var jag till och med så tuff att jag inte hade varken vantar eller mössa med mig till skolan. Kanske inte helt genomtänkt kom jag på när jag kommit halvvägs till spårvagnen, men poängen är att jag inte dog, vilket jag definitivt hade gjort för en vecka sedan i den kylan Sverige hade att erbjuda då. Det må ha varit kallt den senaste tiden, men jag har klarat mig ganska lindrigt undan den värsta vinterdeppen. Med undantag av en liten släng av urinvägsinfektion har jag haft det fint under jul och därefter. Jag har varit hemma några gånger och ätit upp mig samt passat på att titta på TV. Det kanske är något man borde tala tyst om, men jag saknar faktiskt att bo hemma ganska mycket ganska ofta. Det kan vara därför som jag pratar med min mor i telefon minst en gång om dagen. Pappa är inte riktigt lika duktig på att prata i telefon. Jag tror inte han förstår tjusningen riktigt. Jag tänker mycket på dem och vill inte riktigt växa upp. Jag är lika beroende som en liten unge emellanåt och så fort jag stöter på minsta problem i vardagen ringer jag hem. Men mest vill jag bara prata och fortfarande vara en del av deras liv liksom. Inte förlora den självklara och livsviktiga plats som jag fortfarande tycker att jag har, och dessutom har haft genom hela livet.

En annan bra sak med lovet är tiden jag hunnit spendera med med M. Emellanåt känns det fortfarande overkligt att vara så nära en ny människa som var totalt okänd från början. Men det är fint. Väldigt fint. Vi plöjde två säsonger av Dexter på ett par dagar bara. Jag var fullständigt hooked och som en unge satt jag och nästan hoppade på stället under vissa avsnitt samtidigt som jag ivrigt/oroligt frågade vad som skulle hände, hur det skulle gå, om han skulle bli upptäckt, vem som var mördaren, vilka som skulle dö och så vidare och så vidare. Ibland är jag inte så himla lätt att titta på film med. Senast nu såg vi Up och jag grät vid ett antal tillfällen samt skrattade vid andra. Den var verkligen fin var väl det jag ville komma fram till egentligen.

Nu skulle jag vilja knyta ihop säcken på något fint sätt men det kommer inte gå så jag lämnar det utan att ens försöka. Det är dags att ägna sig åt allmän avtalsrätt en stund framöver nu. Jag har även ambitioner att diska, dammsuga och plocka bort julpyntet. Genomför jag två av sakerna har jag varit riktigt duktig skulle jag vilja säga.

För ett år sedan började resan till Argentina närma sig och jag undrade vad fan jag höll på med. Precis det jag skulle, visade det sig. Som jag led, och som jag njöt. Det var en helt fantastisk start på ett helt sjukt händelserikt år. Jag tänker inte göra någon resumé. Inte nu. Ingen ro infinner sig och jag har inte tid eller tillit till mig själv att ens ge mig på en sådan. Jag är ju så subjektiv. Imorgon ska jag förhoppningsvis handla jeans med en sill som står mig mycket nära och snart blir det ett nytt år.

Tidigare idag: supersågning av samäganderättsavtalet och tillhörande PM men ändock ett (svagt) godkänt. Puh.

Nu: Lasse på spotify, julpyntat middagsbord/arbetsbord (röd duk, röda ljus - och en skål full med kiwis) och nyss uppdrucken varm choklad. Jag funderar på att packa upp någon mer låda men förmodligen inte. Jag tänker ömson på Buenos Aires, ömson på alla andra platser jag inte har sett än och längtar efter jullov.

När jag skriver det här sitter jag bland flyttlådor som inte är uppackade på långa vägar och undrar vad det finns för mening med allting. Plötsligt har jag forslat nästan hela mitt rum ett par mil västerut, gjort åtskilliga besök på ikea och bäddat upp min säng i en liten lägenhet som fortsättningsvis ska bli mitt hem. Mina väggar är kala sånär som på min klocka och en julbonad som jag hängt upp på spikar som föregående hyresgäst inte bemödade sig att ta ner. Den där flytten är gjord och jag undrar om det verkligen är det här som jag väntat så på. I ärlighetens namn känner jag mig ganska ensam, trots att jag hör grannarna både vid sidan och ovanför mig samt har Lasse i högtalarna. Det är bara det att just nu verkar mitt rum i Floda med hela familjen stökandes som ett mycket bättre alternativ än att sitta här i ensamhet. Jag fattar ju att det är en process, att jag måste vänja mig - men precis som med allt annat vill jag vara någon helt annanstans än där jag råkar befinna mig för tillfället.

Just nu vill jag bara ha en mamma- och pappakram. Jag vill ha en potatisskalare och jag vill känna mig mindre splittrad.

Uh.

Vissa mornar den senaste tiden, på spårvagnar, tåg, i köket och i skolan - allting har varit så smärtsamt verkligt. Det finns dagar när jag känt så mycket att jag redan vid Hagakyrkans hållplats varit känslomässigt utmattad och gråtfärdig, redo att vända hem igen. Ett gammalt par stretande med käppar och rullatorer, trötta ben och leder, har varit tillräckligt för att få mitt veka hjärta att totalt tappa balansen och falla ner i all världens rädsla och ångest. Att bli gammal. Att allt runtomkring blir gammalt och att det är så oundviklig och förutbestämt och visserligen möjligt att skjuta på framtiden men inte i all evighet. Att prata om slutet men att faktiskt inse att det existerar.

Det finns sådana dagar då jag önskar jag kunde få bära alla andra människors sorgsenhet, alla deras fasor och all deras smärta, bara för att jag vet att jag skulle överleva det. Jag vet att jag klarar det, hur ont det än må göra på vägen. Även om jag ofta förbannar allt det som är jag vet jag, efter många års erfarenhet, att jag överlever sorgsenheten. Jag har gjort den till en del av mig. Men alla andra människor jag möter och ser varje dag, såväl i min närhet som främlingar, hur ska jag vara säker på att de klarar sig såsom jag? Om du börjar leta sorgsna blickar på stan, bistra uppsyner, allvarligt koncentrerade ansikten - börja och du kan inte sluta. Du kan inte skaka av dig allt det ledsna. Jag kan inte. Jag önskar jag kunde vara där för alla dem som behöver det, att jag kunde lyfta dem en stund. Vetskapen om min egen otillräcklighet är förödande. Gråtframkallande. Vanmakten. Så många människors liv i mina händer och jag kan inte göra någonting åt någonting.

Och ensamheten. Den största fruktan av dem alla. Att vara helt ensam. Folk som äter lunch själva, sitter på diverse bänkar i stan. Människor med böjda ryggar, ihopkurade och blicken i marken. Mitt hjärta går sönder för varje medelålders man som fikar själv med blicken fäst på något oidentifierbart på andra sidan fönsterrutan.

Om det ändå vore som när man var liten. Alla dessa tiggande, trasiga människor på turistorter runt medelhavet och jag frågade mamma om de egentligen hade det bra. Om de fick tillräckligt mycket pengar från alla oss som gick omkring där. Om alla försäljare fick sålt tändare i form av brandsläckare. Om de kunde försörja sin familj på den inkomsten. När jag var sådär liten så att jag ännu var för ung för att kunna hantera sanningen om den bistra verkligheten så sa alltid mamma att ja, det är klart att de klarar sig. Och då, då räckte det att mamma sa så. Först då kunde jag bli lugn. Nu räcker det inte längre. Både mamma och jag, numera, vet att alla sagor inte slutar lyckligt. Dagen då jag insåg det försvann den lugnande effekten av ord, för även om jag ibland får höra vad jag vill höra vet jag att det bara hjälper för stunden och ord är bara ord. Jag saknar den tiden då det var de som var sanningen.

Tenta nummer två är avklarad för nu och följdes av tentafika istället för tentaöl tillsammans med Gabbe på Avenyn. Idag känner jag mig märkligt lätt i jämförelse med hur stressad jag känt mig de senaste dagarna. Mitt rum är en enda röra och trots att det står två fullpackade flyttlådor på mitt även i övrigt belamrade golv så märks det inte ens att jag packat ner en enda pryl. Ett tecken på att man har för mycket saker kanske?

Iallafall. Om ett par timmar tar ger jag mig i kast med kollektivtrafiken och åker ut mot västergötlands mörka skogar. Lite senare ikväll ska jag dessutom en sväng till Trollhättan för att träffa Ingrid, min norska vän från Argentinatiden som jag inte sett sedan i somras och jag ser sjukt mycket fram emot det. Det ser ut som det blir en bra helg.

Layouten på den här sidan, eller snarare frånvaron av den, irriterar mig så till den milda grad att jag jag nästan skäms för att lägga upp någonting här. Att pilla med koder och sånt är ju inte riktigt min grej, även om jag tycker hemskt mycket om fin design och layout. En dag ska det bli ändrig. Funderade på om jag kunde göra det till ett lov-projekt, tills jag kom på att jag ju inte har några lov förrän till jul. Well.

Idag är det iallafall lördag och igår fick jag reda på att jag klarade min första tenta - med marginal. Jag är lite chockad och väldigt nöjd. Annars tror jag att jag håller på att bli förkyld och jag håller redan på att ladda om inför nästa tenta - på fredag. Åh suck.

Utöver det vill jag skriva men hinner inte med, och när jag väl försöker vill orden inte komma ner på papper. Så är det med det och så har det varit en längre tid. Snarare en regel än ett undantag numera. Ikväll får det bli juridiska övningsuppgifter istället och kanske lite packning. Det är en sjukt konstig känsla att mitt rum snart ska ner i lådor för att sedan packas upp i en liten etta med pentry inom en månad. Sedan är jag ju som jag är också, varje liten förändring måste analyseras och vridas och vändas på, kännas in från alla håll. Glädjas över, och ha ångest inför. Jag vet inte om det är så att jag känner mer än normalmänniskan, eller om det är så att jag bara inte kan hantera mina känslor lika bra. Vad det än må bero på så är det ett stort steg iallafall och fölaktligen tar det tid och kraft från mig, både på ett positivt och negativt sätt. Men packning får det nog bli. Och några uppgifter. Av erfarenhet vet jag att övningsuppgifter alltid har en tendens att ta dubbelt så lång tid som man räknat med.

Nu har jag varit nervös så länge innan den här skittentan att jag inte har någon nervositet kvar i kroppen att uppbåda. Imorgon är det jag som tar bilen in till stan, eftersom man inte vågar lita på västtrafik i kritiska situationer som den här då man faktiskt måste vara på plats i stan i rätt tid. Ett inställt tåg en morgon när det bara går ett tåg i timmen och katastrofen är ett faktum. Därför är jag i denna stund väldigt glad över att jag dels har tillgång till bil (två, faktiskt) samt körkort. Tentan är jag inte lika glad över, men nu vill jag bara ha den överstökad. Ja, jag vet att det har varit ett himla tjat om tentan det senaste, men det är den som uppfyllt stora delar av min tid de senaste två månaderna och jag började jobba upp stressen inför den redan i början av terminen. Däremellan har jag även haft ångest över diverse PM och redovisningsuppgifter. Bör även tillägga att det vi ska tenta av är något så spännande som konstitutionell rätt. Som om inte det vore nog har vi även ett block Europarätt. Bara det är illa, men det tar inte slut där. Nej, vi slänger in lite förvaltningrätt på ett hörn (ett ganska stort hörn) också, så har vi en ordentlig soppa. Och den här terminen ska tydligen vara rena rama barnleken jämfört med nästa. Huh.

Iallafall. Det har gått så långt att jag ser fram emot att få gå omkring hemma och städa och diska när jag kommer hem imorgon. Lite kvalitetstid med dammsugaren känns plötsligt som en belöning efter det här. Jag vältrar mig i planer inför morgondagen som alla innefattar musik, tofflor, och, framförallt, inte så mycket som en skolbok. När jag kommer hem från tentan då. Den ska ju avklaras först. Åh suck. Men, planerna för kvällen väger upp. Musiken och plockandet och diskandet och så kommer M hit och det blir film och värme och jag längtar.