everything in transit

Såhär är det: vi är cirka sex veckor in på terminen nu och precis som blivande präser studerar bibeln studerar vi lagboken. Lagboken är, för den som inte är invigt i ämnet, en bok full med lagar tryckta på tunna, tunna blad. Men många tunna blad blir tillsammans en monsterbok, en tegelsten av värsta sort och den ska vara med varje dag, varje föreläsning. I ett par veckor kämpade jag emot alla världens tyngdlagar och bar lagboken och all annan kurslitteratur i en axelväska tills mina axlar och min rygg skrek ut sitt missnöje.

Så nu har jag kapitulerat. Nu har jag gått över till den andra sidan, och det med dunder och brak. Jag har förmodligen blivit västsveriges största ryggsäcksförespråkare hösten 2009, om än med lite skamsen blick så fort jag deklararerar att livet blev så mycket bättre sedan ryggsäcken gjorde comeback. Okej, det är fult och jag känner mig som en sköldpadda. Det är otyplimgt och fullständigt omöjligt att inte känna sig som en missplacerad sjuåring när man bär en ryggsäck på ryggen. Lite som att jag är laddad för fjälltur. Bara toppluvan och knästrumporna som saknas liksom. Allt detta till trots; ska jag gå till handels fyra och 3/4 år framåt, med min polare lagboken som främsta följeslagare varje dag, väljer jag hellre en rygg som inte vill gå i pension vid 26 års ålder framför en välmatchad outfit á la handelsbloggare. Och så är det med den saken.

Precis innan jag satte mig för att skriva här verkade det som en himla bra idé. Om jag hade någon bra plan minns jag inte, men uppenbarligen måste det ha varit någonting som drev mig. Jag kan för allt i världen inte komma ihåg vad det var nu bara.

Surt där.

Den sista septembervärmen har nu fått ge vika för riktig höstkyla, och det har hunnit bli oktober. Det borde väl vara dags för sena cafékvällar, sprakande höstfärger i stadens alléer, te och stora halsdukar, men mysfaktorn vill inte innfinna sig. Jag har närmare till bitska kommentarer och tårar än till skratt och positiva tankar och ångestklumpen i magen växer i takt med att min hjärna gång på gång misslyckas med att reda ut ens en liten bit av allt tanketrassel som barrikaderat sig därinne. Som vanligt ligger prestationsångesten och pyr under skinnet, som sig bör när jag pluggar. Det tär på mig att jag faktiskt hade bestämt mig för att inte bry mig om betygshets och liknande, men att jag ändå slavar så fullkomligt under den när det väl kommer till kritan. Alla mina försök till att hinna med allting gör att jag inte hinner någonting istället. Jag räcker inte till i år heller och jag förbannar mig själv och boplats.nu och handels och omotivationen, mörkret och min icke-existerande blodcirkulation, smarta människor och dumma människor och ignoranta människor. Jag förbannar pendlandet och bilåkandet och kurslitteratur och promenadslingor med för mycket minnen, alla olästa böcker och alla dagar som bara försvunnit ifrån mig och alla de som väntar runt hörnet på att få göra mitt liv till ett helvete.

Okej. Uppryckning?
Uppryckning.

Det är tenta om tre veckor och lite till, på en söndag. Innan dess ska jag jobba lite, läsa mycket och förhoppningsvis hinna med en och en annan sushi i gott sällskap, som i tisdags då Cristina var min exceptionella middagsdejt. Om dagen blir som jag hoppas ska jag hinna läsa färdigt ett par kapitel samt gå en sväng runt sjön, för min livsstil som den ser ut nu håller inte. Blir något av de målen uppfyllda kan jag anse mig nöjd. Eller nej, det var lögn. Blir båda målen uppfyllda kanske jag kan vara nästan tillfreds med dagen däremot. Som bekant är  linnea = nöjd en ekvation som mycket sällan går jämnt ut.

Det har väl knappast undgått någon att min inspiration varit ganska så bortblåst de senaste månaderna. Ibland undrar jag om den någonsin kommer tillbaka, eller om den ens fanns där. Det mesta jag skriver handlar om min oförmåga att skriva liksom, så vad inbillar jag mig egentligen? Men så hittar jag två år gamla texter, äldre alster, och så inser jag att det fanns där. Jag insåg det inte då, men i efterhand så ser jag hur det fullkomligt slår gnistor kring orden jag en gång skrev. Inte för att det finns någon väg tillbaka. Det var då och nu är nu och få saker är precis som de var då även om stora delar av mitt liv kan tyckas så gott som oförändrade. Men jag som huvudperson i den här storyn ser att saker och ting är förändrade.

De senaste veckorna till exempel har det på riktigt sjunkit in att jag och en av mina allra bästa vänner genom tiderna is no more. Vår relation är bortom all räddning. 'Vi' finns inte längre, och tills för ett tag sedan har det visserligen smärtat mig från och till, men den gnagande sorgen slog inte till förrän nyligen. Det är som om livet passerar lite i revy när man inser att tiden runnit ut och att för mycket infekterad tystnad tog sig in i våra innersta rum där vi en gång hyste starkaste tillit till varandra. Att jag så länge gick och trodde att det faktiskt skulle ordna sig. Att det en gång skulle bli bra igen. Men vi befinner oss på ett annat plan i livet nu, ett senare stadie och efter att vi gått in i vår återvändsgränd irrade vi omkring där länge utan att tala med varandra, tills vi till slut hittade vår egen individuella väg ut därifrån.

Jag skulle inte säga att det är som att förlora en del av sig själv. Jag är intakt rent fysiskt och hon också skulle jag tro. Men att förlora någon som man delat så mycket med, så många år och minnen. Plötsligt sitter jag här och ruvar på hennes hemligheter och hon på mina och jag är på något sätt alltid bunden till henne, även om bandet är sönderslitet och fransigt. För nästan två år sedan var det jag som satt i bilen på väg hem från stallet och lyssnade på hennes blandskiva, och det var jag som grät så jag skakade vid ratten och trodde att jag fullständigt skulle gå itu. Hon skulle åka till Skottland och jag skulle bli kvar utan henne och jag var övertygad om att jag aldrig skulle klara mig utan henne när hon inte längre fanns bara några minuter bort. Jag minns det som att jag kände att mitt liv skulle ta slut och jag var livrädd att hon skulle glömma mig och komma hem som en helt annan person. Om hon nu skulle komma hem vill säga. Vad jag inte visste var att tiden då hon vistades i Skottland skulle få oss att komma närmare varandra än vi någonsin varit. Jag hälsade på henne där två gånger och jag saknade henne när jag inte var där. Vi skrev mail och när hon kom hem åkte vi en månad på äventyr i Europa efter att jag fått hjärtat krossat någon månad tidigare.

Vi var perfekta för varandra på många sätt, och jag ibland kallade jag henne för min bästa vän när jag berättade om henne för andra, även om jag egentligen inte tycker om att använda mig av benämningen 'bästa vän'. Hon var värd att kallas det. Hon var så mycket för mig, och nu är vi ingenting. Innan hon flyttade till ännu ett nytt ställe i somras så gick vi en sista promenad. Även om samtalen flöt på så var det enda jag kunde tänka på den ocean av avstånd som numera fanns mellan oss. Och visst gör det ont. Vi sa att 'vi hörs', men jag vet inte om vi gör det. Jag såg henne en gång till efter det innan hon hann åka. Hon satt på perrongen och skulle med samma tåg. Jag såg henne på långt håll och medan mitt inre utkämpade något slags krig slutade mina ben röra sig och jag stannade vid en av de främre vagnarna. Från min störtgråt till 'Starlight' med Muse vid ratten en kväll i september 2007 till det här, två år senare. Hon försvann senare i mängden på perrongen i Göteborg och jag undrade i mitt stilla sinne om det kanske var sista gången jag såg henne. Jag vet inte var vi står längre. Det är försent för rop på hjälp. Jag vet att det är överspelat, att det är över nu.

Egentligen skulle jag vilja skriva något ordentligt, men det enda jag kan tänka på är att citera Cristina; jag är så full av ord att jag blir alldeles tom.

Du har väl märkt hur allt har börjat gå din väg, som av en god konspiration?

Idag. Åh, som jag har längtat till idag.
Det är månader sedan jag gick upp mitt i den argentinska natten för att beställa biljetter nu. Det känns avlägset men levande och hursomhelst så är det jag som om sisådär tjugo timmar står någonstans på Ullevis ståplatta och sjunger i kör med resten av Göteborg till With or without you.
Senare idag, på andra sidan sömnen, är det jag som ska se U2 för första gången i mitt liv. Och inte nog med det. Förband är inga mindre än Snow Patrol, vilket jag inte fick reda på förrän idag. Det finns en viss ironi i det. Jag som brukade fly ur affärer när Chasing cars spelades, men inte på grund av att jag hatade låten eller minnena den framkallade. Nej, precis tvärtom. Det gick inte att hantera bara. Nu har jag, ovetande, betalat dyra pengar för att se dem i Göteborg. Live.
Men iallafall. Snart. U2. Ja, som jag har längtat.

Motvilligt får jag inse att jag är fast. Igen. Samma gamla oförmögenhetsträsk som nu är så bekant, denna fullständiga förlamning inför att aktivera mig om dagarna när jag inte har en ordentlig plan. Istället ett tillstånd av lathetsapati när jag sitter framför datorn i timtal utan att egentligen göra någonting. Tusen gånger skriver jag in mitt lösenord på olika communities bara för att logga ut en minut senare, stänga ner, öppna ett nytt fönster och logga in på nästa. Jag hatar att jag lägger ner så mycket tid på ingenting, när det finns så mycket någonting som man skulle kunna spendera sin tid på. Dessutom är jag redigt trött på (icke)layouten på den här bloggen, och vore det inte för att jag tycker så mycket om namnet hade jag flyttat och gjort en storstädning för längesedan. Innehållet ska vi inte tala om. Jag känner verkligen att jag har förlorat fokus helt och hållet med det jag skriver, och jag har levt med mig själv tillräckligt länge nu för att veta att ett fokus inte direkt är något som kommer ordna sig själv eller dyka upp ur tomma intet. Det är såklart en av anledningarna till att det kommer dröja länge innan den här bloggen kommer präglas av ett nytt fokus, eftersom det innebär så mycket ansträngning från min sida.