everything in transit

Två smarta saker som jag ville skriva om dök upp i mitt huvud igår på väg hem från tåget, och båda tankarna är borta nu; förlorade i någon krök i mina ibland oerhört avancerade tankebanor. Min sinnesstämning kommer jag dock ihåg, för den var något så ovanligt som näst intill harmonsik. Allt kändes ganska fint. Visst är det essentiella delar av mitt liv där pusselbitarna inte riktgt faller på plats och visst lyser vissa pusselbitar rentav med sin frånvaro, men sedan är det ju också allt. Jag gör inte så mycket nu. Mitt liv innehåller arbete, socialt umgänge i största möjliga mån och lite framtidsplanering. Ett tillstånd som kommer få det att krypa under skinnet på mig en vacker dag, ett litet liv som jag inte kommer kunna acceptera i all sin simpelhet för all framtid eftersom jag alltid kommer fråga mig om det här är allt, om det inte finns mer? Just nu behöver jag inte mer. Den här sommaren kommer snart vara försvunnen och jag kanske kommer undra var den tog vägen. Förhoppningsvis kommer jag komma på att det jag gjorde den här sommaren var att leva ett ganska stillsamt, kanske lite tråkigt, liv och periodvis kunde känna att det var mer än okej. Min dag igår var fin. Jag hade fullt upp med jobb under dagen, ett bra mormors-besök och filmkväll hos en av mina bästa vänner till sist. När jag kom hem låg dessutom ett vykort från Kina och väntade på mig. Bara en sådan sak.

Efter en helg i en av mina bästa vänners sällskap är jag numera ensam igen. Det där med att vinka av folk vid tåget  tycks bli lättare då och då, men ibland faller jag tillbaka i känslan av att det är det värsta som finns. Det blir något som är ohanterbart och jag sitter och håller tillbaka tårarna bakom ratten innan jag lyckas samla mig en bit utanför stadsgränsen. Det är ett slit för mitt stackars hjärta att skiljas från människor och ibland undrar jag om det är värt det. Och självklart är det det. Kristallklart är svaret, det kommer snabbt och naturligt och det är det som är livet på många sätt. Jag ser tydligare nu att ett av de personlighetsdrag som jag sliter mest med är det som är starkast genomgående i mig och mitt liv, och också det som gör det möjligt för mig att verkligen i vissa stunder faktiskt klara av att ta vara på det fina, att se det.

Helgen var värd att se fram emot och jag önskar att den varat längre. Nu har hon åkt och det är inte helt okej, men det är något jag måste finna mig. Jag kan inte inte förklara hur tacksam jag är över tiden i Argentina och allt den förde med sig, både i positiv och negativ bemärkelse. Jag hade inte velat byta den mot någonting.

"Älskling, jag har aldrig kunnat lära dig nånting,
i bästa fall så kan jag bidra med en känsla"

Först och främst, Jocke Berg är ett geni när det gäller lyrik och musik. Min beundran för människor med sådan begåvning är minst sagt stor. Alltid.
Så, med det sagt.

Idag avklarades mitt tredje tandläkarbesök den här veckan. Det känns nästan lite som att vara 14 igen och gå på tandreglering stup i kvarten, med undantag av att tandställningar har bytts ut mot visdomständer som gör sitt absolut bästa att bryta sig igenom tandköttet på ett extremt smärtsamt sätt. Sedan tisdag har jag haft medicin dock, så nu fungerar jag ganska så normalt igen. I övrigt är det här första morgonen på min tre dagar långa helg, och det är svårt att beskriva vilken lättnad jag känner över lite ledighet. Jag älskar sommaren mycket, oftast, men att jobba på schema ger inte samma känsla som jag minns från min barndoms somrar när antalet lediga dagar bredde ut sig framför mig i en underbar oändlighet. Kort sagt; att vara i tjänst under sommarens finaste och varmaste dagar gör det omöjligt att njuta på samma sätt som skulle ha varit möjligt under de där sommarloven. Dock är jag införstådd med att det är såhär resten av livet kommer se ut. Jobb, jobb, jobb och förhoppningsvis några veckors semester. En liten del av att acceptera vuxenlivet. Och sen känner jag mig tvungen att tillägga att jag är tacksam över att ens ha ett jobb. Jag menar, i dessa tider av skyhög arbetslöshet, framförallt bland ungdomar, så borde jag inte klaga. Nej, klagar gör jag inte. Jag önskar mig bara tillbaka till de där tiderna då man var helt fri från ansvar, när absolut ledighet var en självklarhet och inte en lyx, och de negativa konsekvenserna av den där lyxen inte var så uppenbart påtagliga (= inga pengar, ingen möjlighet att göra något av sina planer som nuförtiden dessvärre alltid innefattar en (stor) ekonomisk aspekt).

Hursomhelst, ikväll kommer Ina på besök från Norge. Ina som jag har så många minnen med från tiden i Argentina och som är en stor bidragande faktor till att tiden där blev så himla bra. Ikväll vi halv elva är det jag som kommer stå och hoppa på stället i ren glädje på Nisse-terminalen. Seriously, I can't wait.

Saker och ting har blivit annorlunda den senaste tiden. Mina tankar vandrar delvis i helt andra banor och mitt dygn är återigen förvirrat av tidszoner och årstider som inte stämmer. Jag har svårt att förhålla mig till den nya känslan som infunnit sig i mig och mitt liv, en känsla som inte går att sätta fingret på (surprise surprise) men som talar sitt tydliga språk; det är annorlunda nu. Ett visst lugn har smugit sig in i min tillvaro och kanske är det just det som gör det svårt för mig. Ingen känslomässig krishantering och jag vet plötsligt inte vad jag ska fylla mina dygn med. Gå runt och vara, vadå, nöjd? Med vad? Med risk för att låta en aning fånig, men nöjd är ingenting som rimmar bra med min personlighet. Inte för att jag klarar kriser särskilt bra heller, men de tar upp min tid och de lämnar mig framförallt inte i någon flytande zon av mer eller mindre svåridentifierbart välbefinnande.

Hursomhelst. Idag har jag träffat tjejen jag delade rum med den sista tiden på Piedras, som var här på besök ifrån Norge för att vara på west coast riot. Dagen har otippat nog när det gäller mig spenderats på bron med utsikt över Metaltown, så nu har jag fått mig en dos av growl så det räcker och blir över för en lång tid framöver. Jag har dessutom skaffat mig en lagom snygg t-shirtbränna då jag konsekvent underskattar den svenska solen. Det att jämföra med min nästan sjukligt noggranna insmörjning och av kroppen då jag var i Argentina. Det var fint att träffa henne igen iallafall, och hon skrivs upp på min lista över folk som ska träffas på min kommande Norgeturné någon gång i framtiden.

Det där med inspirationen förresten, att den varit så försvunnen. Som tur var så var det ingenting lite Murakami inte kunde råda bot på, och nu spritter det i mina fingrar som vill skriva jämt, men känslan har inte riktigt lett till handlling än, delvis för att jag känner att jag inte riktigt har tid. Den kommande solskenshelgen ska inte spenderas med en bra bok på altanen, och inte heller vid havet, utan självklart på jobbet. Jag ska inte ljuga och säga att jag i nuläget är jättemotiverad, men jag klagar faktiskt inte heller. Jag behöver jobba och jag har knegat sen bara någon vecka efter att jag återvände hem. Men som sagt. Jag ser sjukt mycket fram emot min tredagarsledighet nästa helg, då det fina vädret med all sannolikhet försvunnit sin kos. Men det är faktiskt sådant man får leva med.

Jag motsätter mig starkt att detta ska bli något slags forum där jag ska ladda upp mer eller mindre oviktiga updates för uppladdandets skull, så därför är jag lite kluven till det som kommer bli dagens inlägg. Jag har nämligen ingenting vettigt att skriva. Min inspiration har flugit sin kos. Inte mot högre höjder dock, utan snarare kraschlandat in i någon glasruta som kan liknas med vardagen. En del av mig lever fortfarande i tron om att den en dag kommer tillbaka, slår till med full kraft och får mig att blöda fram den där romanen, medan min självdiciplin vet att ingen inspiration i världen rår på min svaga, men kanske framförallt, odiciplinerade karaktär. Nu är det inte någon roman jag ska skriva ikväll. Snarare ska jag läsa lite i någon av de tre böcker jag har igång, mest troligt är att det blir ett par sidor ur Chockdoktrinen av Naomi Klein, och sedan släcka tidigt eftersom jag ska upp tidigt imorgon och jobba. Mer än så blir det inte.

24 timmar kvar i Buenos Aires.
Mi Buenos Aires querido.
Mina älskade gator och människor.
Tjugofyra ynkliga timmar.
Need I say more?

Ikväll är det asado på andra sidan Avenida 9 de Julio någonstans, en lägenhetsvän har klätt upp mig till nästan oigenkännlighet med smink och plattat hår och en annan hackar kvällens grönsaker i köket. Det känns som jag bor i en liten familj och jag trivs som bara den. Det enda orosmolnet är den jävla uppsatsen som inte blir färdig hur mycket jag än sitter och stirrar på den. Men ikväll är det fredag och jag tänkte att jag lämnar den till morgondagen. I övrigt ska helgen också innehålla en tripp till Palermo for some serious shopping, ytterligare en asado i Flores och sedan en rejäl utgång till någon stor klubb på kvällen, samt ett besök på marknaden i Recoleta på söndag.

Ikväll är hjärtat fyllt med kärlek. Jag slutar aldrig förundras över hur mycket livet innehåller, och hur många människor som bara väntar på att upptäckas. Det finns så många fantastiska människor och jag är så otroligt lyckligt lottad att jag får lära känna och umgås åtminstone en handfull av dem att jag inte kan beskriva det med ord. Jag tänker egentligen bara fortsätta vara glad nu resten av kvällen, och så är det nya tag imorgon.