everything in transit

Det blev lite negativt. Lite för mycket ångest. Lite för mycket frustration. Missförstå mig inte, jag har verkligen ingenting emot att skriva om sådana saker - snarare tvärtom. Däremot känns det som att jag ibland väljer bort att skriva om annat, det som är bra. Kanske för att jag inte är lika bra på glädjesynonymer, jag vet inte. Jag tänkte ge lite nyanser av mitt liv här nu iallafall.

Vädret till exempel. Det finns ingen medlidan att få hemifrån om  man säger att man lider av värmen här. Jag kan visserligen förstå det om man bor i ett jämngrått Göteborg, rykyla och regnrusk, men en sak måste jag ändå få säga. Ingen som har behövt knalla till skolan i 40 graders värme tycker att det är skönt. Inte för att februarivädert hemma är att föredra, men för varmt är faktiskt inte njutbart. Efter en helg med regn ligger temperaturen på runt 25 skulle jag gissa, så nu är jag faktiskt ganska nöjd på väderfronten. Nöjd, hör ni det? Jag är nöjd på åtminstone en av alla livets fronter.

Om det finns någon som vet hur man gör det svårt för sig så är det jag. Varje password jag knappar in påminner om en tid i mitt liv, representerar en del av mig eller mina minnen. Delar som jag allt som oftast önskar tog lite mindre plats. I alla sånger ligger ett dolt budskap, i speciella rörelsemönster finns hela historier, i blickar finns hela världens oförståelse och omöjligheter. Utanför passerar taxibil efter taxibil på kullerstensgatorna i en luftfuktighet som klistrar sig fast på kroppen och jag måste bara påpeka det igen: hur många mil man än åker finns det ingen plats där man åker ifrån sig själv. Känslorna är världsomspännande, de sträcker sig som tentakler över världen och omsluter den. Det som gjorde ont hemma gör lika ont här, samma skrapsår på knäna. Det som ändrats är perspektivet. Det är lite som att vara i exil från sitt "riktiga" liv. Inte från sig själv, men från sin vardag. Ett Aj! kan färdas hela vägen från Europas nordligaste delar till min lilla hjärterot i sommarvärmen på södra halvklotet utan problem, och utan att effekten avtar på vägen. Men om man bara inte låter Ajet få ta över, när nu det ändå är möjligt i en stad som aldrig sover och sjuder av liv, så fungerar det ändå utan större problem. Framtidshoppet kommer och går, men jag är i högsta grad levande ändå. Jag har en underlig solbränna på mina fötter, jag har börjat klara av att ta åt mig när jag hör killkompisar kommentera mig (positivt) sinsemellan när jag går förbi på mina evighetspromenader till och från skolan i stekande värme . Det händer att jag ler för mig själv när jag passerat dem, att jag rätar på ryggen (utan att för den sakens skull bli särskilt lång) men utan att sakta av på stegen eller visa något utåt - i äkta latina style. I Sverige finns det åtskilliga återvändsgränder, och jag svär att jag har gått in i varenda en och att jag ännu inte lyckats hitta ut från en del av dem. I den här staden är allt enkelriktat, vilket resulterar i att man kan köra runt i cirklar i år efter år efter år. Återvändsgränder finns det kanske också, men jag har ännu inte vandrat in i dem alla. Det gör att jag har en tidsfrist på iallafall några veckor innan det är kört. Förhoppningsvis klarar jag av att cirkla omkring istället till den dagen jag måste hem till mina redan välbekanta återvändsgränder, och kanske till och med klarar av att ta itu med dem då.

Det senaste årets mödor har varit ganska stora i perioder. Jag kan punkta upp extra viktiga händelser på en tidsaxel i en evighetslång kedja av besvikelser och såranden. Där emellan finns också höjdpunkter och dagar som försvunnit i ett grått dis, eller dagar man minns av någon anledning man inte egentligen kommer ihåg. Människor jag inte trodde kunde göra mig illa har lyckats göra helomvändningar i sina policies, och kommit på helt nya tekniker för att förvandlas till värsta sortens heartbreakers. Otippat, sorgligt, men det har inte alltid, otippat nog, bidragit till så stora kriser i mitt fall som man skulle kunna vänta sig. Istället har jag i vissa fall lyckats minnas varför jag för många, många år sedan slutade kalla någon speciell person för "min bästa vän". Det finns ingen sådan, och om någon någonsin tar den titeln är det nästan som en garanti på att den personen kommer göra dig illa på ett eller annat sätt. Däremot använder jag gärna, om än försiktigt, formuleringar som "en av mina (allra) bästa vänner" eller "en av mina närmsta". Det händer även att ordet soulmate dyker upp, vilket kan tyckas lite konstigt, men så är det iallafall. Även om jag inte kan säga att jag har vidare svårt att ta människor till mig eller vara hyfsat öppen inför dem, så är jag försiktig med vilken kategori jag sätter dem under. Den senaste tiden verkar det som folk ur kategorin "en av mina bästa vänner" fallit bort av de mest patetiska anledningar, men trots min uppenbara subjektivitet kan jag ändå med viss säkerhet säga att jag inte står för hela patetiskheten. It takes two, baby, and all that.

Nu till något helt annat. I denns stund har någon i lägenheten över först spelat en wailande a capella-brud på repeat ur dåliga högtalare. På de höga tonerna har ljudet skurit sig. Detta följs av någon slags action (jag skulle gissa asiatisk anime dubbad till spanska) på TV från samma lägenhet, och eftersom ljudet går inåt gården och alla dörrarna är öppna sitter jag här och känner mig smått irriterad när jag blir berövad på den lugna morgon jag hade planerat för. Det är så gott som omöjligt att hitta tyst pluggspace. Suck.

Min egen dator ligger i tryggt förvar hemma i mitt rum i Floda. Med mig har jag istället en ganska ny, liten laptop, som jag också trivs bra med. Den är onekligen behändigare än min egen. Dock finns det en liten hake med i bilden. Det är nämligen så att innan jag åkte inte hann föra över särskilt mycket musik från en dator till en annan, och nu sitter jag här med tre album och längtar ihjäl mig efter min präktiga samling därhemma.

Det är sånt man våndas över när man inte har några riktiga problem.

Plus att det här huset inte har någon ljudisolering, vilket gör det känns som att TV:n som står på i rummet bredvid mig istället sitter inuti mitt huvud och har på något obegripligt program på spanska. Mitt i allt detta borde jag även plugga. Frågan är bara om jag ska satsa på en av de tusen artiklar jag borde ha läst till föregående föreläsningar, eller om jag ska satsa på att ta mig igenom en inför morgondagens. Känner jag mig själv rätt (och tro mig, det gör jag) blir det varken eller och jag kommer somna med en klump av misslyckande i magen. Som jag sa, har man inga verkliga problem så får man skapa sig några. Och oj vad bra jag är på att göra det.

Universitetet är lokaliserat. Tio minuters promenad härifrån ligger det, UCA, precis vid hamnpromenaden. Jag fylldes av glädje och lust att hoppa upp och ner när jag stod utanför byggnaden. Alternativt forcera dörrarna som alla var låsta, eftersom det var lördag. Följaktligen var byggnaden även tömd på folk. Dessutom tror jag inte att de riktiga argentinska terminerna börjar förrän om två veckor kanske, så det kommer förmodligen vara lite folktomt ett tag till. Iallafall, glädjen var stor när jag hittade dit. Lite mindre stor var den när jag insåg att det var ett ganska stort universitet. Jag orkade följa det längs tre byggnader, men det fanns fler hus som var byggda i samma stil längre bort dit jag inte orkade bege mig. Det kommer alltså inte bli så himla enkelt det här, men det var inte direkt min utgångspunkt heller.

Annars var det välkomstfest i Catedrál del Tango igår, en stor Milonga i en annan del av stan. Vi fick en basic kurs i tango, så jag kan stolt meddela att jag numera kan grundstegen - dock bara killarnas eftersom det var en övervägande del tjejer. Därmed fick vissa av oss byta kön för en stund, och jag var alltså bland dem. Jag och min danspartner, en tjej som går i min klass, fick till det himla bra till slut, och om man bortser från att vi krävde ganska mycket dansplats så är jag himla nöjd med vår prestation. Det ska iallafall bli mer tango för min del under tiden här.

Idag är det söndagsmarknad ute på Defensa och jag var ute och gick gatan upp och ner och tittade på alla saker men köpte ingenting, även om det var lockande. Dock behöver jag handla igen. Jag har mat men ingenting som passar ihop, och vattnet är slut. Plugga måste jag också. Jag har varit galet seg med läsningen. Jag inbillar mig att det blir bättre med tiden (eh?).

Vem hade för fem år sedan trott att mitt första yogapass skulle vara i Buenos Aires på spanska? Jag hade inte gissat det, men det är så det blev. Idag gjorde jag yogadebut och det var verkligen avslappnande. Så avslappnande att jag nu är helt färdig och inte orkat ta tag i en enda artikel idag. Det är så mycket att läsa och jag är så trött, jag tror inte att jag har vant mig vid att vara här ännu ens.

Yogaupplevelsen var bra, men annars är jag lite ur balans. Ena stunden är det fint, andra är jag livrädd och vill åka hem. Det är påfrestande att vara bland folk man inte känner så väl. Jag har alltid haft svårt för det. Nya konstellationer och att hitta en ny plats i en grupp. Jag har iallafall kommit så långt att jag inser att jag inte  är en särskilt svår person, jag är inte blyg eller ovänlig på något sätt. Jag är bara tyst och behöver lite tid på mig, och jag behöver även folk som ger mig den tiden. Så visst är detta en konstig situation att sätta sig själv i, lite som självplågeri. Samtidigt vet jag ju hur det är hemma. Det finns perioder när jag vantrivs så med min tillvaro att jag bara vill slita mitt hår i ren frustration, men istället blir jag en handlingsförlamad pöl. Jag är ännu inte en handlingsförlamad pöl, men jag har lite svårt att få ihop trådarna. Vi har haft lite omflyttningar i lägenheterna, så nu bor vi fyra här istället för fem och jag har fått ett eget rum. Jag trivs i lägenheten med folket här, så det kan jag verkligen inte klaga på. Fast jag klagar egentligen inte, jag bara berättar hur det känns just nu.

Det är snart helg iallafall. Helg med välkomstparty på lördag. Det börjar 22.15 och vi kommer då bli bjudna på middag. Haha, hemma hade folk svimmat om de blev bjudna på middag vid kvart över tio på kvällen. Sedan ska jag nog sova också. Sova, plugga, promenera. Oh well. Vi får se. Nu ska jag nog äta lite.

Jag har förstått att melodifestivalshysterin har dragit igång hemma i schlagerland. Jag måste bara få säga hur skönt det är att slippa cirkusen i år.

d.s

Nu har jag varit här i lite drygt ett och ett halvt dygn. Den mesta tiden har tillbringats i lägenheten, men jag har också besökt mataffären tre gånger samt promenerat runt i området ett par varv. Det är så annorlunda här. Jag är lite rädd för vår spis, som går på gas, och i princip har två värmelägen - skitvarmt och lite mindre skitvarmt. Jag vet inte, jag kanske dömer den lite för hårt. Vi kanske bara måste bonda lite och sen kommer matlagningen gå som en dans. På tal om mat kommer det bli ett projekt utan dess like. Jag, laga alla mina mål själv, på en gasspis? Huh. Mitt andra projekt är att hitta en adpter så jag kan ladda alla mina prylar. Just nu får jag låna en av en snäll lägenhetskompis. Och ett argentinskt nummer vill jag ha också. Det får bli mitt tredje projekt.

Imorgon blir det infomöte och en del frågetecken kommer förhoppningsvis redas ut. Till exempel hur schemat kommer se ut, om kokosmjölk finns i den här delen av världen och varför i hela världen det ska vara så svårt att hitta en adapter.

Förresten, jag försökte mig på att gå på grönsaksmarknad idag, men jag gick därifrån och kände mig besegrad eftersom jag inte förstod kösystemet och alla argentinska tanter  var så himla energiska. Dessutom kunde jag inte minnas en enda grönsak på spanska. Jag gick till affären istället och handlade, som sagt. Men kokosmjölk fanns inte så långt ögat kunde nå. Jag behöver verkligen kokosmjölk. Vad heter kokosmjölk på spanska? Leche de cocos?

När jag sätter igång och skriver det här är jag ganska irriterad. Efter att ha skrivit ett mycket långt, fint inlägg om alla möjliga saker, innehållande allt från sentimentala formuleringar som kan få det hårdaste hjärta att mjukna till romantiserande funderingar till en riktigt dålig ordvits, efter allt det beslöt sig bloggen att döda alltihop och förkasta det till internets intet-värld. Ingenting gör att man får mindre motivation att ens försöka sig på att skapa något liknande igen. Så jag tänkte såhär: jag gör inte det.
Istället tänkte jag kort berätta vad allting gick ut på när det kom till kritan.
Varför det blev så bra.
Varför inlägget innehöll allt.
 Jo.
För när allting kom omkring så handlade det om min lilla mamma och min lilla pappa. Mamma och Pappa och hur fina de är och allt de gör och hur fucking jävla mycket jag kommer sakna dem. Så jag skriver det såhär istället. Bara för att de får alldeles för lite credit men att innerst inne så vet de nog lika väl som jag varför jag inte har ont av att sitta hemma och en fredagskväll utan minsta längtan att gå ut. Det hade liksom inte varit ett alternativ att vara hemma med föräldrarna om saker varit annorlunda. Nu är det som det är och det är jag fruktansvärt glad över. Heja dem.