everything in transit

Jag har sagt det förut: jag är en hemsk människa. Jag kan vara totalt självupptagen och genomelak när den andan faller på, och den föll sannerligen på idag. Men det borde den dock inte ha gjort. Det slutade i en mindre katastrof.

Efter att ha frågat snällt några gånger (eller befallit snällt, snarare) om min bror kunde lämna datorn till förmån för mig och han fortfarande inte hade flyttat på sig, försvann plötsligt mitt tålamod. Som den väna syster jag är gick jag ner till arbetsrummet, ställde ett ultimatum (i stil med: gå, nu) och när brodern fortfarande inte gjorde någon ansats att flytta varken sig eller sin gitarr fick jag min bästa idé någonsin den här kvällen. Jag stängde av datorn. Ett snabbt tryck på strömbrytaren så var skärmen svart. Jag var så nöjd med mig själv (jag är en så jävla arrogant skitstövel att jag vill spy, det är faktiskt sant) och gick lite mindre hämndlysten upp till tv:n igen. Även min bror retirerade till detta rum, arg och befallde nu mig att gå till datorn som jag så snällt stängt av för honom med alla hans program öppna och säkert något osparat dokument (döda mig). Cool som jag är vägrade jag gå ner på hans begäran och satt heltufft kvar i tv-fåtöljen en stund innan jag kröp ner i min håla. Ja, det är sant att jag fyller 20 nästa gång.

Väl nere vid datorn var det dock min tur att bli förnedrad och lite sparkad på. Av datajäveln itself. IN YOUR FACE skrek den och resten av världen. Här gick inga program att öppnas och musen var som en förstelnad mumie i mitten av skärmen som vägrade röra på sig. Jag försökte allt. Jag tryckte på alla knappar, stängde av och på, on och off och drog i sladdar och med en växande panik blev jag allt mer övertygad om att jag förstört datorn. Nu kan man ju undra varför en dator inte skulle klara av att bli avstängd lite abrupt då och då, men när det gäller vår tvivlar jag inte en sekund på att den både är gammal och sur på livet i allmänhet, vilket såklart skulle kunna vara en bidragande orsak till att den skulle kunna kapitulera en gång för alla. Alla som känner mig vet också hur dåligt jag fungerar med teknik och följaktligen såg jag mig ganska snabbt besegrad av datorn och dennes crew. Så där satt jag, skitförbannad och storgråtande på golvet i arbetsrummet, ömson arg på mig och mitt jävla sätt och icke-exixterande intelligens, ömson på tekniken som gör mitt liv till ett helvete (ibland). Jag var övertygad om att allt jag någonsin sparat på datorn var förlorat och att jag skulle få betala alla reperationskostnader ur egen fick. Rätt åt mig.

Som tur kom Johannes efter någon timme och räddade situationen. Med lite fix och tricks med några sladdar så var datorn snart back on track igen. Jag kunde andas ut, och be om ursäkt. Jag är en hemskt dålig syster. Jag borde verkligen gå en kurs eller i terapi. På allvar.

... Och flera timmar senare är biljetterna faktiskt bokade. Under tiden datajävlen bestämde sig för att inte medverka hann flygbiljetterna gå upp med sisådär femhundra spänn. Som om kvällen inte kunde bli sämre liksom.

Ljusen i höghusen på andra sidan motorvägens nylagda asfalt och järnvägsspåren är tända. 18.46-tåget har redan börjat få sin karaktäristiska doft av alkohol och den sitter kvar i näsborrarna en stund efter det att jag stigit av i Partille. Det är vackert och jag tänker att det ser ut som i en film, men vänder efter en liten stunds tänkande på det och inser att det ibland är filmerna som lyckas avspegla verkligheten.

City and colour dvd:n och att man med vissa människor kan ta upp tråden precis där man släppte den en tid innan. Dipp och icke-bordell-inrett rum (men fint ändå, trots att jag gärna velat se den där röda runda sängen med spegeltak och röda sammetsgardiner) och rena toner och glada ansikten och bra kväll. Andas ut här. Och andas in.

Till slut övervann förkylningen min envisa tro på naturmedicinernas helande kraft. Jag känner mig som en förtaklassig rishög och Hängmattanbesöket fick ställas in vilket grämer mig rejält. Dessutom dras jag med en krypande obehagskänsla som jag borde skaka av mig men som likförbannat klamrar sig fast. Den där som säger att jag borde hålla mig borta från allt vad omvärld heter och hålla käften och egentligen aldrig uttala mig om någonting. Jag stryker Tove Janssons visdomar över höstsåren och skriver upp citaten på löpande band, tar till mig orden och livsfrågorna som inte har några svar och känner mig ibland som ett frustrerat mumintroll i en vintervärld jag inte är van vid. Eller som en virrig, argsint filifjonka med påsar under ögonen när ingen ser. Ibland som en spansk Too-Ticki med tillbakadragna, men kloka ordspråk som que será será. Eller som ett ensamt ynk med neddragen mössa och röd mantel och med en omöjlig längtan som inte alls är det ett ynk vill ha egentligen, bara att det inte vet om det än.

Jag har i princip ingen mättnadskänsla. Det spelar ingen roll hur mycket jag äter, efter tio minuter skulle jag kunna vräka i mig lika mycket igen. Jag gnäller en del över det där, att jag alltid är hungrig. Det är ingen höjdare att ha en mage som kurrar i 100 decibel i en i övrigt tyst föreläsningssal heller för den delen. Mitt gnäll är därmed befogat.

Jag framförde mina klagomål för min mor en gång. Hon undrade om det kunde vara magkatarr. Jag sa att jag inte trodde det, man brukar ju vanligtvis få väldigt ont då och allt som oftast tappa aptiten. Men man vet ju aldrig. Jag kanske är one of kind. Det vore ganska ironiskt dock, om det är magkatarr alltså. Som ett "in your face" liksom. Fast i magen.

Jag har en vän som kan konsten att vara nöjd. Då menar jag inte någon mesvariant av sinnestillståndet av typen mellanmjölks-svensson-nöjd-med-livet-i-allmänhet, utan här pratar vi the real deal. Åtminstone det jag menar med the real deal, vilket nödvändigtvis inte betyder att man är strålande glad i vecka efter vecka och propagerar för livets skönhet och prackar på varenda stackare som kommer i hans väg att joina always look on the bright side of life -paraden. Jag hoppas ni förstår poängen, för om det är något som kan vara irriterande så är det genomnöjda, överpositiva människor som liksom tycks slå en i ansiktet med varje lycklighet man själv aldrig klarar av att känna (här lyser min bittra sida igenom). Hursomhelst, vännen i fråga kan det där med att vara nöjd över de små sakerna, en känsla som kanske håller i sig bara en stund eller en hel dag, men när den väl infinner sig känner man att det är äkta. Nöjdheten riktigt strålar ur honom, och jag kan inte annat än bli smittad av den känslan, åtminstone för en liten stund. Det räcker att vara mätt, ha på bra musik, ha sett en grym film och umgås med en bra person för att praktiskt taget kunna ta små glädjeskutt i i oktoberkvällen.

När vi ändå är inne på vänner, så har jag även en annan som jag skulle vilja skriva om. Min vän har nämligen förmågan att krama så luften nästan går ur en, revbenen trycks ihop och allting annat stannar. Trots den lilla kroppen kan hon som få andra förmedla värme och närhet, denna vara som är så livsviktig och som jag dör utan. Hon är inte rädd för att hålla kvar en i minuter mer än vad "standardkramen" innebär, och jag skattar mig lycklig som får ta del av det ljuset hon sprider, den visdom hon yttrar och det otroliga tålamod hon delar med sig av. Och det är någonstans här jag borde komma fram till en poäng, så här kommer den: det är de små sakerna som levererar  glädjen, meningen med livet. Att man inte kan gå runt och vara lyrisk jämt och ständigt, att det är det som blivit "att må bra", att det har blivit så fel. Jag måste få bort den förvrängda bilden ur huvudet, lära mig att se de små sakerna ännu tydligare, lära mig att ta vara på dem, även om glädjen bara håller i sig i ett par timmar. Det är värt det, för en stund. Det minsta är också det största, om ni förstår.

Och...
Idag fick vi tillbaka hemtentan, min första egna prestation på universitet. Jag var så nervös att jag mådde illa innan, men resultatet var bra och jag är så nöjd. Jag måste bli lite snällare mot mig själv, annars kommer det aldrig gå.

1. Träningsvärk! Efter varje ridlektion har smärtan hittat en ny muskel i kroppen att fokusera på. Det är helt sinnessjukt.
2. Trötthet. Vet inte om jag ännu hämtat mig från stickykvällen i torsdags. Det var roligt att komma ut, trots att jag var allmänt deppad och opepp, men jag är som sagt glad att jag följde med i slutändan. Kvällen var full av nya drinkar, gamla ansikten (här skrattar jag lite), en dansande cowboy (här dör jag lite) och Jim Morrison ( :D). Kan ju meddela att jag inte var jätteglad morgonen därefter på väg in mot föreläsning om marknadsekonomi och pax americana och jag vet inte allt. Däremot kan jag säga vad en av de bästa medicinerna är: att åka med någon som mår lite sämre, är lite tröttare och blev lite fattigare än en själv kvällen innan. yeah.
3. Omotivation. Vilja jobba ikväll? Svar: nej. Vilja bestämma mig för vart jag ska åka om sisådär tre månader? Svar: ja. Kunna bestämma mig? Svar: nej.
4. Tacksamhet. Det finns en liten utvald skara av människor som gör mig jätteglad och som jag tycker helt galet mycket om. Hjärta till er.
5. Gillar: att mitt bokpaket från adlibris är på väg med bland annat Män som hatar kvinnor  av Stieg Larsson och min älskade Trollvinter av Tove Jansson, samt ett eget exemplar av Nittonhundratalet - en biografi och någon annan kurslitteratur.
6. Gillar inte: Kallelsen till högskoleprovet. BUHU :(

Sucker love is heaven sent
You pucker up, our passion's spent
My hearts a tart, your body's rent
My body's broken, yours is spent

Carve your name into my arm
Instead of stressed I lie here charmed
Cause there's nothing else to do
Every me and every you

Igår fick jag höra historien om ännu ett misshandlat hjärta tillhörande en vän till mig. Min första kärlek är förlorad skrev hon, och jag blir återigen påmind om hur ont en annan människa kan göra. Jag är medveten om att vi alla upplever saker från våra egna perspektiv, med våra egna unika erfarenheter och personligheter i bagaget, men någonstans förenas människor kring smärtan - den som slår till när man förlorar någon, den som ligger i bakhåll tillsammans med sveken.

När jag tänker på smärta tänker jag på vintern som gick. Inte för att det inte gör ont ännu, ibland, utan just för att den var så intensiv då att jag inte trodde att jag skulle resa mig upp igen. Han var överallt och ingenstans, och jag var bortraderad, minnena av honom det enda som uppfyllde hela min tankeverksamhet, min kropp, mitt liv. Jag på rygg i min säng, nedsläckt, hans musik i mina öron och pilarna genom kroppen. Saknaden gjorde fysiskt ont, hans toner högg i magen och jag kunde inte göra något för att värja mig, mer än att gråta. Det fanns inga försvar, inga skottsäkra västar att tillgå eller pansarvagnar att fly i. Tomrummet i mitt liv som jag fyllt med något vackert, något varmt några ynka timmar, bara för att sedan behöva lämna det ifrån mig igen, tommare nu än någonsin. Det är fortfarande där, det svarta hålet, den mest ömtåliga ärrvävnad man kan tänka sig, saknaden. Hans toner inte lika smärtframkallande, men jag byter fortfarande kanal på radion om chasing cars spelas, det händer att jag går ut ur affärer.

Hans namn inristat överallt, varje gång min puls slår hårdare i handlederna lyser de upp under huden. Sex bokstäver, symmetriskt sammanfogade vokaler och konsonanter. Inbränt på insidan av pannloben, så att jag liksom inte ska missa att se det varje dag. I alla minnen, uttryck, att vara ständigt påmind (men att ha det under kontroll, oftast, och tro sig veta att man aldrig skulle vilja gå tillbaka). Att lära sig leva med saknaden, att den är en del av livet, precis som sveket, och längtan. Att veta att det funnits andra, kanske finns det någon som delar hans nätter nu, men att jag aldrig skulle vilja veta mer än så. Jag är knappast bättre själv (vilken värdering man nu lägger i "bra"), men ingen satte sig så djupt, ingen annans namn jag bär omkring på inuti. Jag vet inte om det varit vi om allt hade varit annorlunda, om världsdelarna kastats om till vår fördel. Däremot vet jag att avsaknaden av honom i mitt liv gjorde att jag numera är en erfarenhet rikare - att känna hur hjärtats splittras upp i småskärvor i bröstet, och att en av dessa skärvor alltid kommer vara förlorad för mig, att den aldrig återvänder från andra sidan jorden.

Placebo - Every you every me

"Akta dig för drömmar, man dör av dem, det är som att möta sin blick, den där guden inne i pupillen, de små djävlarna av hopp som lurar inne i det blanka. Jag måste hålla mig borta från hoppet, bli som stenflickan längst in i parken, bli sten. Måste bli som träden, aldrig kräva mer näring än det finns."
- ur Nästa som rör mig av Bodil Malmsten.

Det är något som inte stämmer. Något inuti som inte står rätt till, som om min labila sida har tagit överhanden och är här för att stanna. Ena stunden tror jag att allt kommer ordna sig, jag ler med ögonen och odjuret i maggropen lyser med sin frånvaro. Nästa stund ligger jag med huvudet begravt i kudden, eller blicken envist fästad på andra sidan fönsterrutan för att försöka hålla tårarna borta och odjuret inuti river och sliter och styckar upp mitt hjärta med köttkniv och slänger ut slamsorna till vem som helst som har lust att roffa åt sig. Extra lågt kilopris idag, allt ska bort, butiken upphör. 

Jag upphör. Någonstans där, mittemellan rädslan för framtiden och skammen över att inte våga hoppa, står en förvirrad och arg och ensam människa utan riktig koll på någonting. Skräckslagen bara av tanken att ens hoppas på någonting igen, nästintill dödsrädd för att det aldrig blir mer än såhär. Skitförbannad över att jag inte klarar av att ta vara på allt det fina runtomkring mig på ett bra sätt. Jag har sådan lust att bara slå huvudet hårt i väggen, dra upp mig i nackskinnet och skrika att utanför skiner höstsolen, det finns ingen naturlig skönhet som slår det här, det här är livet, lev eller låt bli men sluta gnälla. Jag försöker, okej? Det gör jag verkligen.

Det är bara det att jag faktiskt inte tror att jag klarar av några fler heartaches. Det måste finnas en gräns för hur starkt ett tonårshjärta ska behöva vara, och den gränsen är många gånger forcerad i mitt fall. Det är åtminstone så det känns när varje dag blivit till en kamp mot tomrummet, längtan och hoppet. Hoppet dödar, och hoppet håller vid liv. Det är så ironiskt att det man mest förlitar sig på också är det mest förrädiska man kan stöta på. Jag vill bara bli självgående, stå lite rakryggad och tro på någonting igen, om det nu är möjligt. Herregud, jag får inte ens till formuleringarna, jag tappar bort språket, jag tappar bort mina vänner, jag tappar bort allting.

Imorgon åker jag till landet, numera tv-fritt, förhoppningsvis myggfritt och kanske ångestfritt (as if). Jag hoppas på klar himmel, gärna både natt och dag, lite effektivt plugg, lite lugn, lite klarare luft för att rensa tankarna. Och jag ska jobba hårt på min lista över allt jag har, jag lovar.