blame it all upon a rush of blood to the head
Jag är trött på allt velande. Måste rensa huvudet från allt damm, alla ansikten. Pendeln slår alltid tillbaka så fort jag är ensam igen, sanningen som en käftsmäll och besluten som aldrig blir fattade. Dörren som lämnas på glänt och ljuset som sipprar in ovanför tröskeln, en strimma hopp, lika förrädiskt som underbart. Baksmällan, huvudvärken efter ruset. Man, it hurts.
holiday from real, oyeah
Helgen tillbringades i Skottland. Det var ungefär lika bra som jag väntat mig att det skulle bli, sjukt bra med andra ord. Jamen ni vet, när insidan bubblar till av glädje när man ser skottarna som står och hänger i flygplatsbaren, olika sorters skotska dialekter och en ny plats att upptäcka. Förutom att jag hela flygresan dit var övertygad om att jag skulle dö (och likadant var det på hemvägen, just for the record) samt att jag velade bort mig en liten stund i Glasgow gick resan smidigt och väl i Edinburgh stod Camilla och väntade på mig. Och självklart upptäckte hon inte mig förrän jag stått och viftat med liv och lust en bra stund. Precis som det ska vara alltså. Ni vet, när man kan börja precis där man slutade trots att det var månader sedan man sågs och allt känns som vanligt fast ändå nytt, på ett bra sätt. Nu är det drygt en månad tills vi ses igen, och det är ju inte alltför lång tid, och det känns mycket lugnande för min lilla själ som har väldigt lätt att längta ihjäl sig efter människor. Dock gick tiden alldeles för fort, helgen flög förbi och tiden spenderades till en liten del med den familj hon bor i och med barnen hon passar (jag erkänner: det finns barn jag tycker om, och då är jag ändå barnhatare nummer ett. Nu har jag dock blivit lite kär, och det är skrämmande), mycket promenader, pubvistelse, shopping, turistande, pratande och icke att förglömma; ätande. JAG HITTADE EN AVOCADOWRAP. Lyckan var gjord. Den har blivit awardwinning sen senast jag åt den, och det är den minsann värd! Hursom. Jag hade förmodligen stannat ytterligare en månad eller så om inte verkligheten kallat så fruktansvärt, men något som känns väldigt bra är övertygelsen om att UK verkligen är platsen jag vill åka till om ett tag för att pröva mina små vingar. Det kändes så rätt, bara. Jag ville inte åka hem, nej.
(heart)breaking news pt II
Jag har slutat rida. Fredagens hopplektion var kanske den sista lektionen någonsin för mig, and it truly breaks my heart. Det känns som jag mördat en del av mig själv. En epok av mitt liv är avslutad. Jag tror jag var sju första gången pappa släpade runt mig och Peppe i paddocken på Toleryd, och jag blev kvar där. En livstid, något stabilt att hålla fast vid. Nu är det definitivt över. Ridhjälmen på hyllan, ridkläderna ska tvättas och vikas, skorna putsas, insidan ska blöda lite.
---
Den senaste tidens intensiva tänkande, att försöka känna efter, har gjort mit inre till ett okontrollerat kaos. Okontrollerat och lugnt på något sjukt sätt, som om jag står lite utanför mig själv och tittar på, får distans. Jag inser saker om omvärlden, men det som kanske är viktigast av allt är att jag börjar komma till insikt om hur jag fungerar. Att jag känner mig ganska levande mitt i all bräcklighet, att jag är medveten om vad jag skulle kunna gå med på om det blev aktuellt. Vilka värderingar jag har, hur enorma snedsteg också kan vara det alldeles rätta beroende på från vilket håll man ser det. Jag försöker se på det liv jag lever nu, från distans, och tänker alltmer på det som något ytterst temporärt, något jag vet inte kommer finnas där för alltid. Jag försöker lägga undan rädslan för det oundvikliga slutet och istället koncentrera mig på alla ögonblick mina dagar utgörs av.
Det är inte bara tänkandet som varit intensivt, det är också kännandet. Så intensivt har det varit att det har snurrat till i huvudet, att jag blivit illamående, och även om jag försöker tänka bort rädslan finns den ständigt närvarande med en sådan intensitet att jag kan komma på mig själv sitta och darra. Det är det där som inte går att förklara, som är så mycket större, djupare på alla plan. Som när jag igår började läsa Haruki Murakamis Sputnik Sweetheart och hade gråten i halsen nästan hela tiden. Det går inte att förstå varför om man inte går djupare än orden, en utläggning som bara skulle kunna vara möjlig i ett rum med dämpad belysning och med någon som verkligen hade tid att lyssna på långa omformuleringar och felnavigeringar och sådant som inte kan stressas eller pressas fram.
(heart)breaking news
Mina skrivböcker, skolböcker och alla ritpapper hemma var under många år fyllda med teckningar av hästar, namnen på favorithästarna kladdade i varje marginal. Ett namn som var oftare förekommande än något annat var Amanda. Eller Flying Amanda, som hon egentligen hette, hur man nu kan döpa en häst till något sådant. Inget av namnen är snygga var för sig, och som kombination är det dubbel fulhet. Men det kunde ju inte hon hjälpa. Hon stod på ridskolan där jag red och var korsning welsh/halvblod/arab - en brun c-ponny med stor bläs och stor mule, så stor att mina föräldrar ganska elakt brukade kalla henne för Näsan rätt och slätt. Hon var min första lägerhäst, den första häst jag hoppade en bana på, min (i princip) första sköthäst och den första som jag verkligen tog in i mitt hjärta, och som jag lät stanna där. Många år där, jag litade fullkomligt på henne. Hur hon var håröm och hur hon åt precis allt. När alla andra hästar i stallet dissade överbliven oboy kunde man lita på att Amanda skulle slicka i sig den. När vi vann KM, alla dagar vi tog ut hästarna i vårsolen och ryktade dem, hur jag gick och betade henne när vi hade tid över, hennes mule i mitt knä vid något lyckligt tillfälle (hon var inte mycket för att visa känslor - men hon tyckte om mig, det vet jag). Dagen jag hittade hennes kli-ställe på manken, vid öronen, alla gånger jag satt intte hos henne, helt tyst och bara tittade på henne. Dagen jag fick ta beslutet att jag blivit för stor för att rida henne igen, hur stallonsdagarna byttes mot fredagar, ingen mer sköthäst men jag var inne hos henne varje vecka, kliade lite, älskade henne lite. Hon började bli gammal, gråa hår och pensionen närmade sig. Jag bad stallägarane att säga till mig innan hon skulle skickas iväg, så jag fick säga hejdå. Hon lovade mig det. När jag kom tillbaka efter sommaren stod en annan häst i Amandas box. Amanada var ivägskickad, pensionerad, och självklart hade ingen meddelat mig. Jag fick aldrig säga hejdå.
I wish my smile was your favourite kind of smile
I wish that you knew when I said two sugars actually I meant three
I wish that without me your heart would break
Yeah I wish that without me you'd be spending the rest of your nights awake
I wish that without me you couldn't eat
Yeah I wish I was the last thing on your mind before you went to sleep
... but those days are long gone, det är passerat, det ligger i dåtiden och kommer aldrig tillbaka i samma form, ingen jesus återuppstånden. hur jag än formulerar om får jag inga rätsidor och jag kan inte riktigt hantera avsluten, those were the days men nu är de över. tomrummen som följer. jag tänkte skriva om de små sakerna idag, de som lyfter och som håller mig uppe men allt jag kan tänka på är saker jag varit tvungen att lämna ifrån mig. en stor bläs och lika stor tillhörande mule, kärleken till en liten häst och att få kunna värma händerna i en svart, trasslig man, att få sitta i ett hörn av en box och bara känna lugnet, alla åren därinne. saker jag fått lämna ifrån mig, fönstret in mot gården och mörkret, ljudet från storstaden dämpat. inga flygplan över london, men nog tog vi oss därifrån alltid. att lämna bakom sig, det fungerar inte så. yeah i wish i was the last thing on your mind before you went to sleep - inte nu längre, aldrig mer, men jag var. den trygga vardagen håller sakta på att avvecklas, grundbultarna plockas bort en efter en och det händer fortfarande att jag känner att det finns människor som jag tycker så mycket om att det gör fysiskt ont. med en fot fast i gårdagen och nästa redan på väg in i ett annat liv är det svårt att hålla balansen. one step and then another, and i will not fall.
Lyssna på: Kate Nash - Nicest thing
jag är kär
ge mig.
i don't like tuesdays.
- Det finns inte en enda mössa i den här staden som passar mig.
- Jag hatar fjortisarna på tåget med sina mp3-mobiler som verkar övertygade om att alla andra i vagnen också är lika lyriska över låtar som apologize på högsta knastriga volym (remixen är såååå fiiiiin - i falsettröst - kan du skiiiicka den till miiig).
+ vem fan klippte sönder mina nät?
everything in transit pt III: read my mind
Biblioteken, läsesalarna, ångesten som fyller upp dem. Jag trivs där, är hemma där, fascineras av den knivskarpa koncentrationen, ingen som pratar, ingen som ler, anonymiteten, inga telefonsignaler som sprättar upp tystnaden. Att sjunka in i akademiska termer, känna sig duktig. Jag känner mig duktig endast då, efter många sidors tung text, timmars läsande - att man gjort något vettigt med sin tid, att man varit duktig. Trötthetshuvudvärken som belöning, hungern, tomheten - beviset på att man gjort någonting, att man uppnått något. Är på väg att uppnå något (vem är det jag försöker lura?). Hur sällan det händer, kvällarna på KTB, det är så sällan, det där med att aldrig känna sig duktig då, aldrig vara det. Hyllorna som lånat bort mina kursböcker, att de inte kommit på posten än, stressen. Att komma efter från början, rädslan för det, att alltid komma sist, vara efter, behöva jaga ikapp. Att aldrig kunna känna sig duktig utan stressen, utan att uppnå. Som om det inte vore nog att ta sig till nästa dag.
Jag vandrar avenyer, snarare avenyn, jag går ensam. Förbi näckrosdammen, solen i ögonen och inga vantar. Sitter själv. Behöver tid ibland, tid att tänka, gå in i tankens förlovade land, låta tankarna ta över, pressa ut känslorna. Går det att tänka utan att känna, bli tom? Det måste vara möjligt, måste lära mig, det måste gå. Samma stil på dagarna, på tankarna, världshistoriens sämsta vecka och det kunde bara bli värre.
Det finns inga ärr på mina handleder, det är inte det fysiska våldet jag använt mig av, inte utvecklat en sådan teknik, men det finns ju så många typer, sorter. Det är bara att välja, en djungel, så många valmöjligheter! KTB, Centralbiblioteket, Handels, Stadsbiblioteket. Fjärde våningen, eller tredje. Det blev ett fönster, en fönsterplats, nytt fönsterglas, utsikt över Lorensberg, ensamhetstiden, att stå ut med det. Det blev tankens makt, den typen av våld, den egna blicken. Bristen på närhet, avståndet till andra, det blev den sortens ärr.
en omöjlig ekvation
Tentapluggshelgen är förbi liksom tentan, och någonstans djup inom mig är jag lättad. Nästa kurs är redan påbörjad och min böcker är på väg, hoppas jag. Mig kan man i det närmsta beskriva som an emotional fuck-up som inte borde få vistas bland folk, men som gör det ändå av rädsla för att en dag bli alldeles ensam.
---
... jag skulle ge nästan vad som helst för att slippa sova ensam i natt.
and i am finally seeing why i was the one worth leaving
Först och främst; jag har en ursäkt att utfärda till alla jag lovat höra av mig till som jag inte har hört av mig till. Jag vet att det är världens sämsta ursäkt, men jag har verkligen fullt upp och försöker hinna med så gott jag kan, men tiden vill liksom inte räcka till. Jag har inte glömt någon av er, och jag förstår om ni tycker jag är en bitch som inte är värdig er tid med tanke på hur dålig jag är på att höra av mig. Så, verkligen förlåt. Jag hoppas på bättre tider helt enkelt.
Sedan: Efter att vintertiden är återinförd blir allt så mycket mörkare, det känns som natt dygnet runt och det är underligt att man aldrig vänjer sig. Jag gör det iallafall inte. Inatt var det stjärnklart åtminstone, det var vackert och jag hann tänka på två miljoner grejer på vägen hem, som på flertalet låtar och deras texter, att det snart är dags att börja köpa julklappar, pianohänder, hur ensam jag känner mig, hur mycket jag har att vara glad över och hur jag ändå aldrig är glad. Jag hann känna tentaångesten komma över mig, prestationsångesten, hann totalt såga hela mig och allt jag någonsin åstadkommit, hann börja hata mig och min tillvaro. Det är inte klokt hur effektiv jag är ibland.
Sist: Sista uppförsbacken hem känns som om man går rakt upp mot stjärnhimlen, som om man blir en del av någonting större. Det känns bra, och vemodigt. Jag minns att det gav mig tröst, att vi åtminstone tittade upp mot samma stjärnor trots att vi aldrig mer skulle se varandra, som en connection. Det är inte det jag tänker på i första hand längre; det är helheten, det är flygplanen som blinkar till ibland bland alla andra ljus och alla deras destinationer. Det är hur liten jag känner mig, att jag alltid har varit minst så långt tillbaka jag kan minnas. Och härifrån är det lätt att gå in på hur gärna jag vill att någon tar hand om mig just när ångesten griper tag i mig igen, att jag mest av allt i hela världen önskar mig något som jag vet inte är till för mig. Men jag tänker inte gå in på det, inte nu. Jag ska lära mig bli sten.
Det känns som det blöder i min mage. Jag hoppas att jag har fel. Jag måste härifrån.
trehundrasextiofem.
Längtan utan minne, finns det? Kan man längta utan att sörja, är längtan möjlig - den där pilen genom hjärtat, inifrån och ut, den där längtan efter det som inte finns, som inte är.
Kan man längta utan att ha varit med om det man längtar till? Kan man längta utan att sitta fast i det man längtar från?
- Bodil Malmsten, ur Nästa som rör mig
Soundtrack: Something Corporate - Konstantine
