everything in transit

På senaste har mina tankar ofta hamnat på Lerum Andersväg. Det är oftast morgon när jag tänker mig dit. Februariförmiddagar, blek vintersol genom fönstren, och frukost i Kristins kök. Mild youghurt och müsli, macka och te. Te, ja. Eftersom jag varken kunde dricka kaffe eller te gick jag på intensivutbildning i tedrickande alla de där mornarna på kökssoffan, för någon av de där sociala dryckerna (kaffe eller te) måste man ju bara klara av att få i sig utan alltför mycket grimaserande. Blue Fruit Tea, jag brände mig på tungan varje gång men kursen fungerade och idag dricker jag te som vem som helst, om än med ganska mycket hounung om det finns att tillgå. Det händer att jag fortfarande blir lite rörd och ler för mig själv när jag hör Kristins hyllningar till frukosten, denna dagens bästa måltid (eller det var det då, jag vet inte hur det är nu. Det är ett par år sedan nu).

Annars har jag gått långpromenad med Kristina idag. Jag är ganska trött i benen men dagen blev fin. Vi pratade non-stop under många, långa timmar och det går inte att få en dag så mycket bättre, trots att den började med hagel imorse. När jag kom hem var det redan mörkt och fullmåne och stjärnklart och det var fantastiskt vackert. Jag unnar mig att glömma att jag för närvarande är arbetslös, helt utan inkomst och utan större framtidsplaner. Det ordnar sig. Kanske.

Trots att jag aldrig innan fredagen ägnat mitt 1000-veckors-jubileum en tanke, var det ändå lite sorgligt att räkna ut att man missat det med sisådär sju, åtta månader. Det som är mer ledsamt är att när jag firar 2000 veckor i livet kommer jag närma mig fyrtio och förmodligen inte ha en tanke på några kalas av den anledningen.

Jag kände mig hyfsat lugn inför tentan tills jag fick se förra terminens tentafrågor och inser att jag förmodligen inte skulle kunna svara bra på hälften av dem. Men så tror jag ju alltid det värsta också, det måste jag erkänna. Det är bara det att jag inte känner för en omtenta nu, och framförallt inte att plöja mig igenom alla dessa böcker igen. Jag står och stampar och otåligheten i mig växer för varje dag. Jag kollar biljetter med jämna mellanrum och försöker rensa alternativen i huvudet, men behöver komma iväg. Det jag har pratat om så länge. Ju längre tiden går desto mer bekväm och rädd blir jag. Helgen i Kortedala skvallrade om att jag inte klarar mig så bra på egen hand som jag kanske velat tro, och när jag på lördagskvällen satt ensam i det lilla köket med min pasta och min fruktansvärt osmakliga ostsås jag improviserat fram förstod jag att någonting måste göras. Nu.

Jag önskade samma sak varje gång jag såg ett stjärnfall i månader. Screw fred på jorden, det var inte det jag önskade mest av allt, och jag skiter i om det är mesigt att önska saker när stjärnor faller, det kommer som en ren reflex. Sedan slutade jag med samma önskning. Kanske för att jag helt enkelt var tvungen att sätta stopp, kanske för att det helt enkelt inte var min högsta önskan längre. Nu vet jag med säkerhet att det inte är det, och man kan inte älta i all evighet. Men sakna kan man, om än under kontrollerade former, och gå vidare kan man. Det gjorde man.

Det händer fortfarande att jag fascineras över de små underliga twist and turns livet tar. Alla små överraskningar det har i beredskap. Vilka surrealistiska vändningar ett samtal kan ta en fredagskväll, när den enda reaktion man kan få till är att le och skaka på huvudet åt alltings wierdness. Och kanske slår de där önskningarna in ändå, men jag tänker inte offra någonting för det. Det är förmodligen det dummaste jag kunde göra, men också det jag skulle ångra mest om jag aldrig gjorde. Jag förvånas till och med av min egen inställning: en bra magkänsla och ett lugn. Lite som att jag tror att ett öde kommer rycka in och ordna allting till slut, om det nu var meningen att det skulle ordnas upp. Lite som att dagens soundtrack blev den gamla klassikern Big Machine med Goo Goo Dolls.

England- och Skottlandsfolket som varit hemma över jul åker hem idag och imorgon, och Floda är återigen tomt på bra människor. Det var som vanligt att gå halvvägs till Tollered idag, tillsammans, om än lite kallare och lite mörkare än i september. Vi säger det igen med samma förvåning, att det här kanske är sista gången vi går den här vägen tillsammans, att vi kanske aldrig igen kommer bo på samma ställe. Det är livets gång, har jag förstått, men på hemvägen när vi preliminärbokat ett eventuellt besök igen i februari i Edinburgh för min del och sagt hejdå för den här gången, kommer jag ändå fram till att detta är en ytterst uppslitande period för mig som en person med världens största separationsångest. Men det var mer avdramatiserat den här gången, att säga hejdå. Kanske lär man sig även sådant, men jag har svårt att tro att man någonsin vänjer sig. Eller också gör man det - att släppa taget. Oh boy.

Det är sant när man frågar hur jag mår och jag svarar att jovars, det knallar. Det är precis det det gör. Det knallar på. Mången gång har jag skrivit blogginlägg här den senaste tiden, som om mitt huvud håller på att explodera av alla ämnen som finns att beta av, men vem som helst kan ju se att jag inte varit särskilt produktiv. Det blir så ibland. Det är så många tankar som behöver tänkas först, det finns så mycket att analysera. Jag hör alla varningsord, hör alla "du måste" och jag vet precis vad jag måste, vad jag borde göra. Allting är så logiskt och självklart över en kopp te eller på ett dansgolv i mörkret, men inte sen. Inte när det verkligen gäller, så att säga. Istället för att ta tag i vad jag ser som vårens största problem, ja, kanske årets - sånt vet man ju aldrig, istället för att göra det har jag börjat skissa på konturerna till min flyktplan. Något som ska ge mig perspektiv, se saker från en annan del av havet, från en östkust, en annan tidszon. Och sen, ja, sen får vi väl se vad som händer. Känner jag mig själv rätt ändras inte sådant här över ett par veckor eller ens månader, men ibland behöver man faktiskt inbilla sig det.