Taggarna utåt
Måndag med tryckfrihet, förvaltningsrätt och räkningar. Det är bara en sådan kväll.
Nu i september börjar en annan typ av vår
Överlag är det stormigt på känslofronten. Det finns en ny person i mitt liv och situationen gör mig ömson lycklig och ömson livrädd. Det som är konstigast är att en så stor del av mig har kretsat kring en jakt på kärleken, en önskan att hitta någon som inte skräms av alla mina egenheter och som orkar lyssna på allt det där jag så gärna vill säga men inte riktigt vågar av rädsla för att känna mig dum. Det där tomrummet jag haft inuti som jag så desperat försökt fylla, men som jag hittills bara lyckats fylla upp med oräkneliga doser olycklig och obesvarad kärlek. Och så plötsligt finns det en person som inte räds mina hjärnspöken och som med uppriktig blick visar att han mer än gärna vill fylla det där tomrummet, men med fjärilar och rosa fluffmoln den här gången, och jag blir förvånad, och glad, men inte minst skräckslagen. Plötsligt står jag där med känslor jag aldrig förr fått besvarade och jag vet inte hur jag ska hantera situationen och ingen annan kan tala om för mig hur jag ska göra. Jag möts med en övermänsklig dos tålamod och välvilja från hans håll och jag kan inte låta bli att undra hur jag kan vara värd detta. Jag är så rädd att jag kommer tänka sönder alltihop, att min nervösa läggning kommer fucka up allting och att det kommer sluta med att alla inblandade parter går ut som stora förlorare med krossade hjärtan. Det är ingenting jag vill, men jag har ju en tendens till domedagstänkande i allt jag tar mig för. Det kommer ta tid innan jag får det ur huvudet, men bara vetskapen att han kommer ge mig den tiden gör mig en smula lugnare. Jag trodde ärligt talat inte att det någonsin skulle vara någon som ville lägga den tiden på mig, men att det faktiskt händer gör mig så innerligt jävla glad, och det är det jag ska ta fasta på.
My mirror speaks
Det har väl knappast undgått någon att min inspiration varit ganska så bortblåst de senaste månaderna. Ibland undrar jag om den någonsin kommer tillbaka, eller om den ens fanns där. Det mesta jag skriver handlar om min oförmåga att skriva liksom, så vad inbillar jag mig egentligen? Men så hittar jag två år gamla texter, äldre alster, och så inser jag att det fanns där. Jag insåg det inte då, men i efterhand så ser jag hur det fullkomligt slår gnistor kring orden jag en gång skrev. Inte för att det finns någon väg tillbaka. Det var då och nu är nu och få saker är precis som de var då även om stora delar av mitt liv kan tyckas så gott som oförändrade. Men jag som huvudperson i den här storyn ser att saker och ting är förändrade.
De senaste veckorna till exempel har det på riktigt sjunkit in att jag och en av mina allra bästa vänner genom tiderna is no more. Vår relation är bortom all räddning. 'Vi' finns inte längre, och tills för ett tag sedan har det visserligen smärtat mig från och till, men den gnagande sorgen slog inte till förrän nyligen. Det är som om livet passerar lite i revy när man inser att tiden runnit ut och att för mycket infekterad tystnad tog sig in i våra innersta rum där vi en gång hyste starkaste tillit till varandra. Att jag så länge gick och trodde att det faktiskt skulle ordna sig. Att det en gång skulle bli bra igen. Men vi befinner oss på ett annat plan i livet nu, ett senare stadie och efter att vi gått in i vår återvändsgränd irrade vi omkring där länge utan att tala med varandra, tills vi till slut hittade vår egen individuella väg ut därifrån.
Jag skulle inte säga att det är som att förlora en del av sig själv. Jag är intakt rent fysiskt och hon också skulle jag tro. Men att förlora någon som man delat så mycket med, så många år och minnen. Plötsligt sitter jag här och ruvar på hennes hemligheter och hon på mina och jag är på något sätt alltid bunden till henne, även om bandet är sönderslitet och fransigt. För nästan två år sedan var det jag som satt i bilen på väg hem från stallet och lyssnade på hennes blandskiva, och det var jag som grät så jag skakade vid ratten och trodde att jag fullständigt skulle gå itu. Hon skulle åka till Skottland och jag skulle bli kvar utan henne och jag var övertygad om att jag aldrig skulle klara mig utan henne när hon inte längre fanns bara några minuter bort. Jag minns det som att jag kände att mitt liv skulle ta slut och jag var livrädd att hon skulle glömma mig och komma hem som en helt annan person. Om hon nu skulle komma hem vill säga. Vad jag inte visste var att tiden då hon vistades i Skottland skulle få oss att komma närmare varandra än vi någonsin varit. Jag hälsade på henne där två gånger och jag saknade henne när jag inte var där. Vi skrev mail och när hon kom hem åkte vi en månad på äventyr i Europa efter att jag fått hjärtat krossat någon månad tidigare.
Vi var perfekta för varandra på många sätt, och jag ibland kallade jag henne för min bästa vän när jag berättade om henne för andra, även om jag egentligen inte tycker om att använda mig av benämningen 'bästa vän'. Hon var värd att kallas det. Hon var så mycket för mig, och nu är vi ingenting. Innan hon flyttade till ännu ett nytt ställe i somras så gick vi en sista promenad. Även om samtalen flöt på så var det enda jag kunde tänka på den ocean av avstånd som numera fanns mellan oss. Och visst gör det ont. Vi sa att 'vi hörs', men jag vet inte om vi gör det. Jag såg henne en gång till efter det innan hon hann åka. Hon satt på perrongen och skulle med samma tåg. Jag såg henne på långt håll och medan mitt inre utkämpade något slags krig slutade mina ben röra sig och jag stannade vid en av de främre vagnarna. Från min störtgråt till 'Starlight' med Muse vid ratten en kväll i september 2007 till det här, två år senare. Hon försvann senare i mängden på perrongen i Göteborg och jag undrade i mitt stilla sinne om det kanske var sista gången jag såg henne. Jag vet inte var vi står längre. Det är försent för rop på hjälp. Jag vet att det är överspelat, att det är över nu.
Dessa rubriker
Egentligen skulle jag vilja skriva något ordentligt, men det enda jag kan tänka på är att citera Cristina; jag är så full av ord att jag blir alldeles tom.
