Le tired
Det borde vara olagligt att vara såhär trött och samtidigt vara tvungen att sitta och knåpa ihop en presentation om konsumenter som drivkrafter till etisk handel. Hade det varit olagligt hade jag inte behövt sitta här nu och våndas.
Tyvärr, och det menar jag verkligen innerligt, är det ännu inte ett lagbrott och jag får finna mig i att lida mig igenom alla akademiska ord som jag själv imorgon ska stå och presentera. Man kan ju säga som så att det finns bättre sätt att spendera sin söndag på. Sova, till exempel.
Friday and I'm out of love
Det är fest i casa grande idag för alla kulturstudierstudenterna med vänner. Jag borde släpa mig dit trots att jag uppenbarligen har noll lust. Jag har inte bestämt mig än. Fördelen med Argentina är trots allt att man inte behöver betsämma sig förrän sådär runt tolvsnåret, eller ännu senare egentligen. Runt två öppnar de flesta uteställena, så kulturkrocken kommer vara ett faktum när jag kommer hem igen.
I don't ever want to leave this place
Hur ofta händer det hemma att man har karnevaler nedanför sin balkong?
Nej, just det. Inte så ofta.
Att jag ibland kan sakna tystnaden i allt storstadbuller är något jag vet att jag kommer få äta upp tusen gånger om väl hemma igen. Jag kommer ha sådana absinensbesvär efter allt liv och all rörelse, jag kommer spy på pendeltågen mellan Göteborg och Alingsås. Jag kommer inte alls förstå varför bilar stannar vid övergångsställen och jag kommer inte vara van vid att bussarna stannar där de ska. Att inte kunna ha gångavstånd till ställen längre, att gatorna kommer vara snirkliga och inte breda. Att avenyn är ett skämt jämför med avenyerna här. Att inte ha nära till Rio de la Plata, att inte ha en Puerto Madero att gå till. Inga antikaffärer på gatan där man bor och ingen kioskkille som inte har växel. Ingen balkong ut mot Defensa, att inte kunna prata om kvarter, ingen kvalmig tunnelbana, ingen lägenhet i kolonialstil, inga fem meter i tak och ingen dulce de leche.
Hjälp.
Tidig separationsångest
Jag vill inte åka härifrån. Det tog ett tag för mig att vänja mig vid tanken på att bo här och att överhuvudtaget vänja mig rent praktiskt vid att bo här. Allt buller, alla avgaser, alla bilar på alla breda avenyer som kör som att det inte fanns någon morgondag, alla höghus, alla människor och allt det snabba språket som jag fortfarande inte behärskar. Allt som är annorlunda och allt som är lika. Nu har kroppen vant sig, huvudet har det också, och även om jag fortfarande känner mig som en gäst här så kommer den här staden kunna bli min. Man vill inte lämna en stad som håller på att bli till ens egen. Det är en process som man inte kan avsluta bara sådär. Hade min biljett varit ombokningsbar hade jag stannat, kanske hela sommaren, kanske ett år. Nu vet jag att jag måste hem och det är inget fel med det. Att jag har förälskat mig i den här staden betyder inte på något sätt att jag inte saknar det jag har hemma. Men att jag vill tillbaka står nu helt klart för mig, inget som helst snack om den saken. Och jag kanske inte behöver tillägga att jag sällan känt mig mer omotiverad till att söka in på olika kurser och program till höstterminen på GU.
But Bono says it better than I ever could
My hands are tied
My body's bruised
She's got me with nothing to win
and nothing left to lose
And you give yourself away
And you give yourself away
And you give
And you give
And you give yourself away
Du ska nog se att det går över
Även om den här kvällen slutade i en inre kris utan dess like, måste jag ändå får säga att jag nu nått ett stadium där jag inte längre längtar hem efter första bästa motgång. Jag vill vara här, och det faktum att tiden bara rusar förbi skrämmer mig. Klockan är tjugo i sex och vi kom hem för en stund sedan, jag har passerat min trötthetströskel men vet att jag borde sova nu så jag inte sover bort hela dagen imorgon. Medan vi susade avenyer hemåt i taxin förut hade jag lust att gråta, men istället satt jag bara och tittade ut genom fönstret med håret fladdrandes omkring mig, med en äkta filmisk känsla i kroppen. Jag vet inte om jag har gråtit sedan jag kom hit. Jag tror inte det. Det finns inte plats, och ingen lust. Det känns dock som jag skulle behöva det nu ikväll, rensa tårkanalerna lite. Istället är det det där tomrummet som sprider sig. Bubblighetsballongen som imploderar. Jag säger inte att det inte var väntat, men lik förbannat är det väldigt surt. Oh well. Jag är relativt vuxen nu, och jag tänker hantera situationen som en relativt vuxen människa. See, I am still not crying.
Det argentinska polisväsendet
Så ringde det på dörren. Och det var inte vilka gäster som helst, utan inga mindre än två korta argentinska polismän. Alla var minst sagt förvånade över deras påhälsning, och inte blev det mindre förvåning när de avslöjade sitt ärende. Läget var som så att vi hade spelat för hög musik (vilket inte var fallet) och det hade varit bråkigt och stökigt (vilket absolut inte var fallet). Nu skulle någon från lägenheten antingen arresteras, eller så kunde vi betala 400 pesos (vilket motsvarar ganska exakt 1000 SEK) och så var problemet ur världen. För mig, en genomsvensk, godtrogen person med någon slags inbyggd tillit till statliga väsen, var detta väldigt nytt och lite skrämmande. Jag har aldrig i mitt liv stött på sådan öppen korruption innan, och plötsligt insåg jag hur ensam och utelämnad man faktiskt är om man någon gång skulle behöva konfronteras med polisen här nere. De som pratade spanska försökte förklara att vi precis skulle gå och att ingen pratat med oss om vår påstådda höga ljudvolym, men om de hade gjort det hade vi självklart dämpat oss. Men det var inte riktigt på det örat polisen ville lyssna. De ville ha sina pengar. Under tiden passade även en av dem på att kommentera vissa tjejer, hur han blev galen av deras stora ögon och liknande otrevliga uttalanden. Alltså, en otrevlig situation. Som tur var kunde vi ringa till två av kurskoordinatorerna som kom på stört, och plötsligt var det inte något stort problem längre. Polisen sa att ingen hade kunnat prata spanska så vi hade inte förstått problemet (vilket ju inte var sant), så det var därför de hade stannat så länge. Någon betalning eller arrest var inte heller nödvändig plötsligt. Allt var mer eller mindre okej, men inga fester efter tio på vardagar, det var kontentan av det hela.
Så så går det till i Argentina. Som i en dålig film. Vi har ändå någon att ringa som kan hjälpa oss, men man kan ju föreställa sig hur det kan se ut i andra fall... Där ingen kan höra dig skrika, ungefär.
Helg
Gårdagens utekväll slutade inte förrän vid sju, då jag kunde slänga mig i säng och somna på mindre än en minut. Vi var först på en restaurang/bar här i San Telmo några gator bort med billiga och goda drinkar. De visade sig också vara ganska starka, för jag kan inte se någon annan förklaring till att alkoholen annars skulle få mig så påverkad på bara en liten stund. Att jag inte ätit mer än ett mål mat och frukost på hela dagen, och detta avsevärt många timmar tidigare än själva utgången, kan också vara en faktor som spelade in. Det var mycket trevligt hursom. Det är fortfarande behagligt att sitta på uteserveringarna om kvällarna, även om det faktiskt nu börjar gå att ha på sig en tröja eller ett par jeans utan att dö av värmeslag. Jag har dock konsekvent vägrat att klä på mig hittills, och hade tänkt att fortsätta så länge det bara är möjligt. Iallafall. Efter uteserveringen fortsatte jag och en tjej till vidare och tog en taxi till Palermo där hon hade några bekanta som bjudit oss på fest. Vi trodde det var någon typ av hemmafest, men när vi kom dit var det något underligt slags uteställe som såg ut som det var inhyst i en vanlig lägenhet. Det var sjukt mycket folk, och bara argentinare. Det var så skönt att slippa höra skandinaviska överallt, i must tell you. Här blev vi kvar tills timmen var sen och vi äntligen slängde oss in i en taxi. Sjukt bra natt. Det enda negativa är väl att jag sovit bort halva dagen och jag är fortfarande inte det minsta färdig med mina jävla skoluppgifter. Det får bli kvällens mission. What else are sunday nights for, ey?
Here we go again
Favorit i repris i ny kontext
Where to start?
Idag på väg hem från ett inspirerande studiebesök på ett multinationellt företag i utankanten av Buenos Aires åkte vi in en liten bit i Barracas (tror jag det hette), Buenos Aires största slumområde. Eller område och område, det var en stad, det var enormt och det började två kvarter bortanför det företag där vi precis varit och hälsat på. Vår seminarieledare berättade för oss att vi inte skulle ut och gå där, "because that would just be stupid", men vi åkte en liten bit med bussen bara för att vi skulle få se hur en mycket stor del av de som bor i Buenos Aires lever. Jag satt där på mitt säte och fick ont i magen, för det borde inte få vara så stora skillnader mellan människor. Det borde inte få vara så att din födelseplats ska bestämma hur ditt liv blir. Så, var börjar man? Hur i helvete ska det här någonsin gå att lösa? Jag satt och såg fascinerat på mängden av människor som bodde på gatorna och det slog mig hur många de är. De är så många att mitt huvud säger till mig att inga livstider i världen kommer kunna ställa allt till rätta. Mitt lilla hjärta vill dock tro det. Att det finns en chans. Om än liten, så finns den där. Men den senaste veckan har det känts som jag ger upp innan jag ens börjat att rädda världen. Jag kan bara inte se hur det kan finnas ett sätt att göra det bra.
Change
"Regn" i Buenos Aires
I Buenos Aires finns det ingenting som heter duggregn. Det finns inte heller någonting som heter regn. Det som däremot händer ibland är att himlen bjuder på mindre (eller större) vattenfall över staden. Inga småduschar här inte, ska det vara så ska det vara ordentligt!
Idag var det en av de där ordentliga dagarna. Vattenfall alltså. Av olika anledningar var jag även tvungen att befinna mig ute i det ordentliga vädret, dock inte mer än tio minuter på sin höjd. Ändå har jag två uppsättningar genomvåta kläder på tork, och för att inte tala om skorna. Det är nästan så jag börjar fundera på gummistövlar.
Though, chasing cars will always remind me of you
Jag pratade med en person jag inte hört av på mycket länge, och med prata så menar jag förstås msn. Han satt på sin sida världshaven och jag på min, och jag märkte genast av en helt annan ton i språket, ett avstånd som inte gjorde ont. En viss likgiltighet på min insida som aldrig funnits där förr. Ett utspritt lugn och ingen seperationsångest när det var dags att stänga ner datorn, en bekräftelse på något som jag längtat efter och fruktat på samma gång under en lång tid. Den saknaden jag brottats med har inte funnits där jämt, det var längesedan den nådde sin kulmen. Efter att det värsta var gjort har det kommit tillbaka stötvis, visa stötar våldsammare än andra. Som en seglivad gråtattack som man inte riktigt kunnat få slut på. Ett långdraget virus man inte kunnat värja sig emot. Jag vet inte när det slutade, jag vet bara att det är borta nu. Det gör mig detsamma om jag någonsin hör från honom igen. Kapitlet är färdigskrivet och jag började parallellt på nästa för längesedan. Sången däremot kommer fortsätta att spela i mitt huvud, men förbannelsen över den är hävd nu. Det känns befriande faktiskt.
!
Idag längtar jag jättemycket efter mamma och pappa.
Jättejättejättemycket.
Hey big spender, spend a little time on me
Reviderad sanning
Okej, idag bröts min långa trend av kortärmat. Inte på grund av avsaknad av värme, utan för regnet. Det var nämligen regnjackan som invigdes idag då regnet har stått som spön i backen större delen av dagen. Jag ska snart ge mig iväg två kvarter för att gå på tango men jag ska ärligt erkänna att jag inte har den minsta lust att vistas utanför huset mer idag. Två steg på gatan och du är lika med en dränkt katt, kompis.
Yeah, and I almost forgot;
Tänkte bara säga det.
Så ni vet. Liksom.
Dagen
De första veckorna efter jag kom hit trodde jag verkligen på allvar att jag gick ner i vikt. Jag tänkte att det var en kombination av mitt grötätande, mina långa promenader och all stress. Det jag trodde för två veckor sedan tror jag inte längre. Snarare är det tvärtom. Nu får det bli slut på tunnelbaneåkandet till skolan. Rejäla promenader på en timme ska det bli. Promenader och gröt, det är det rätta receptet.
Annars så har jag haft en helbra helg. Gårdagen fullföljdes med utgång på något stort ställe några kvarter bort. En jätteäcklig drink inkluderades i inträdet och jag kom inte hem förrän vid femtiden. Några timmars sömn senare har det blivit en långutflykt till La Boca. Jag var skiträdd hela promenaden eftersom jag var övertygad om att vi skulle bli rånade på någon av alla de skumma och ruffiga gatorna och jag kände mig inte säker förrän vi var framme i turistkvarteret. Jag är så full av fördomar. Dock är La Boca ett ställe man bör tänka sig för var man går, det finns en del slumgator med barn som rånar en med pinnar. Typ. Ingen fara på taket dock, Caminito var fint och himla speciellt och sedan tog vi bussen hem. Har även varit en sväng på marknaden i ett mycket underligt väder som växlade från solsken till åskskurar på bara några minuter. Det är tur att man bor så centraaalt så man kan söka skydd fort. Sedan har jag blivit sminkad av min flatmate och under kvällen har vi ätit allihopa i lägenheten och jag håller på att försöka lära mig gasugnen nu. Den är mucho scary, men vad har man för val? Och så har jag pratat med pappa och mamma idag på telefon för första gången sedan Frankfurt. Åh, hjärtat mitt svämmar över av kärlek när jag tänker på dem. Det är nog tur att jag har haft fullt upp idag så jag inte har behövt stanna upp och tänka för mycket, det kunde ha blivit jobbigt. Missförstå mig inte, jag mådde inte dåligt av att prata med dem, snarare blev jag på ännu bätter humör. Men börjar man gräva ner sig i saknande är det svårt att vända trenden.
Nu är klockan tolv och jag har vänt på dygnet. Jag är alltså inte särskilt trött, men jag ska nog försöka sova ändå och låta mina skavsår mellan tårna läka (jag håller på att gå in mina flip flops and my feet don't like it) samt låta solbrännan lägga sig (jag erkänner, jag brände mig i solen igår). Och pluggandet? HA HA is all I have to say about that. For now, at least.
Jag vet att ni kommer hata mig
Dagen har spenderats vid en pool, och även i en pool, i ett sommarvarmt Palermo (en stadsdel i Buenos Aires). Jag har alltså inte gjort många knop mer än att äta frukost, tagit en buss och legat i gräset och solat samt plaskat lite i poolen då som sagt. Jag måste säga att det var himla härligt. En lördag i Buenos Aires har snart passerat. Jag känner mig ganska så nöjd so far.
