wild mood swings
Jag har köpt nästan alla mina julklappar. Jag fick VG på allt jag presterade under den första delkursen. Jag har utmärkta betyg i mitt bagage, idel positivt beröm från tidigare arbetsplatser. Jag har stått på scen trots grym nervositet, hoppat terrängbanor i alldels för hög hastighet trots att jag inte vågat egentligen. Jag har överlevt fester jag helst velat dö bort ifrån, klarat mig igenom högstadium, hjärtesorger, simtävlingar, svarta backar, flygplansresor. Jag har en handfull vänner jag litar på och älskar, ytterligare en hög av folk som står mig nära och som jag tycker hemskt mycket om. Jag har dessutom en familj som jag älskar över allt annat, ett hem att komma hem till, allt materiellt jag har behov av och mer därtill.
Kort sagt: jag har allt jag behöver. Egentligen.
Kanske är det just därför det gör det så svårt att acceptera att jag ändå inte kan vara nöjd eller hitta en balans. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte gör något bättre med mig själv och mitt liv trots att jag har alla förutsättningar i världen, att jag är ett lyckligt lottat barn som borde må bra, vara nöjd, lycklig, hela kittet. Jag borde.
Men hur gör man då?
Det känns som jag prövat allt, från te med honung till positivt tänkande till resor och nystarter. Ingenting tycks hålla i längden. Istället sväljer jag mina tabletter, använder mina krämer och suckar åt spegelbilden, varje dag, så får vi några minuter att gå. Hinner både krympa ihop, gå sönder, räta på mig igen, torka bort tårarna och samla ihop tankarna under sju minuters promenad hem. oh, moodswings, how i love you. Balansgång på nylonlina, jag tappar alltid bort den.
Det ska inte vara lätt, nej det ska inte vara lätt.
This is because i can spell konfusion with a 'k'
Nu har jag skrivit om inledningsmeningen här femhundra gånger. Men sedan tar det stopp. Det vill sig liksom inte. Vet inte vad som är värt att berätta, vet inte vad syftet är. Så jag tänkte att det fick bli något osammanhängande om... allting, det som kommer.
Batterierna på min mp3 tog slut tre minuter innan jag var hemma, mitt i 'Dunkla rum'. Jag var på tillräckligt gott humör för att inte bli arg över detta, och med undantag för en tilltagande värk i magen mådde jag fint. Man kan lätt göra det om man fått prata om himlens alla ämnen en halv natt, fått göra tjejiga listor á la mellanstadiet, stalkat folk på internet, motta samtal från mer eller mindre nyktra före detta klasskamrater mitt i natten samt uppmuntrat till galna sms. Jag drömmer om att få vandra på Buenos Aires gator nu mer än förut. Spanskan ligger mig varmt om hjärtat och jag vet att jag måste ta tag i det snart igen. Och franska, herregud, jag vill lära mig franska! Som tolvåring hade jag nog aldrig trott att jag skulle säga det, men tiderna förändras. Och drömmen runt hörnet, i kröken mellan februari och mars, jag nyper mig i armen men vet att det inte kommer bli verklighet förrän passkontrollen är passerad.
Jag ser klipp med Andrew, världens finaste live-inspelning av Konstantine och jag vet att jag sitter fast i det gamla mer än vad som är hälsosamt, men det är en del av mig. Jag har börjat skriva nu, ett jätteprojekt som kanske aldrig blir färdigt, men det behöver skrivas ner, alla tankarna ner på papper. Det är som en jätteinspirationskälla att ösa ur, varje dag, det finns alltid en ny sida av det. Alla sidor måste skrivas bara. Andrew förresten, Andrew McMahon, som höll mig ovanför vattenytan, som grät tillsammans med mig ur mina högtalare, tonernerna jag lutade mig tillbaka mot varje dag för att orka. Trösten, förståelsen, det finns inte ord för att beskriva kärleken till denna man och hans musik. Den blev en del av mig, förevigt sammanflätad med mina artärer och vener. Att få se honom spela en dag, live, det är en av mina högsta drömmar. Någon gång i mitt liv ska jag vara där. I mars kommer det nya albumet har jag hört. Jag ska besöka varje HMV och leta tills jag hittat det, och le lika mycket som när jag hittade everything in transit i april. Jag skrek nästan, hoppade lite på stället. Lycka, kallas det.
siempre pienso en tí, pero nunca te lo voy a contar
Las decepciónes, decepciónes son.
Cada día, todos los días. Quizás mañana sea mejor.
O quizás no.
För övrigt:
Min bror är bättre än alla dina bröder och dig när det kommer till gitarrspelande. Basta.
Jag är dessutom lite (läs: mycket mycket mycket) kär i Kate Nash och jag slukar allt jag kommer över som innehåller hennes bilder, musik eller röst.
over my head
Jag tror jag förstår varför alla bitar föll på plats där på pendeltåget. På ett sätt var det rätt, jag försa mig kanske. Men det är aldrig så enkelt. I min svartvita värld har gråskalan gjort sig allt mer påtaglig de senaste åren. Det är inte lätt för någon inne på slutspurten av tonåren, med analyseringsverktygen i ena handen, drömmarna i andra och en enorm vilja att förstå.
Helgen har varit mycket underlig. Det känns lite som om jag är den där huvudkaraktären i någon av mina noveller. Jag kanske är oförmögen att leva om jag inte gör det genom skriften, för allt som oftast sitter jag och tänker på mitt liv som någon abstrakt jag borde skriva om. Verkligheten blir liksom inte verklig förrän den hamnar på papper. Dagens händelser har varit surrealistiska. I morse körde jag in till stan innan jag och pappa skiljdes åt mot varsitt sjukhus och vi bytte plats i framsätet. Jag är inte rädd för sjukhus. Inga fobier för långa korridorer eller alkogel, kanske tack vare mitt eget jobb, som är någon form av sjukhus light (även om det såklart inte är meningen - på ett äldreboende ska det vara lite hemtrevligt. Men det går inte att komma ifrån det faktum att breda korridorer med fula laminatgolv för enkel förflyttning av liftar, rullstolar och rullatorer inte direkt skapar någon gemytlig atmosfär, och det säger jag inte för att vara cynisk på något sätt. Det är bara så det är). Det jag tänker på är hur sömnig stämningen är där, på sjukhusen, med blå filtar, aprikosväggar, fula tavlor. Inspirationen liksom rinner av en illa kvickt. Det är som om det är meningen att man ska tappa livsglädjen på köpet, medan man ändå är där. Telefonsamtalet i morse, jag var skitsur när någon ringde innan tio. Vem det var och anledningen till den opassande tiden gjorde mig ganska tyst, lite mållös, och jag gick in på mitt rum igen och somnade om några timmar, sov hemskt tungt, sådär så huvudet känns som en sten när man vaknar igen.
Och gårdagen. Framtidshoppet som började spira. Ropa inte hej, säger jag till mig själv, men vafan. It's finally happening, i believe, och jag ser mycket fram emot både lördagen och torsdagen. No more second thoughts. This is really it.
if i don't say this now
Efter gårdagens urladdning vaknade jag grusig i ögonen och alldeles tom. Tömd på känslor, förhoppningar, förväntningar. Tillbaka på noll. Mitt skal gick och duschade, mitt huvud kändes som en ihålig ballong, bröstet var fullt av luft men ingenting annat. Min spegelbild visade ett ansikte med slätare drag än vanligt. Mina linjer ser alltid lite mjukare ut när jag sovit, som om jag inte hunnit ikapp mig själv riktigt ännu. Blicken sorgsen, barnslig, läpparna lite spruckna. Munnen, en av de två kroppsdelar jag ibland är nöjd med - den och nyckelbenen. Framträdande nyckelben är det enda på mig som kan få mig att se riktigt smal ut, med rätt ljussättning och vinkel. Mitt skal, mina nyckelben och min mun. Hemtentan som väntade, och väntar.
Jag hann gå igenom hela mitt känsloregister igår. Minnen, minnen, minnen. Klassresorna, människorna, förlorade tider. Jag gick gråtande runt och släckte alla lampor i huset vid halv två och somnade i fosterställning.
Jag har alltid varit en sådan som sparar det bästa till sist. När jag var liten lade jag kakor med glasyr på på helkant och grävde underifrån och upp för att få äta glasyren sist. Det godaste. Ett enormt tålamod, jag kan sitta och sortera små pärlor i burkar tills ryggen blir alldeles krokig, som en maskin. Man kan inte göra så med tiden. Man kan inte spara det bästa till sist och inte sortera i små burkar.
Ett enormt tålamod, men det tar också slut. Jag är ingen godhetskälla som det är fritt fram att ösa snällhet ur. So use me, men gör det med inlevelse så är det mycket möjligt att jag tänker tillbaka på det som en förlorad tid. Ännu en lögn jag kommer lära mig älska, och sedan sakna.
Lite som att fälla den sista tåren efter att ha tömt insidan på innehåll, lite den känslan. Att ha gråtit i timmar tills det till slut inte går att gråta längre, fast utan huvudvärken och spänningen kring tinningarna. Istället underligt lätt, inte som att gå på moln, mer som en innehållslös platspåse utlämnad till luftströmmar och storstadsbuller. Som vemodet som ligger kvar och gror efter avslutet i sputnik sweetheart. Insikter, insikter. Todo es mentira, la verdad. Sakerna vi gör för att härda ut. Lögnerna, impulserna vi håller kvar inuti. Tankarna som aldrig tänks högt. I slutändan är det inte vad du säger som spelar någon roll - det är vad du gör.
istället för hemtentan
Idag köpte jag dyr sushi på centralen och tog med mig hem till mig och min bror. Det kändes bra. En gång tog både jag och han lite för mycket wasabi på våra bitar. Han sa att det sved uppe vid tinningarna och pannan, medan jag började gråta och båda drack julmust för fulla muggar. Jag spillde även ut min soja över halva golvet och där satt vi med varsin trasa/hushållspappersbit och städade upp i röran - vilket kändes ganska fint.
Förövrigt är jag grymt osmidig när jag äter dessa japanska delikatesser. Men det är en annan histora, och ganska föutsägbar. Tänk pinnar + Linnea...
second thoughts or something like it
Jag letar bostad på nätet. Kollar på flatsharing, ten mins walk to city center, bills includes everything except phone, och så vidare. Skummar igenom, ingen idé att läsa noggrant. Inte än. Frågan är bara om jag någonsin kommer tycka att tiden är inne. Komma till skott. Om jag ens vågar det när allt kommer till kritan. Så länge det är abstrakt går det bra, en dröm som ska uppfyllas någonstans i framtiden. Så fort jag försöker göra det mer konkret blir jag dock livrädd och undrar om det här verkligen är det jag vill, eller om det bara är någonting jag bestämt mig för just för att jag måste bestämma mig. Försöka inbilla mig själv att det här är det enda rätta. Visst känner jag att jag måste, men den harmoni jag tydligen utstrålade när jag berättade om mina storslagna planer för några månader sedan har ersatts av frustration, ångest och en liten gnutta skräck. Det är som om jag inte kan samla alla olika Linneor kring ett enat beslut, och som beslutsångesten har spridit sig till varje cell och allt jag vill är att gömma mig under täcket och aldrig mer behöva ta ett eget beslut. Låta någon annan bestämma vad jag ska göra med mitt liv, berätta för mig vilka mina drömmar är, se till att jag uppfyller dem, guidar mig genom livet och ser till att allting ordnar sig.
En del av mig vill aldrig åka härifrån. En del av mig är mer än nöjd med tillvaron, vill stanna inom Göteborgsregionens gränser och aldrig mer sätta sig i ett flygplan. Jag är inte som Silverfisken som hade bränt alla sina skepp, att hans beslut om att fly landet Sverige inte hade några alternativ, att det gjorde hans val enklare på något sätt - för det var det enda han kunde göra. Dra till Australien, för här fanns ingenting kvar för honom. Eller som en vän till mig berättade, att hon inte längre har något hem. Göteborg är inte hennes längre, och staden hon befinner sig i nu är bara något temporärt, hon är en gäst där. Jag har det inte ens så. Jag hör fortfarande hemma och alla mina broar är inte brända än. Tvärtom. Och ändå. Ändå vet jag att jag måste bort. Klara av det här för min egen skull, jag är skyldig mig själv det. Tror jag. Jag vet inte. Plötsligt har jag ingen lust alls, till någonting alls. Ta mina beslut någon. Gör så att det ordnar sig. Happy endings.
