Life on hold; I have growing up to do
Kvällen innan tentan och jag häver i mig cola för att stilla mitt sockersug och knaprar halstabletter för att göra något åt min rossliga hals. Inatt vaknade jag x antal gånger av huvudvärk som inte släppte förrän en bra bit in på dagen och jag har somnat i mitt konkurrensrättsliga facit i omgångar. Kroppen är inte riktigt helt okej med det här att ha tenta verkar det som, och inte jag heller. Vill mest ha det överstökat nu. Fly landet skulle också kunna vara en idé. Med båt, it would seem.
Anyways. Mamma och pappa bjöd mig på lunch/middag idag på en restaurang här i närheten så det var bra. Jag tror jag ger ett ganska ynkligt intryck i dessa tider ibland. Det är inte riktigt meningen, men det finns ju vissa fördelar. Att bli lite omhändertagen till exempel är inte så dumt faktiskt. Det är sjukt ovärt att vakna ibland på morgonen och må apa men inte kunna dela det med någon. Det är i dessa svaga stunder jag brukar ringa min mor. Stackars lilla mamma. Tänk ändå vilket livslångt uppdrag man har i att ta hand om och bry sig om när det gäller ens barn. Speciellt barn som mig, stundvis totalt ovilliga att vilja stå på sina egna ben och som mycket hellre rasar ihop till en oformlig klump gelé på andra sidan luren, som bara väntar på att någon ska fixa så att dagarna blir sådär fluffiga och oändligt glada och blå och meningsfulla som de var när man var liten och hade sommarlov. Jag ska väl inte ens nämna att de sedan stannade här en stund och diskade och gjorde mitt pentry mindre mottagligt för farliga virus och mögel samt fixade med min deklaration. Hej, jag heter Linnea, är 22 år och fullkomligt oförmögen att växa upp.
Ohwell. Lite förlåten är man dagen innan CB-tentan. Man kan ju åtminstone få tro det.
Anyways. Mamma och pappa bjöd mig på lunch/middag idag på en restaurang här i närheten så det var bra. Jag tror jag ger ett ganska ynkligt intryck i dessa tider ibland. Det är inte riktigt meningen, men det finns ju vissa fördelar. Att bli lite omhändertagen till exempel är inte så dumt faktiskt. Det är sjukt ovärt att vakna ibland på morgonen och må apa men inte kunna dela det med någon. Det är i dessa svaga stunder jag brukar ringa min mor. Stackars lilla mamma. Tänk ändå vilket livslångt uppdrag man har i att ta hand om och bry sig om när det gäller ens barn. Speciellt barn som mig, stundvis totalt ovilliga att vilja stå på sina egna ben och som mycket hellre rasar ihop till en oformlig klump gelé på andra sidan luren, som bara väntar på att någon ska fixa så att dagarna blir sådär fluffiga och oändligt glada och blå och meningsfulla som de var när man var liten och hade sommarlov. Jag ska väl inte ens nämna att de sedan stannade här en stund och diskade och gjorde mitt pentry mindre mottagligt för farliga virus och mögel samt fixade med min deklaration. Hej, jag heter Linnea, är 22 år och fullkomligt oförmögen att växa upp.
Ohwell. Lite förlåten är man dagen innan CB-tentan. Man kan ju åtminstone få tro det.
Saltholmen
Förmodligen bästa sättet att avsluta en överlag fin helg. Ibland är inte livet så dumt faktiskt.
these things i try to say, they never come out right
Igår natt satt jag med dagboken i knät och ville skriva och tänkte på den tiden när det var orden jag önskade skulle försörja mig för all framtid. Sedan växte jag upp och drömmarna stoppade jag in i en liten ask någonstans i bakhuvudet. Likaså förmågan att skriva, it would seem. Istället för att skriva lade jag tillbaka dagboken på soffan och gick till sängs och fokuserade på att somna så fort som möjligt för att slippa komma på de där perfekta formuleringarna som jag ändå skulle hinna glömma bort och aldrig skriva ner.
Häromdagen fick jag veta att en av mina vänner och hennes pojkvän gjort slut. På några korta sekunder kastades min världsbild uppochner och plötsligt vet jag inte vad som är på riktigt längre. Det var som om man visste att om allt annat fallerade så skulle de två alltid vara tillsammans. Inte förrän jag förstod att det inte var något skämt, att de faktiskt var slut på riktigt, inte förrän då insåg jag att det var den funktionen de hade haft för mig - någon slags trygghet, något slags bevis på något äkta och evigt. Och nu vet jag inte vad jag ska tro längre. Har jag haft fel hela tiden?
En av mina största rädslor är just det. Att ingenting kan vara för evigt. Alla de strider jag haft med nostalgin om stunder och tider som aldrig kommer tillbaka, men som jag envist försöker hålla fast vid i tron om att jag bara tänker på det tillräckligt mycket så kanske... Det är därifrån en stor del av min destruktiva sida kommer tror jag. Istället för att vänta på att något ändå kommer falla sönder förr eller senare provocerar jag fram något slags segdraget slut, och får samtidigt bekräftat min fula lilla teori gång på gång på gång. Den här känslan gör att man aldrig riktigt kan leva i nuet, och klarar man det så är rädslan aldrig långt borta. Rädslan för att slutet finns precis runt hörnet. Rädslan för att sätta skrattet i halsen. Rädslan för att ljusen skall tändas mitt i den sista, mest intensiva dansen för kvällen. Jag tror också det är därför jag alltid varit så fascinerad av att kunna använda mig av skriftspråket. Historien kommer alltid vara lika ren och magisk där. Nedskriven och ristad i sten och ingen kan efteråt komma och göra någon ful vänding i berättelsen eller infektera några minnen. Är man däremot på humör för lite lidande, långa och smärtande slut så finns det möjlighet för det också. Hjärtesorg, blödande ord i all oändlighet. Tårdrypande heartache som aldrig tar slut. Att kunna samla det på ett ställe är en bra sak. Inte för att jag kan släppa det helt när jag slått ihop pärmarna men den upphöjda känslan av verklighet man får när man läser eller skriver, när man lever ett liv i tredje person är fantastisk.
Häromdagen fick jag veta att en av mina vänner och hennes pojkvän gjort slut. På några korta sekunder kastades min världsbild uppochner och plötsligt vet jag inte vad som är på riktigt längre. Det var som om man visste att om allt annat fallerade så skulle de två alltid vara tillsammans. Inte förrän jag förstod att det inte var något skämt, att de faktiskt var slut på riktigt, inte förrän då insåg jag att det var den funktionen de hade haft för mig - någon slags trygghet, något slags bevis på något äkta och evigt. Och nu vet jag inte vad jag ska tro längre. Har jag haft fel hela tiden?
En av mina största rädslor är just det. Att ingenting kan vara för evigt. Alla de strider jag haft med nostalgin om stunder och tider som aldrig kommer tillbaka, men som jag envist försöker hålla fast vid i tron om att jag bara tänker på det tillräckligt mycket så kanske... Det är därifrån en stor del av min destruktiva sida kommer tror jag. Istället för att vänta på att något ändå kommer falla sönder förr eller senare provocerar jag fram något slags segdraget slut, och får samtidigt bekräftat min fula lilla teori gång på gång på gång. Den här känslan gör att man aldrig riktigt kan leva i nuet, och klarar man det så är rädslan aldrig långt borta. Rädslan för att slutet finns precis runt hörnet. Rädslan för att sätta skrattet i halsen. Rädslan för att ljusen skall tändas mitt i den sista, mest intensiva dansen för kvällen. Jag tror också det är därför jag alltid varit så fascinerad av att kunna använda mig av skriftspråket. Historien kommer alltid vara lika ren och magisk där. Nedskriven och ristad i sten och ingen kan efteråt komma och göra någon ful vänding i berättelsen eller infektera några minnen. Är man däremot på humör för lite lidande, långa och smärtande slut så finns det möjlighet för det också. Hjärtesorg, blödande ord i all oändlighet. Tårdrypande heartache som aldrig tar slut. Att kunna samla det på ett ställe är en bra sak. Inte för att jag kan släppa det helt när jag slått ihop pärmarna men den upphöjda känslan av verklighet man får när man läser eller skriver, när man lever ett liv i tredje person är fantastisk.
