everything in transit

Jag befinner mig vid ett vägskäl.

Häromdagen tog en epok av mitt liv slut. Vilken vet jag inte riktigt, och nej, det är inte så enkelt som att tonårstiden snart är över. Epoker följer inga åldrar, inga datum, inga klockslag. Men jag kände det tydligt; här håller någonting på att dö. Och mumindalskänslan är tillbaka. Jag är inte på topp.

Ikväll blir det maskerad för hela slanten, och jag hoppas få träffa en hel drös människor som jag tycker väldigt bra om. Nu gäller det bara att ladda om från en hyperstressig dag på jobbet, och hoppas att tröttheten i huvudet och benen släpper taget för några timmar.

Att promenera till jobbet tar lite mindre än trettio minuter. Hem tar det oftast något längre tid, av naturliga skäl som många uppförsbackar och tonvis av trötthet i såväl huvud som fötter. Fötterna får ta mycket stryk, och jag har kommit fram till att det jag verkligen behöver är ett par fotriktiga sandaler, vilket känns sjukt tantigt och hemskt, men det kan inte hjälpas. Det som är bra med mina nuvarande skor är dock att man kan tvätta dem hur mycket man vill, och ändå torkar de mycket fort. Att de är världens fulaste skor är en annan femma (jag betvivlar även starkt att en ansedd designer skulle gå med på att ens kalla denna kreation för sko). Torkegenskapen kom väl till pass idag när jag under min sista flämtande halvtimma i tjänst lyckades med konststycket att spilla ut halva innehållet ur en kateter på golvet, och en del av detta innehåll letade sig också ner på mina skor. Härligt. Det blev tvättstugan för mig och mina skors del, en flaska ytdesinfektion som jag livligt sprutade med tills hela rummet luktade alkohol och mina ögon sved, samt en del svordomar. Sedan satte jag skorna på tork i skostället. Praktiskt.

Men det är inte bara mina fötter som gör ont. Jag tänker hemskt mycket. Igår insåg jag att jag mycket enkelt kan plocka fram upplevda minnen ur minnesbasen som bevisar hur betydelselös och oviktig jag är för min omgivning. Det finns så mycket som bekräftar den meningslöshet jag känner. Jag har så mycket negativt sparat inuti, ett överväldigande överflöd av gånger jag misslyckats, saker jag förlorat, gånger jag  inte behövts. Det är en slående majoritet av minnena som beskriver den delen av mitt liv, den av ständig otillräcklighet, så slående att den måste vara sann. Det måste var mig det är fel på, och jag kan inte komma till någon annan slutsats. Det finns inte en chans att allt skulle vara något löjligt sammanträffande som snart kommer gå över. Så jag antar att jag får vad jag förtjänar. Att det går jämt ut någonstans. Jag orkar knappt vara arg. Det brusar upp ibland, men det leder bara till att jag blir ledsen i slutändan. Det är alltid mig det gör ont i och samtidigt som jag försöker behålla någon slags stolthet (en rejält tilltufsad sådan) vet jag att det bara är jag som straffas till slut ändå. Det slår tillbaka. Har ingen effekt på någon annan. Det finns alltid någon som förlorar mest, och jag kan med ärlighet säga att jag oftast går segrande ur den striden - den om vem som blir den största förloraren.

Den här bloggen skulle kunna vara snyggare. Jag medger det såhär utan vidare. Någon förändring ser jag dock inte i sikte med tanke på att allt som har med koder att göra i den här datavärlden får mig att bli alldeles matt. Jag håller mig till min sax och mitt limstift, thank you.

Mitt liv känns fortfarande ganska händelsefattigt, även om det kanske inte är det egentligen. Jag var och simmade idag, och eftersom jag senast slarvade med crawlandet fick jag ta igen det idag. 600 meter crawl blev det allt som allt, och jag är faktiskt lite stolt, för så mycket brukar det inte bli. Jag tog det i etapper, 100 meter åt gången, för att inte dö alldeles, och varvade med en massa bröstsim. Crawl är faktiskt hemskt mycket jobbigare än bröstsim för en otränad själ. Jag vet inte vad det är som blir så mycket jobbigare egentligen, men främst tror jag att det är att man inte kan andas efter varje simtag. Och benspark är något jobbigare än vanliga bentag. Fast man ser lite snyggare ut när man crawlar. Proffsigare liksom. Åtminstone den första längden när man inte kränger hit och dit som en utmattad ål  och flämtar som ett gammal ånglok varje gång man andas, för det säger ju sig självt att det inte är särskilt snyggt. Jag har dessutom världens hetaste simglasögon. Limegröna av märket Speedo. Det ni!

Så vill jag tipsa om den här videon som jag tittat på med jämna mellanrum den senaste tiden. Tänk att vara den tjejen alltså. Min andning hade förmodligen varit något häftigare än hennes (om jag ens kunnat andas vill säga). Hursomhelst är det fruktansvärt vackert: http://youtube.com/watch?v=_Ye8GLPUVsM

Jag tänker att jag borde börja läsa mer, nu när jag ändå har all tid i världen. Mitt sociala liv har reducerats till i princip noll, och ska jag vara ärlig så skulle jag förmodligen inte varit något särskilt bra sällskap de senaste dagarna. Det är min kära mamma som fått utstå det mesta av mitt gnäll, och humörsvängningarna, då jag i princip hasar henne i hälarna (iklädd mina tofflor) dagarna i ända. Hon klarar av mig bra, dock. Gör fruktsallad till mig, låter mig vara ifred när jag behöver, tar med mig ut i världen (Kristinedal) emellanåt så att jag inte fullständigt ruttnar bort här. Fredagskvällen, idag med andra ord, blev lite bättre efter att jag plockat ner lite gott från min bokhylla (ja, en av de översta hyllorna har blivit förvandlad till ett sporadiskt barskåp), och efter att letat igenom hela huset efter blanddricka och kommit fram till att ingen sådan fanns fick det bli starka grejer med enbart is, vilket gick alldeles utmärkt det med.

Så, dagarna går och jag har inte så mycket av intresse att komma med. Igår var det stjärnklart, och det var vackert. Vissa mornar börjar jag sju och det gläder mig att det har börjat ljusna nu. Snart ska jag göra min cykel fin för vårsäsongen. Jag sa alltid att våren var min favoritårstid när jag var liten, solidarisk med min födelsemånad. På senare år har jag börjat fundera över det där, den där känslan jag fylls av varje gång det börjar lukta vår. Inte är det ömhet jag känner, iallafall. Inte är det känslan av att "nu börjar någonting nytt och härligt!". Det är snarare en viss ångest som är svår att sätta fingret på (eller egentligen inte alls, bara det att jag inte orkar med den utläggningen just nu) som infinner sig.

Dagar som den här får jag gjort mycket som jag i vanliga fall inte orkar med. Det beror delvis på att jag på allvar tror att jag kommer få dammallergi snart om jag inte städar mer regelbundet, dels på att det kryper under skinnet på mig och att jag inte klarar av att sitta ner och känna efter eller tänka för mycket. Det första som slog mig när jag öppnade ögonen imorse var att det var någonting som inte stämde, och det tog mig cirka fem sekunder att komma ikapp mig själv samt få mitt humör att sjunka ner i fotknölarna. Jag låg på mage med armarna mellan mina två kuddar, tittade ömson in i väggen, ömson ut genom fönstret. Försökte komma fram till vad som stör mig mest. Så långt kom jag iallafall att "vad som stör mig mest" inte riktigt är rätt frågeställning. Det handlar inte om att störa sig på någonting. Det går mycket djupare än så, i magtrakten känns det, en välriktad spark, spänningen innaför pannbenet, huvudvärken som kommer så sällan men som jag igår fick ta tablett emot. Så inga svar blev det, även om jag mången gång återkommit till frågorna under dagen.

Det var iallafall fint ute och jag tänkte att jag inte kan sova bort den här dagen också, så jag gick upp. Tog tag i saker. Dammade. Pusslade. Dammade lite till. På något underligt vis, trots den underliggande obehagskänslan, kände jag idag att det var dags för förändring. Jag släppte taget om all oro om hur det ska gå och bestämde mig för handling. Jag har känt mig så bunden till Floda, men nu är det dags att lämna stället, för ett tag åtminstone. Gick igenom de olika alternativen, om plan A går åt helvete tar jag till plan B eller plan C. Jag tror att jag måste flyta med i förändringen nu när det är dags, och jag tror det blir lättare att bestämma sig när man är lagom arg men ändå vid sina sinnens fulla bruk.

De ringde från jobbet, så imorgon rycker jag in. Jag är deras "säkra kort" har jag hört. Jag ogillar att vara någons säkra kort, att alla tar mig för det. Som att jag alltid skulle finnas till hands. Så fan heller. Allvarligt talat. Men det är fint att jag får jobb, och jag är glad att de tycker om att ha mig där, och jag är glad att jag får lite tider på "min" avdelning. Det ser ännu ganska tomt ut på jobbfronten i mars, men det ordnar sig förmodligen. Elva dagar fick jag ihop i februari. Det är ändå okej, måste jag medge. Och jag räknar dagarna till Camilla kommer hem. Hon behövs nu mer än någonsin.