everything in transit

Nu önskar jag bara en enda sak, och det är att det ska vara söndag klockan 13.01 och jag ska få gå ut ur tentasalen och förhoppningsvis kunna lämna allt vad konstitutionell rätt heter bakom mig för all framtid. Det sista innebär underförstått att jag ska ha skrapat ihop tio poäng på tentan för ett godkänt.

Allt detta känns dock oerhört långt borta just nu. Däremot har mina händer börjat skaka lite smånervöst redan. Det bådar ju gott.

Om en vecka är det jag som sitter i Viktoriasalen med cirka 250 andra juridikstuderande förstaårsstudenter och skriver tenta i konstitutionell rätt, europarätt samt förvaltningsrätt. Fyra timmar med fem frågor och lagboken som en allsmäktig gud som sitter inne med alla svaren. Det gäller bara att hitta dem, där inne någonstans mellan de lövtunna bibelsidorna.

Det var längesedan jag skrev en tenta nu, och det var längesen jag var så nervös. I en vecka har jag gått och hetsat upp mig nu, på heltid. Innan dess var oron mer kontrollerad och normal, den gick liksom på halvfart. Jag undrar hur jag kommer se ut på söndag. Ett nervvrak i upplösningstillstånd? Eller något zombieaktigt som inte orkar oroa sig mer? Hur som helst är känslan inte ny - istället för att lägga in en extra växel blir jag paralyzerad och liten och ledsen och somnar ifrån eländet. Inte nog med tentan som tornar upp sig som ett monster i framtiden. Nej, på tisdag är det dessutom föredragning inför en klass med sjukt brighta studenter och muntlig framställning har ju aldrig direkt varit min grej. Milt uttryckt.

Åh suck. Någon glädjespridare lär jag aldrig bli - den rollen övergav jag när jag var runt fyra. Förlåt för det. På söndageftermiddagen får jag besök och helgen därefter har jag fullt med roliga planer. Det nya blocket i skolan som börjar dagen efter tentan är straff- och processrätt, vilket jag tror blir intressant och dessutom har jag fått en lägenhet som jag flyttar till i början av december. Som om inte det vore nog har jag sjukt många bra människor runt omkring mig (som jag önskar jag kunde ge mer tid) och är även lyckligt kär för en gångs skull. Det mesta är egentligen helt okej. Bara nästa söndag blir överstökad så ska det nog ordna upp sig det här.

Såhär är det: vi är cirka sex veckor in på terminen nu och precis som blivande präser studerar bibeln studerar vi lagboken. Lagboken är, för den som inte är invigt i ämnet, en bok full med lagar tryckta på tunna, tunna blad. Men många tunna blad blir tillsammans en monsterbok, en tegelsten av värsta sort och den ska vara med varje dag, varje föreläsning. I ett par veckor kämpade jag emot alla världens tyngdlagar och bar lagboken och all annan kurslitteratur i en axelväska tills mina axlar och min rygg skrek ut sitt missnöje.

Så nu har jag kapitulerat. Nu har jag gått över till den andra sidan, och det med dunder och brak. Jag har förmodligen blivit västsveriges största ryggsäcksförespråkare hösten 2009, om än med lite skamsen blick så fort jag deklararerar att livet blev så mycket bättre sedan ryggsäcken gjorde comeback. Okej, det är fult och jag känner mig som en sköldpadda. Det är otyplimgt och fullständigt omöjligt att inte känna sig som en missplacerad sjuåring när man bär en ryggsäck på ryggen. Lite som att jag är laddad för fjälltur. Bara toppluvan och knästrumporna som saknas liksom. Allt detta till trots; ska jag gå till handels fyra och 3/4 år framåt, med min polare lagboken som främsta följeslagare varje dag, väljer jag hellre en rygg som inte vill gå i pension vid 26 års ålder framför en välmatchad outfit á la handelsbloggare. Och så är det med den saken.

Precis innan jag satte mig för att skriva här verkade det som en himla bra idé. Om jag hade någon bra plan minns jag inte, men uppenbarligen måste det ha varit någonting som drev mig. Jag kan för allt i världen inte komma ihåg vad det var nu bara.

Surt där.

Den sista septembervärmen har nu fått ge vika för riktig höstkyla, och det har hunnit bli oktober. Det borde väl vara dags för sena cafékvällar, sprakande höstfärger i stadens alléer, te och stora halsdukar, men mysfaktorn vill inte innfinna sig. Jag har närmare till bitska kommentarer och tårar än till skratt och positiva tankar och ångestklumpen i magen växer i takt med att min hjärna gång på gång misslyckas med att reda ut ens en liten bit av allt tanketrassel som barrikaderat sig därinne. Som vanligt ligger prestationsångesten och pyr under skinnet, som sig bör när jag pluggar. Det tär på mig att jag faktiskt hade bestämt mig för att inte bry mig om betygshets och liknande, men att jag ändå slavar så fullkomligt under den när det väl kommer till kritan. Alla mina försök till att hinna med allting gör att jag inte hinner någonting istället. Jag räcker inte till i år heller och jag förbannar mig själv och boplats.nu och handels och omotivationen, mörkret och min icke-existerande blodcirkulation, smarta människor och dumma människor och ignoranta människor. Jag förbannar pendlandet och bilåkandet och kurslitteratur och promenadslingor med för mycket minnen, alla olästa böcker och alla dagar som bara försvunnit ifrån mig och alla de som väntar runt hörnet på att få göra mitt liv till ett helvete.

Okej. Uppryckning?
Uppryckning.

Det är tenta om tre veckor och lite till, på en söndag. Innan dess ska jag jobba lite, läsa mycket och förhoppningsvis hinna med en och en annan sushi i gott sällskap, som i tisdags då Cristina var min exceptionella middagsdejt. Om dagen blir som jag hoppas ska jag hinna läsa färdigt ett par kapitel samt gå en sväng runt sjön, för min livsstil som den ser ut nu håller inte. Blir något av de målen uppfyllda kan jag anse mig nöjd. Eller nej, det var lögn. Blir båda målen uppfyllda kanske jag kan vara nästan tillfreds med dagen däremot. Som bekant är  linnea = nöjd en ekvation som mycket sällan går jämnt ut.